Ås Kyrka

ÅS PASTORAT. Omfattar församlingarna Ås( Aas 1328) och Kållerstad (Kullarstadha 1247) Kyrkan i Ås erhöll en mark i Gunna Johansdolters testamente 20/3 141l. (SD n:r 1393). Pastoratet var till 1920 alternerande konsistoriellt och patronellt. Om ägarnas till Svanaholm patronatsi se Rgn: Västbo s. 81 f. Komministerstjänsten i Kållerslad vakanssattes 18/6 1910 och in drogs 1917 (kungl. res. 25/2 1916 ). Båda kyrkorna äro av sten, den i Ås byggd 1869 och den i Kållerstad 1858. Kyrkan i sistnämnda församling hade förr anseende som offerkyrka. Folkmängden 1/1 1930 utgjorde i Ås 1232 och i Kållerstad 530 personer på en areal av resl. 7971 och 3 461 har.


Kyrkoherdar.

1. Petrus, (före 1344). Se kh. i Gränna.




2. Kanutus, 1371  Erhöll 15/8 d. å. 2 mark i herr Ulfs i Långaryd testamenle. (CUB).



3. Laurentius, 1383 Nämnes som kh. d. å. (Kyrko hist. Årsskr. 1930 s. 130).



4.   Povel. "Drunknade i Påvelsgöl en julnatt, på kyrkresa till annexan." (Wgrn)



5. Petrus, 15?-24. Fick 19/12 sistn. år fullmakt på Ljungby pastorat. (Brasks kop.-b., RA).



6. Niels Hakonsson, 1525-? Förut kh. i S. Ljunga och erhöll 2/8 1525 fullmakt på ÅS och Kållerstads pastorat. (Brasks kop.-b., RA). Se vidare under S. Ljunga.



7. Niels Jonsson, 1550(?)-62 Nämnes vanligen "her Niels i ååss" men är ej identisk med ovanstående, enär han 1560 (Smål.handl. n:r 21, RA) skriver sig med efternamnet Jonsson



8. Söffrin Michelsson, 1563-75. Se kh. i Femsjö.



9. Sven Jacobsson1576-1610. Underskrev Uppsala mötes beslut 1593.



10. Petrus Jonæ Hök, 1610-11. Se kh. i Burseryd.




11. Magnus Henrici Ausius,1611-47. Anses ha varit sonson till herr Sven. (Wgrn). Klagade 1625 på tinget, att han vid uppläsandet av kungl. maj:ts plakat om djäknepengar blivit störd av en sockenbo, som ställt till sorl och tumult i kyrkan. Tog blott 6 dlr kmt i likstol efter en kvinna, då herr Håkan i Unnaryd tog 8 dlr smt. (Västbo domb. 1625, 1634).


Gift 
1) med Cecilia Håkansdotter; 
2) med Dordi Larsdotter, död i Ås  18/7  1669.

 Barn:
 - Henrik, f. 28/9 1603, protessor i grekiska i Uppala, död 23/4? 26/4?  1659. 
- Anna, f. 1620, gift med eftertr. 
- Johan, kh. i Värnamo.




12. Petrus Canuli Conierus 1648-67. Bondson från socknen, född 1607 i Karaby. Skol. i Växjö 1619, gymn. i Strängnäs 1633. stud. i Uppsala 1635, prv. 1637 till huspred. på Svanaholm, komm. i Kållerstad 1638, kh. här 1648. Död den 7 jan. 1667. över honom trycktes i Uppsala latinsk elegisk vers av Anders E. Ausenius. Ett latinsk brev till änkan av Erik Lindelius och svensk stenstil av J. Broderus ( Wgrn)


Gift 1638 med Anna, Månsdotter Ausia, f. 1620  dotter till företr.
Hon levde 1700. 

Barn:
 - Christophter.
- Josef. 
- Henricus, f. omkr.1612. kh. i Långaryd. 
- Magnus. huspredikant  hos Sven Pontus de Gardie.
(Se Wgrn III s. 161. Vd s.) död (drunknade i Mälaren) 22/9 1675
.




13. Henricus Petri Comerus. 1667- 86. Se Kh. i Långaryd




14. Paschasius Robertzonius, 1686-1702 Född i Tofteryd 1651, son till kh. Robertus Paschasii Junander och Kerstin Baaz. Stud. i Uppsala 1672. prv 1676. komm. i Tånnö s.å. (tillika huspräst hos greve  Helmer  Lillie). kh här 1686. "en man mned kunskaper och beläshet, och stod väl till boks hos herrskapet på Svanaholm  (Lag. saml).Död den 22 maj 1702.


gift:
 med Margareta Zephyrina dotter till domprosten i Växjö Jonas Zephyrius 
Barn:
 - Helena, Margareta f.23/6 1688, död 1689.
 - Christina, f. 21/7 1691. 
- Elisabeth, f. 19/5 1698,



15. Jonas Swanberg,1704-24 Bondson från Svaneryd i Fryele. Skol. i Växjö 1671. stud. i  Åbo  disp.1684 (de versione bibliorum suecana. pres. E. Svenonius). prv. 31/l0 1688.  gemenpräst vid Jönköpings regemente 1681. regementspräst där 1700(?)  kh. här 1704. Anhöll 11/2 1697 hos greve Gyllenstolpe om dennes förord till en roligare lägenhet, enär bl.a. hans "k. hustru Ingred Svenonia nupå 3 års tid av en svår sjukdom måst hålla ved sängen" (N 461 UUB). Död i mars 1724.


Gift:
 före 10/10 1688 med Ingrid Svenonia dotter till Biskopen i
Lund Enevall Svenonius 
2) med  Clara Johansdotter Kyllandra f. 1677. död 8/12 1729.
 Barn i första giftet
 -    Märta, gift 1712 med rytttaren Måns Jonsson. 
- Anna Chistina. f. 9 8 1704, gift 26/2 1727 med länsmannen Sven Ansell.
- Johannes Petrus f 26/7 1707 inspektor död 1752.




16. Johan Biurbeck  1724-46. Född i Ö.Torås 1762 son till frälseinspektören Bengt Håkansson i Ingelstad
Ryssagård och Karin  Börjesdotter. Stol. i Växjö stud. i Åbo 1694 hade sedan kondition i Finland och återkom till Växjö 1703, prv. där 13/9 s. å. till bataljonspräst vid Jönköpings regemente. Tjänstgjorde vid armén i Polen 1704 -09. tillfångatogs av ryssarna efter slaget vid Poltava sistn. år. Frigavs 1722,  kh. här 1724, tilltr. 1725, predikant vid prästmötet 1732. Död den 10 jan.  1746 och begraven med likpredikan av biskop E. Alstrin.


B. blev med sina landsmän fånge vid Perevolotnjna den
1 juli 1709 och fick i Sibirien utstå svåra lidanden och umbäranden. Det berättas ännu i Ås  huru han och andra fångar - bland dem en löjtnant från Källeryd, som återvände hem tillsamman med B - kördes av ryssarna som dragkreatur vid forsling av malm. På nacke och hals säges han haft tjocka valkar efter oket. På ryska "triumfsdagen" fråntogs han alla sina böcker utom bibeln, som han efter trägen bön fick behålla och vilkenhann "Som sitt endaste, ädlaste och käraste klenodium" genom många farliga äventyr förde med sig hem.

I Sibirien predikade han vid järnbruket Fetkoffka för svenska fångar. Den 11 febr. 1722 frigavs han ur fångenskapen. Kom  till Stockholm den 13 juli och till Växjö den 17 aug. Härifrån begav han sig till sitt boställe Mårås i Långaryd, dit han anlände den 27 aug. Enligt sägnen var hans hustru, som bodde på ett torpställe i närheten och som genom eget arbete fått  försörja sig och sitt barn, vid hans ankomst borta hos grannar för att hjälpa till med skörden. Den 18 åriga dottern, som var efter faderns avfärd till krigshärden anade icke vem ryttaren var, utan avvisade hans begäran om natthärhärge. Då han givil henne ett par handskar och en psalmbok, fick han dock lägga sig på en säng och hade insomnat när hustrun på kvällen kom hem. Denna var just icke villig att hysa den främmande mannen och icke särdeles vänlig mot honom, när han vaknade. Under samtalet med honom begynte hon misstänka, att det var hennes man, varför hon slutligen frågade: det är väl icke Johan, som är återkommen?.  Svaret blev jakande. Den fattiga kvinnan  som varit övertygad om mannens död stod just i begrepp att ingå nytt äktenskap med en med en soldat.

Jämsides med sin anställning vid regementet uppehöll
B. gudstjänsterna i Långaryd under prosten Comerus ålderdom. Utan förslag och provpredikan erhöll han 3l/l0 1724 kungl. fullmakt på Ås pastorat. Biskop Alstrin ger hans verksamhet här ett vackert vitsord och kallar honom "en trogen ödmjuk Jacob, snäll och försiktig Josef och en gudfruktig och nitälskande Johannes." Han var en vittberest man, som enligt samme förf. - "varit i Finland, Tavastland, Karelen, Ingermanland, Lifland, Påland, Sohlesien, Saxen, Ermeland, Preussen, Volinien, Polesien, Podolien, Litauen, Masuren, Ukranien, Ryssland och Sibirien." Från sin fångenskap hemförde B. 10 mynt och skådepenningar, vilka han lät ingjuta i en silverbägare med denna inskrift: "Fådde i Saxen, förvarade i Ryssland, hemförde till Småland av J. Bjurbeck." Bägaren liksom pastoratet innehades av B :s ättlingar till J. 
O. Hesseigrens död 1862, då den inköptes av bonden Sven Andersson i Flahult. Genom särskilt testamente förordnade denne, att "bägaren skall för evärdliga tider innehavas av blivande kyrkoherdar i Ås, man efter man.


" En utförlig beskrivning av mynten finnes i Rgn: Västbo, s. 80. (E. Alstrin:
En kidstelig likpredikan över kyrkioherden Johan Bjurbeck, Sthlm 4747; Rgn; 1/DA 1722: 515; 1768: 91).


Gift 1703 med Birgitta Maria Kyllman, död 24/1. 1756, 78 år, änka ef ter kollegan i Växjö Harald Teander.
 Barn:
 - Brita Catharina, f. 29/5 1704, gift med eftertr.

  






Se bild på bägaren 
 



17. Jonas Leander, 1747-57. Född i Reftele den 7 mars
1707 (10 mars 1708. Areh.Smol.) son till kronolänsmannen
Lars Jonsson i Ölmestad och Christina Angelin. Skol. i Växjö
1720, stud. i Lund 1728, prv. 19/11 1731, komm. i Kållerstad
1742, pastoralex. 1747, kh. här s. å., predikant vid prästmötet
1751. Död den 26 april 1757.


Gift
 26/2 1732 med Brita Catharina Biurbeck, f 29/5 1704, död 18/1 1769, dotter till företr.
 Barn:
 - Johan Lorentz, f 19/8 1733, kh. här. 
- Johan Peter, f 22/4 1735, kommissionslantmätare i Jönköpings län död 27/5 1792.

 - Maria Christina, f. 21/8 1737, gift med länsmannen Svanström i Hulu. 
- Salomon, f. 18/6 1739, kom till Stockholm.
 - Anna Catharina, f. 9/7 1740, död 11/11 1746.
 - Magdalena, f. 29/11 1741, begr. 26/8 1744.

 - Emanuel, f 9/6 1743, apotekare på "Ugglan" i Stockholm, död 1797

- Lydia, f 2/3 1745, gift med kh. i S. Hestra Petrus Theorin.
 - Algot, f. 26/7 1747.




18. Nils Vernel, 1757-74. Född i Värnamo den 17 juli
1707, son till bonden Jacob Nilsson och Karin Persdotter. Skol. i Växjö1 1721, stud. i Lund 1734, disp. 1736 (rabbini don jischach abarbenelis in Jesaiæ prophetæ cap. II. 2-4, pres.N. Stridzberg) och 1737 (de officiis humanitatis in genere, pres. A. Möller), magister 1738, prv. 21/4 s. å., komm. i Bosebo och Sandvik. 1743, pastoralex. 1748, kh. här 1757, tilltr. 1759, opponent vid prästmötet 1754. Sökte 3 gånger detta pastorat och hade 3:dje gången, då han avlade prov, till ingång 2 Kor. 42:14: Si, jag är redobogen tredje resan komma till eder och vill intet heller betunga eder, ty jag söker icke edert utan eder etc. "Var en i de solida vetenskaperna väl bevandrad man, särdeles i filosofien och lärda språken; sträv predikant men nitisk och lycklig kateket, som med allvar grundlade den kristendomskunskap, varpå hans efterträdare sedan byggt. Uti sitt nit biträddes han visserligen av sin socken herre, capiteinen Ulrik Ekestubbe, men som denne genom sina pietistiska åsikter var av olika tänkesätt i vissa läro punkter. uppkommo schismer, vilka väckte oro men småningom försvunno. Emellertid är han ännu livligt i folkets minne, såväl för sin gudsfruktan som för sin ömma vård om de fattige. Han skrev en vacker och läslig stil och visar över allt klokhet och ordningssinne." (Lagergren 1843). Död den. 19 febr 1774.


Gift
 21/40 1740 med Anna Gaslander, f. 5/2 1720 död 24/8 1805, dotter till kh. i Burseryd Petrus Gaslander.
 Barn:
- Brita Catharina, f.
22/2 1741  gift med eftertr. 
- Jacob, f  10/3 1745,  död   s. å.
 - Dorotea, f. 6/10 1746, gift med komm. i Kållerstad Ezechiel Enberg.



19. Johan Lorentz Leander, 1773-9l. Född i Reftele den 19 juli 1733, son till sederm. kh. i Ås Jonas Leander och Brita Catharina Biurbeck. Stud. i Lund 1752, disp. 1753 (de oeconomia salutis reparaæ pres. A. Westring) och 1756 (de officiis humanitatis, pres. J. Nelander), magister 1757, prv. 25/4 1760. komm. i Kållerstad 1768, v. pastors titel 1772. kh. har (utn. av patronus) 1775, opponent vid prästmötet 1778,
prost 1783. En from. rättskaffens och genomgod man, som med saktmod och lämpor stadgade lugn och ordning. (Lag.). Under hans tid uppfördes nu manbyggnad i prästgården. Död den 14 aug. 1791.


Gift
 1760 med Brita Caiharina Vernel f. 22/2 1741, dotter till företr. Hon bodde 1799 på barnens hemman Hjulfhult. 
Barn:
 - Anna Catharina, f 15/11 1760, död 24/1 1761.
 - Nils Jonas, f. 14/11 1761, kh. i Göteryd.
 -         Regina Christina f  31/7 1764, gift med eftertr. 
- Johannes, f. 19/6 1772  nådårspredikant, i Älmeboda död  där 11/11 1808.





20. Magnus Hesse1 1702-1826. Född i Ås den 13 mars 1753, son till kronolänsmannen Christian Hesselgren och Stina Magnidotter. Stud. i Lund 1773, prv. 18/12 1776, e. o. bataljonspredikant vid Jönköpings regemente 1780, pastoralex. 1781, v. pastors titel 1784, komm. i Berga 1788, kh. här (vald av församlingen) 1702, tilltr. l794. prost 1804. Död den 25 juli 1826.

H. var en väl begåvad man med synnerligen lycklig naturlig utrustning för prästkallet. Han hade lust för studier, läste mycket och var en vaken iakttagare av vad som försiggick därute i världen och livet omkring honom. Så blev han en kunskapsrik och erfaren man, lika skicklig som villig att ge kloka råd i brydsamma fall. I det avseendet var han mycket eftersökt både av åhörare och andra närboende, och sällan eller aldrig behövde de rådvilla gå ohulpna ifrån honom.

Såsom pastor kallas H. av Wallquist "en beskedlig karl, full av både böjelse och förmåga för god ordning. En vältalare i tidens smak blev han dock stundom alltför patetisk. Som prov på hans stil må återgivas följande stycke ur den av honom 1798 hållna likpredikan över prosten Bexell i Villstad:
 Uti ett land, där solens ljus slocknat, naturen i dess yttersta vanmakt tom av levande varelser, finns en dal, omgiven av mörkret. Dalen ligger i en ödemark, där en dödlig köld regerar. Nattfåglars rysliga rop avbryta stundom hemskhetens tystnad, men deras språk är förödelsens samtal. Cypresslundar susar omkring dalen, ljudet tyder naturens ångerst. Cypressens  höjd är otillräcklig att klyva mörkret. Det är lika gammalt med Adams fall. Emellan snötäckta fjäll står i dalen en isklädd byggnad ett tempel, helgat åt naturens fiende, uppbyggt då världen miste fullkomligheten. - En lampa hänger mitt uti templet, men dess sken är endast en röd lämning efter elden, lik en imma, som förlorar sig i ett moln. Molnet är svart, och ur dess vältrande sammanhang höres denna röst: Av jord äst du kommen! Templets väggar äro tidens yrken, dödsskallar vräkta i högar, och vid dess portar stå tvänne benrangel på vakt, som med bister uppsyn skaka sina liar vid den resandes ankomst. På detta förfärliga vapenbrak följer en röst utur templet: Tänk på döden! Främst inom dessa murar syns en förfallen gravvård, en uppstaplad tron av multnade benknotor och sönderbrutna vandringsstavar. En kedja av vissnade händer omgiva tronen. Maskar och ormar giva kedjan en viss livaktig rörelse, en rörelse, som uppväcker fasa: den är ej naturlig! På tronen sitter Förskräckelsens konung mitt ibland de dödas ben. Hans säte är en multnad likkista, hans krona ett utrunnet timglas, hans spira en lie, stank och förruttnelse hans rökverk, offrade av varelser, som åter blivit till jord igen. - över templet syns ett skimrande ljus, klarare än morgonstjärnan
I sin prakt men kan ej märkas av andra än trones ögon. I skenet av detta ljus upptäckes en remna på templets sida, öppnad, då förlåten i Jerusalems tempel remnade och Hjälten av Juda stod upp utur graven. Härigenom sväva de sällas andar, omgivne av en taboritisk klarhet, renare än solen. Och ängeln med det eviga evangelium ropar till den snyftande folkhopen: Den rättfärdige varder borttagen ifrån olyckone och de som redliga för sig vandrat hava, komma till frid och vilas i deras kamrar. Förskräckelsens konung ligger vanmäktig
vid foten av sin krossade tron, och en himlakör av änglars och överänglars sammanstämmande röster hörs utur skyn: Du död, var är din udd? Du helvete, var är din seger? Gudi vare lov, som oss segren givit haver, genom vår Herre Jesum Kristum!

I sitt umgängessätt var H. angenäm, glad och vänlig. Då han talade -och det gjorde han gärna -, lyssnade man villigt, ty han talade väl och hade oftast något gott och nyttigt att säga. Varsam och försiktig i alla stycken vårdade han omsorgsfullt sin hälsa och var en synnerligen god ekonom. Han levde i ett mycket lyckligt äktenskap, och då makarna nästan samtidigt avledo, jordades de i samma grav.
 Den gripande Jordföstningsakten glömdes sent i bygden. (C. N. östberg; Wallqnists resejournal 179t: likpredikan över D. Bexell, W allquists sansl. Strängnäs sliftsbibl.).


Gift
 29/? 178 med Regina Christina Leander, f. 31/7 1764, död 19/7 1826, dotter till företr.
 Barn
 - Charlotta Magdalena. f. 6/42 1784, död 1809. 
- Johan Christian f. 10/12 1785. kh. här. 
- Nils Magnus, f. 1/10 1789, komm. i Kållerstad. 
- Maria Christina, f. 30/11 1794, gift 1829 med säteriägaren Johannes Jonasson i Ås Norregård.
 - Lorentz, f. och död 1802.


Tryckt skrift: - Beskrivning över ÅS och Kållerstads socknar. (Jönk. läns hushålln.-sällskaps handl. XI, Jönk. 1823).





 


Johan Christian Hesselgren







21. Johan Christian Hesselgren, 1826-62
Son till företr. Stud. i Lund 1808, disp. 1840 (de facultate animæ humanæ repræsentativa C. Starck) och 1811 (ste1læ nasaræorum æones ex sacro gentis codice, p. IV, pres; M. Norberg), magister s. å., präst- och pastoralex. 1825, prv. i Annerstad 30/7 1826, kh. här (kallad av patronus) s. å., tilltr. 1829, prost 1838, jubelmagister 1862. Död den 5 aug.1862.

Efter vunnen magistergrad vidtog H. inga som helst åtgärder att skaffa sig anställning i kyrkans eller skolans tjänst inom hemstiftet utan kvarstannade i många år i Skåne såsom privatlärare i ett adligt hus. Ätligen blev han vid 40 års ålder prästvigd och strax därpå utnämnd till kyrkoherde efter fadern. Återkommen till födelseförsamlingen grep han sig an med det för honom ovana arbetet och sökte göra sig nyttig på varjehanda sätt. "Kyrkoherden i Ås strävar beskedligt. Hans unga fru, som han är tillgiven, har gjort honom till ny människa", skriver Nordin till Tegnér 1/8 1830. Jämte andra goda inrättningar stiftade han också (1831) en absolut nykterhetsförening, som han dock ej länge lyckades hålla vid liv. Visst är, att stiftaren själv i praktiken ej hyllade absolutistiska åsikter, ehuru han väl någorlunda iakttog, vad som då ansågs höra till decorum pastorale. I prästgården rådde på hans tid gästfrihet, trevnad och glädje. Själva barnlösa plägade makarna samla omkring sig unga anförvanter, som medförde liv och munterhet. Stundom anordnades gästabud, varvid ungdomen gärna tilläts taga sig en sväng. Musiken bestod prosten själv med sin fiol, och godmodig, språksam och vänsäll, som han var, saknade han ingalunda förutsättningar för utövandet av ett angenämt värdskap. Vänligt och faderligt umgicks han med sina sockenbor, och när han någon söndag efter gudstjänsten ville se
några av dem på middag i prästgården, frambars inbjudan från predikstolen bland de andra kungörelserna. Som predikant gjorde han sig ej i nämnvärd grad bemärkt. (C. N. Östberg).


Gift
 27/2 1829 med Carolina Botilda Ekvall, f. 1/10 1805, död i Halmstad 23/3 1894, dotter till handelsmannen i Halmstad Johan Ekvall och Anna Beata Ekvall.
 Barnlös.

Tryckt skrift: Teser för pastoralexamen. Växjö 1825.



22. Sven Stenvall, 1863-65. Se kh. i Angelstad.




 
23. Håkan Samuel Östberg, 1866-
92. Född i Kållerstad den 15 nov. 1824, son till sedermera kh. i Tofteryd Pehr östberg och Ulrica Catharina Hjelmerus. Stud. i Lund 1843 och i Uppsala 1846, prv. 31/40 1847, komm. i Agunnaryd 4855, tilltr. 1858, pastoralex. 1862, kh. här 1866, tilltr. s. å., suppleant i lönereglerings nämnden inom Jönköpings län 1867 69, folkskolinspektör i Tveta, östbo, Västbo och Vista 1867 -68, i Sunnerbo, östbo och
Västbo 1869 -76 samt i Tveta, Västbo och Vista 1882 -92, vik. kontraktsprost 1879, ordinarie 1884, LVO s. å., minnestecknare över avlidna ämbetsbröder vid 1887 års prästmöte. Död den 20 dec. 1892.

Redan under sin första tjänstgöring som adjunkt och vice pastor i Tofteryd förvärvade sig Ö anseende som en nitisk och varmhjärtad präst, därjämte skicklig och väl förfaren i alla praktiska värv. Detta anseende befästes med åren och blev under hans senare livsperiod hans av ingen bestridda egendom. Som komminister i Agunnaryd hade han många kommunala förtroendeuppdrag, och hans lediga tid upptogs för övrigt av studier för pastoralexamen och undervisning av i prästgården inackorderad ungdom, som förbereddes för intagning i allmänt läroverk. I sin kraftfullaste ålder kallades han till kyrkoherde av ägarna till Svanaholm, vid denna tid icke mindre än tolv stycken.

I Ås utförde Ö. sin egentliga mannagärning. Mycket arbete väntade honom. Prästgårdens alla hus voro fallfärdiga och utdömda, den månghundraåriga kyrkan hade tjänat ut sin tid, och ett tempel skulle uppföras på ny plats, skolväsendets ändamålsenliga ordnande var också en brännande fråga, som icke tålde uppskov. Den nye kyrkoherden besatt just de egenskaper, som krävdes för att utföra det här föreliggande arbetet. De viktiga och omfattande byggnadsfrågorna löstes snabbt utan störande slitningar och strider. Ledningen låg i fast och säker hand. Stämmans ordförande hade en alldeles särskild förmåga att med lugn bestämdhet och övertygande bevisning leda den månghövdade folkmeningen till kloka och praktiska beslut. Men han byggde och planterade ej blott för yttre mening, det ännu viktigare andliga odlingsarbetet låg ej heller nere. Med allvar och kraft tog han upp striden mot dryckenskap och allsköns osedlighet och sökte ivrigt åstadkomma en allmän uppryckning ur den rådande försoffringen. Väl såg mången till en början i den nye kyrkoherden en besvärlig, t. o. m. härsklysten nyhetsmakare, men när de goda resultaten av hans nitiska strävan allt tydligare trädde i dagen, stannade man vid att skänka honom aktning och förtroende.

Ö. var en god och gärna hörd predikant. Hans predikningar utmärkte sig för evangelisk fulltonighet, reda och klarhet. De framsades livligt och varmt med kraftig, välljudande röst och mycket vårdad deklamation. Han höll flitiga bibelförklaringar, stundom i kyrkan, ofta i skolsalarna och enskilda hem, och mången vacker sommarsöndagsafton talade han i prästgårdens trädgård för andäktigt lyssnande skaror. Sin stora pedagogiska förmåga gjorde han frukt bärande vid katekes- och kommuniunförhör i kyrkan, vid husförhören och framför allt i nattvardsskolan. Konfirmand undervisningen låg honom varmt om hjärtat, och han ägnade åt den mycket tid och arbete. Ivrig missionsvän omhuldade han varmt denna verksamhet, bildade missionsarbetsförenirig och anordnade ofta missionsgudstjänster i samband med gåvoförsäljning till förmån för hednamissionen.
  Angelägen att  sprida missionslitteratur och uppbyggelseböcker i allmänhet hade han städse sådana skrifter på lager, sålunda idkande så att säga bokhandel i smått. Med allmogen, dess liv och intressen var han väl förtrogen. Åtminstone i moderhagen fanns det icke en backstuga, som han ej besökt. Sockenbuden voro på hans tid mycket talrika, men han kom också gärna okallad. Ofta var han stadd på färd i församlingen, besökande sjuka, fattiga och ensamma människor, därvid ivrig att trösta och hjälpa, även ekonomiskt, om sådant syntes honom av behovet påkallat.

Vår kyrkas bekännelse och ordning varmt hängiven och såsom kyrkoman alltid funnen på den konservativa sidan visade Ö. dock mycken tolerans mot olika tänkande. En följd av år var han i sin ort ombud för Evangeliska Fosterlands stiftelsen och ville gärna göra vad han kunde för att få den fria lekmannaverksamheten ställd under kyrkligt inflytande. I sitt hopp, att nämnda stiftelse skulle välsignelserikt verka i kyrklig riktning, kände han sig dock djupt besviken, sedan han en gång deltagit i ett av stiftelsens allmänna möten i Stockholm.

Det har sagts om Ö, att han var en härskarnatur, ett om döme, som nog är riktigt. Nära till hands ligger att antaga, att han då ej heller var fri från despotiska tendenser, vilka
om de funnos dock aldrig togo sig hårda och avskräckande former. De hämmades och höllos i band av hans rättrådighet och fridsamma sinnelag. Han var dessutom alltför fin till natur och väsen för att tillåta sig uppträda stötande eller sårande. Motsägelser hade han svårt att fördraga, och när sådana någon gång vid stämmor och sammanträden före kommo, kunde han särskilt om de framburos med någon slags arrogans, avvisa dem på sådant sätt, att oppositionen alldeles kom av sig. I allmänhet ingav han dem, med vilka han hade att göra, en stark respekt.

Som en av stiftets mest framstående präster åtnjöt Ö. odelad aktning och stort förtroende både av förmän och ämbetsbröder Med biskoparna Hultman och Andersson stod han i vänskapligt förhållande och fick av dem mottaga flera bevis på uppskattning och välvilja. I den ort, där han bodde och verkade, var hans anseende mycket stort. Man såg allmänt upp till honom, och en mångfald förtroendeuppdrag lades i hans händer.

I hemmet, byggt på allvarligt kristlig grund, förde Ö. en spira av rättvisa och kärleksfull mildhet. Han hade ett mycket gästfritt hus och var i umgängeslivet älskvärd och förekommande. Fin och prydlig till sitt yttre uppträdande, urban och belevad rörde han sig obesvärat och med lugn förbindlighet även i mera förnämliga kretsar. Då han var van att av alla bemötas med vördnad och respekt, kände han nog sitt eget värde, ehuru någon självbehagsamhet aldrig kom till synes. Han hade ett öppet sinne för vänskap och visade som vän en rörande trofasthet. Med sin optimistiska livssyn hoppades han alltid det bästa, även när det såg mörkt ut. De sorger och missräkningar, för vilka han icke gick fri, bar han med krisiligt tålamod. Under sina sista levnadsår mycket sjuklig lät han dock ej förmärka någon minskning i sin arbetslust; hans vilja behöll sin kraft och fasthet intill slutet. 
(Se vidare O. N. östberg: Östbergska hemmet i Ås  prästgård, ingående i Pleijel och Bexell: Från Smålands och ölands gamla prästgårdar, Lund 1925. En dikt vid Ö:s grav finnes i A. Elmbladh: Högtidsminnen och vardagsstycken, Växjö 1923.


Gift
 17/8 1852 med Emma Blomén, f. 9/1 1827, död 3/4 1899, dotter till kh. i Tofteryd Jonas Blomén. 
Barn:
 - Per Jonas Emil, f. 26/41 1853, död 6/3 1855.
- Augusta Carolina. f. 1/4 1855, gift 16/7 1878 med folkhögskoleföreståndaren, fil. doktorn Viktor Öberg, änka 8/3 1925 och bor i Växjö.
 - Maria Ulrica. f. 1/6 1857, död 8/5 1888.
 - Anna Matilda, f. 10/10 1859, gift med kh. i N. Sandsjö Fingal Bergquist.
 - Carl Nathanael f. 1/11 1861. kh. i Bosjökloster. Lunds stift.
 - Ester Emilia, f. 1/11 1861, död 17/10 1862.
 - Erika Amalia, f. 17/10 1863, poststationsföreståndare, död ogift 17/11 1897.


Tryckta skrifter: - Teser för pastoralexarnen. Växjö 1862. - Berättelser om folkskoleväsendet i vissa kontrakt av Växjö stift under åren 1867 -76 och 4882-92. 
- Likpredikan över Simon Andersson på Store Sten '1 Församlingsvännen. Kristianstad 1876.
 - Likpredikan vid kh. Abraham Johansson Alméns jordfästning. Sthlm 1877.
 - Likpredikan över kh. Carl Magnus Svensson. Växjö 1884.
 - Predikan och hälsningstal vid folkskolläraremötet i Jönköping 1884.
- Åminnesord över avlidna ämhetshröder vid prästmötet 1887. (Pil s. å.; jfr Pil 1896).





 

Josef August Sandström,



24. Josef August Sandström, 1893--
 Född i Sandvik den 25 febr. 1851,
son till hemmansägaren Lars Magnus
Magnusson och Anna Katarina Petersdotter i Mjöhult. Mogenh.-ex. i Jönköping 1872, stud. i Uppsala s. å., teor. och prakt.
teol. ex. 1875, prv. 13/6 s. å., komm. i Våthult och Båraryd 1878, tilltr. 1879, kh. här 1893, tilltr. 1896, predikant vid prästmötet
1908 kontraktsprost i Västbo 1919, tilltr. 1920 LVO 1915. Död den 7 sept. 1924.
   Efter tjänstgöring som vice pastor i Malmbäck och Hjälmseryd kom S. i maj  1878 till Västbo, där han var född och där hela hans återstående levnad skulle förflyta.  Om sina första intryck där i jämförelse med de trakter, som han nyss lämnat, skriver han 31/7 s. å. till vännen W. Prinzell i Ödestugu:

Visserligen var det icke det lättaste att där uppe vara präst och jag missunnar icke dig och dina naboar den fördelen att vara mitt inne i "mörjan", men det hade den fördelen med sig, att man måste följa med sin tid, hålla sig vaken och vara beredd på allt. Nog är det svårt att ligga i myrstacken, men det är icke utan intresse och nytta att behöva vakta sig för betten samt alltid vara betänkt på botemedlet däremot. - Här nere i" yttersta västern", avskild från hela den övriga världen, sitter jag nu i lugn och ro och har mer än önskligt gott om tid.
 De nyare, modärna religiösa rörelserna äro ännu främmande för detta gammalmodiga, präktiga, prästvänliga och kyrkliga folk. Endast en waldenströmare har jag att dragas med inom båda församlingarna, och give Gud, att det aldrig bleve flera. Dock äro de nymodiga åsikterna icke lätta att inympa här tack vare Bexells, Engströms och Rosengrens kyrkliga och nitiska verksamhet; men att frukta är likväl, att de orter, som hittills varit, oberörda, icke alltid skola så förbliva. Om än icke tillståndet överallt skall bliva lika jämmerligt. Folket här hör gärna Guds ord men vill höra det av prästen, vadan jag hållit några bibelförklaringar och kommer att så framdeles göra. - I sommar må du tro, att här varit ett festande i Västbo. vi ha haft Biskopen härnere närmare 14 dagar, och han har under denna tid gjort en rundresa över största delen av Västbo. I Ås hos biskop Håkan" satt han den 18 dennes som ordf. i vår prästkonferens. Denna var visserligen rätt bra och intressant, men icke gick den upp mot den i Vrigstad i fjor. Frågorna ventilerades varken så grundligt eller sakrikt som i fjor.
 I Västbo blev S. snart en förgrundsgestalt, som på en mängd olika områden kom att göra en betydande insats. Ovanligt mångsidig hade han sinne för nästan allt mänskligt, åtminstone allt småländskt. Det som hörde till jordbruk, det kommunala, det kyrkliga, det till skolan hörande, allt intresserade han sig för och var inne i. Han var en första klassens taxeringsman. En prima sifferkarl, varför han sedan många år tillbaka var revisor och huvudman i Västbo härads sparbank, och han var någon tid ordförande i Västbo hushålls gille. Annars dess vice ordförande. Lantmannaskolan i Stora Segerstad ägnade han ej blott sitt varma intresse utan främjade den i hög grad. Posten i Ås församling skötte han, och det var sannerligen inte många, även i de högre graderna  som kunnat slå honom på fingrarna, när det gällde postlagar och förtattningar. Han var väl inne i arkeologi och forn- kunskap och kan som belägg härför nämnas, att han i Ny Smålands beskrivning författat skildringar av flera socknar. Det ligger ej ringa sanning i vad en hans ämbetsbroder sagt "Prosten S. skulle såsom minister ha kunnat sköta de flesta departementen, åtminstone skulle han ha kunnat bli en utmärkt ecklesiastikminisler. Till hans stora sakkunskap kom nämligen hans klokhet. Han förstod, vad som kunde gå att få fram, medlen som borde användas och rätta tiden, då något borde genomdrivas, ödmjuk. enkel och flärdfri strävade han aldrig efter att framhålla sig själv, men han uppsöktes av den allniänna meningen. Hans praktiska begåvning var för stor för att kunna förbises. Allt vad han lade hand vid vittnade om hans duglighet, reda och klokhet.

Men, kan någon fråga: När han hade intresse och begåvning åt så många håll, hur gick del då med hans egentliga ämbete, hans prästerliga kall? Jo, för detta intresserade han sig framför allt annat. och han skötte det i alla avseenden punktligt och väl, varm vän som han var av vår svenska kyrka och tillgiven och fast i vår ev.-luth. bekännelse. Det fria talets gåva ägde han alls icke, men desto bättre gick det  när han fick taga pennan till hjälp. Ty den förde han med stor lätthet och skrev gudasköna och uppbyggliga predikningar. Hans arbete som prost utmärkte sig för ordning och reda, och som förman kunde han knappast övertträffas. Han hade ett stort mått av styrandets gåva utan att någonsin förråda förmannens höghet. Han verkade fastmera som den förståndige och välvillige storebror. Dock var han ingen mes utan hade skinn på näsan, så att han kunde vara ganska skarp, när det gällde.

S. ägde ej i så  hög grad som sina närmaste företrädare
i prästämbetet  den yttre värdigheten. Hans växt var kort och undersätsig, gången litet vaggande och sättet något sävligt. Men saknade hami det högtidliga och ståtliga i sitt sätt att uppträda. så representerade han i stället det jovialiska och småtrevliga, den lantliga idyllen så att säga. Han trivdes med sina bönder och de med honom. Han och hans hus levde tillsamman med församlingen, vars medlemmar på högtidsdagar talrikt sågos församlade i den gästfria prästgården,
Utrustad med en ovanligt stark hälsa visste S. ända intill ållerdomen för egen del knappast  vad sjukdom vill säga. När levnadsaftonen kom, förstod han ej att riktigt hushålla med sig själv. Han brottades övermänskligt med den på trängande fienden, tills han stupade på sin post. Begravningen firades med allmänt deltagande i orten. Stiftets biskop jordfäste honom, och hans förre komminister, sedermera prost i Östbo, höll likpredikan över de betecknande textorden: När tiden för hans tjänstgöring hade gått till ända, begav han sig hem." (Mtn 1927; skrift. meddel.) 


Gift:
Kerstin Erementia Borg f 1/9 1856 dotter
till kh. i Älghulf. Carl Peter Borgh.
 Barn:
 - Anna Maria, f. 4/6 1880, gift
med eftertr.
 - Valborg Sofia. f. 5/10 1881. 
- Karl August Hjalmar, f.
14/11 1882 ingeniör - Gunilla  f. 5/2 1887, gift 15/10 1908 med gods ii Fritz Hedenstierna på Anneberg. 
- Lars Thure Casimir. f.
14/9 1893, komrn. i Asa.


Tryckta skrifter:
 - Predikan vid Västbo kontrakts prästkonferens 1891 - Sockenbeskrivningar över Ås, Kållerstad, Våthilt och Båraryd i (J. Rosengren: Ny Smålands Beskrivning - Predikan vid prästmötet i Växjö 1908. (PH s. å - Nykterhetsbetraktelse (Hemh,-kal, 19O9)
 - Daniel Nordin.  Ibdm 1920




 





25. Carl Ati Berggren   Född i Långaryd den l2 februari l863 son till byggmästaren Johannes Nilsson och  
Inga Maria Carlsdotter Thelin. Mogenh. ex. vid Göteborgs h. allm. latinläroverk 1889, stud. i Uppsala s. å.  teol. fil, ex.
1891. teor. teol. ex. 1893, prakt. teol. ex.
1894 prv. 6/6 s. å., skollärare vid centralfängelset å Nya Varvet 1897-98, skolföreståndare där och vid tvångsarbetsanstalten därstädes 1898-1900, predikant vid läns- och centralfängelset i Göteborg 1900-05, komm. i Jälluntofta 1904, tilltr. 1905   kh. här 1925, tilltr. 1926, kontraktsprost 1930, tilltr. s. å.


Gift
 25/9 1907 med folkskollärarinnan Anna Maria Sandström, f. 4/6 1880, dotter till företr. 

 Barn:
 -  Karl-Gustaf Josef f. 23/9 1908, lantbrukselev.
 -  Kerstin Maria, f. 20/4 1911, student.


     
     










Kållerstads Kyrka

Komministrar.

1. Daniel Petri Påfve, 1622 Se komm. i Öggestorp.


2. Petrus Canuti Comerus, 1638-48. Se kh.-serien.

3. Jonas Magni, 1649-68. Gift med Brita, som levde 1675.   


4. Canutus Theodori Unnerus, 1669-99. Gymnasist i Växjö 1653, prv. där 10/3 1657, komm. här 1669.
 Tog på grund av ålderdom avsked från tjänsten 1699. Han och hustrun testamenterade 1693 all sin egendom till Kållerstads kyrka, men när änkan avled, hade allt gått åt till hennes underhåll. Död 1712.
Gift med Kirstin Persdotter, f. omkr. 1635, död 19/3 1724. Barnlös.
 


5. Gudmundus Nederlin, 1699-1719. Född i Växjö. Gynmasist där 1676, prv. omkr. 1684, domesticus i Väckelsång s. å. (?), komm. i Blädinge 1690 och här 1699. Ville ej gärna hit, då denna sacellani var sämre än den i Blädinge och han där hade egen gård. På grund av konsistorii löfte om framtida befordran till bättre lägenhet, lät han dock övertala sig att hitflytta. Bostället här bebyggde han väl. Död den 22 mars 1719 (av ett sår i knät, som han fått genom ett fall på en yxa). 

Gift
 med  Elisabet Tibelia, f. omkr. 1666,  död 22/12 1739. Hon var prästdotter från Uppland och hade medföljt biskop Wirænius familj hit. "Hon haver hållit  ett hedersamt hus och  haver ynnest av socknefolket och alla hon haver umgåtts med."  VDA 1719: 99). 
  Barn:

- Brita Maria, f. 1699, döpt 13/8.
 - Anna Stina, f. 1701, död  24/11 1766.
 -   En dotter, till namnet okänd.
 


 

6. Nils Sebelin, 1719-42. Se kh. i Reftele. 


7. Jonas Leander, 1742-47. Se kh.-serien. 


8.  Nils Wetterherberg  1747-53 Se komm. i Gällaryd. 


9.   Hans Svanström , 1753-68. Se kh. i Kulltorp. 


10. Johan Lorentz Leander,  1768-74 Se kh.-serien. 


11.Ezechiel Enberg, 1775-18l4 Född i Ljungby den 1 maj 1738, son till en frälseinspektor. Skol. i Växjö 1746 stud.
 
i Lund 1758, disp. 1762 (greve G. Bondes tankar om Guds underverk uti naturen, p. IX, pres. C. Trozelius), magister i Greifswald 1763, prv. 10/12 s. å., komm. här 1775. Död den 24 juni 1814. 

Gift
 med Dorotea Vernel, f. 6/10 1746, död 1800, dotter till kh. här Nils Vernel.  
 Barn
 - Nils Matthias, f. 15/9 1769, prv. 1796, död obefordrad 7/8 1828.  
- Johannes, f. 28/3 1777. 


12. Pehr Östberg,1815-25. Se kh. i Tofteryd.

13. Nils Magnus Hesselgren 1826-64. Född i Ås den
1 okt. 1789, son till kh. Magnus Hesselgren och Regina Christina Leander. Stud. i Lund 1811, prv. 4/4 1813, komm. här 1826, tilltr. 1828. Död den 7 sept. 1864.

Med undantag av ett par års förordnande på annat håll tjänstgjorde H. hela sin ämbetstid - ett halvt sekel - inom Ås pastorat. Han var en sällskapligt anlagd, godmodig och gladlynt man, föga kunskapsrik, och hans intresse för ideella ting torde ha varit rätt obetydligt. Vald till komminister blev han uteslutande i egenskap av sin faders son. Denna komministratur var kanske den sämst avlönade i stiftet, och det är lätt att göra sig en föreställning om inkomsternas storlek. Naturligt är, att han eftersträvade ett något  större levebröd. Han sökte flitigt transport och provade på många ställen men alltid förgäves. Av brist på tillräckligt arbete blev han snart tämligen slö. Det föll honom aldrig in att söka utnyttja dagens många lediga timmar till studier, han avlade icke ens pastoralexamen och kunde således inte söka Pastorat. Ofta brukade han taga plats vid en grind i närheten av bostället, ivrigt spejande efter vägfarande i hopp att möjligen få sig en
pratstund. "Nils vid ledet" var en rätt allmän benämning på den gamle kapellanen. Tyst  och ensligt var det nog i det barnlösa hemmet  och man må icke förtänka den gamle, att han längtade efter människor, en längtan, som kanske rätt sällan vann sin tillfredsställelse i denna på den tiden ödsliga och glest befolkade nejd. Som predikant säges han ha varit "icke mycket med". och hans förkunnelse blev med tiden allt mera stereotyp, enär han icke besvärade sig med att söka åstadkomma någon variation i behandlingen av evangeliiperikoperna, år efter år troget väntande på den i yngre dagar tillagade "fjärdingen". De många motgångarna, de ramlade illusionerna och de små, knappa villkor, under vilka han lev de, förmådde icke nedstämma det goda och mycket lätta humör, som utmärkte honom. Det värvet åtog sig den långvariga sjukdom, som ändade hans liv. (C. N. Östberg). 

Gift
 i Dannäs 7/5 1827 med Anna Sophia Ekvall, f. 22/6 1800, död 1/4 1894, dotter till handelsmannen i Halmstad Johan Ekvall och Anna Beata Ekvall.
 Barnlös. 





F. J. Bengtson,

14. Frantz Johan Bengtson, 1865- 90. Född i Bosebo den 22 sept.  1824, son till sederm. kh. i Fryele Magnus Bengtsson och Christina Hylander. Stud. i Uppsala 1847, prv. 8/11 1848, komm. här 1865, tilltr.  1867. Död den 17 jan.  1890.

B. saknade ingalunda begåvning för kallet. I yngre år hade han en vacker deklamation och en förträfflig mässröst. Hans predikningar voro icke undermåliga men rätt ofta allt för långa.
De nedskrevos i regel fullständigt - med en piktur  som gott kunnat tjäna som förskrift vid välskrivning. Av latinet var han mycket intresserad och lärde tidigt sina gossar latinska sentenser. Att han så sent vann befordran, berodde till icke ringa del på den mjältsjuka, varav han redan under sina första prästår drabbades och som en tid gjorde honom oförmögen till prästerlig tjänst. Livet igenom var han nästan som ett stort barn. Han hade ett givmilt sinne, och få människor torde ha funnits som tänkte så väl om andra som han. Om någon i hemmet råkade fälla ett mindre fördelaktigt omdöme om en frånvarande, sade han ofta: "Har man intet gott att säga  bör man helst tiga." Han gjorde ett ovanligt gott val av maka, en praktisk arbetsam och väl begåvad kvinna, som var medelpunkten i hemmet och där tog hand om allt, även det rent ekonomiska. Då hon gick bort, blev det ensamt för den gamle, men sorgen mildrades något, när han kort därefter erhöll yngste sonen till ämbetsbiträde. (Skriftl. meddel.)



Gift
 12/8 1853 med Anna Charlotta Amalia Mellin, f. 18/2 1822, död 15/1 1887, dotter till häradsskrivaren i östra härad Lars Ulrik Mellin och Margareta Charlotta Westlund. 
Barn:
 - Sara Christina Charlotta, f. 31/8 1854, gift med kh. i Långaryd Johan Michael Stenvall. 
- Carl Magnus, f. 25/7 1856, kapten, död i Engelholm 12/7 1908. 
- Anna Josephina Ulrika, f. 7/3 1858, gift med kh. i Fryele Johannes Nothin.

- Adolf Victor, f. 10/6 1863, kh. i Kärda.

15. Adolf Victor Bengtsson 1890- 1910 Se kh. i Kärda. 

Tillbaks  
  
 Till startsidan