2. Vitkunn (i slutet av l200-talet). På kyrkans gamla dopfunt, som 1870 skänktes till Statens historiska muséum, finnes följande runskrift: : arinbiorn gørthe mik uitkun : der prester : skref : m[i]k: I ok : hær : skal: um : stund : stant: eller i översättning: "Arinbjörn gjorde mig. Vitkunn präst gjorde min inskrift, och här skall jag stå till en tid." Att Vitkunn präst gjorde inskriften, torde betyda, att han gav en föreskrift i runor. Dessa äro så väl inhuggna, att arbetet därmed måste tillskrivas stenmästaren. Funten stammar troligen från slutet av 1200-talet. Intressant är, att både Bero och Vitkunn, säkerligen båda bondsöner från trakten, hellre använde sina fäders skrift, runorna, även när de skrevo latin, än kyrkans skrift, det latinska alfabetet. (Meddel. av O. von Friesen).

7. Håkan Svensk, 1545-63. Kallar sig i 1561 års fogde räkenskaper "jagh Håkon swensk kyrcketienare til bursrytt". (KA).

8. Johannes Nicolai, 1563-65. Möjligen identisk med den Johannes Nicolai, vilken biskop Brask 24/2 1526 i Burseryd gav beställning som subdiakon, troligen för tjänstgöring som hjälppräst i socknen. Till erhållande av "ordines subdiaconatus" hade han rekommenderats av herr Johannes Arneri i Jönköping. (KA; Brasks kop.-b., RA).

9. Jonas Petri Hök, 1566-1614 (Wgrn). Under tiondelängden för 1572 och 1573 har han på latin och grekiska skrivit änglahälsningen: "Ära vare Gud i höjden." Undertecknade Uppsala mötesbeslut 1593. Död enligt Wieselgren 1614 och har i så fall troligen dessförinnan överlämnat tjänsten till sonen Petrus. Gift
med Gunnil Torstensdotter. Kallas 1620 en "fellegammal kvinna". Hon levde som änka 1622.

Barn:
- Petrus, kh. här.
- Magnus, kh. i Grenna.
- Benedictus, kh. i Lenhovda.

10. Petrus Jonæ Hök, 1615-20. Kh. Ås 1610-11 men flyttade hit, enär han icke kom överens med herrskapet på Svanaholm. (Wgrn). Enligt annan uppgift kunde han ej sjunga, varför han måste söka sig bort. (Arch. Smol.). Trolgen död 1620.

11. Johannes Erici,1623-36 Förut kaplan i Bosebo. Stud. i Rostock, troligen 1617, och "sängebroder" med herr Arvid i Värnamo. (Östbo domb. 1628).

12. Petrus Olai (Burzelius), 1637-80. Född 1600. Omnämnes i rullorna för Smålands kavalleri som predikant där åren 1629-36.
Erhöll fullmakt på detta pastorat 1637 och tillträdde 1638. Han uppvisade 9/12 1664 i kapitlet en 30/4 1647 daterad kungl. fullmakt på hela Burseryds gäll, enär herr Johannes i Bosebo nu var död.
Död den 11 febr. 1680 och begraven den 18 april s. å. av biskop Scarinius med likpredikan över 2 Tim. 4: 6-7. Gift 1) med en dotter till kh. i Villstad David Krok d. ä. (Västbo domb 1639);
2) med Brita Håkansdotter som levde 1685. Barn:
- Benjamin kh. i S. Hestra.
- Kerstin, gift 1) med kh. i Ryssby Christian Vaselius
2) med dennes eftertr. Zach. Colliander. Nämnes i VSH III s. 139 som systerdotter till häradshövdingen Nils Lindegren (om denne se VSH III s. 346), en uppgift, vars sanningshalt ej f. n. kan kontroleras
(i senare giftet):
- Ingegerd, f. omkring 1639, gift med kh. i Villstad David Krok d. y.
- Johannes, stud. i Uppsala 1660.
- Daniel, regementsskrivare i Skåne.
- Samuel. f. 1652, kh. här.
- Elisabet, död 23/5 1714, gift 27/1 1681 med drabanten Bengt Olsson Bergman.
- Margareta, gift med Per Gunnarsson

På anhållan av några bönder i Sandvik, boende i gårdarna Rosendal Sandvik, Klockarebolet, Finnanäs och Spångalycke, skrev Petrus Olai 30/9 1646 i deras namn en supplik till drottning Kristina rörande den olycka, som genom danskarnas härjningar nyligen över gått socknen.
Det heter däri bl. a.: "Give [vi] E: Kongl: M:tt härmed uti underdånighet och klageligen tillkänna, huru såsom vi fattige folk senast förledne ofred bleve / :Gud bättret:/ utav de danske både av krigsfolket så väl som av andre skälmshopa[r] tre resor ganska i grund utplundrade och berövade /: efter som vi bo strax hos gränsen :/ vilka toge bort allt det vi åtte, både dött och kvickt, så, att vi icke behölle ett levandes kreatur utan bleve derigenom kvitte allt vårt goda, och fattige folk däruppå fängslade, sloge och droge och illa traktera de, ja så ynkelige och tillpyntade, att var icke goda människor hade sig förbarmat över vår eländhet och givit oss några smulor i Jesu Namn, hade vi med våra fattige hustrur och barn längesedan av hunger och nakenhet varit döda. Varföre är vår ödmjuka och underdåniga bön till E: Kongl: M:tt vår allernådigste drottning, att E: M:tt ville värdigas för Guds skull och av stor gunst och nåde hava oss förskonat med den skatt och ränta som oss borde denna två åren förledne till E: M:tt och Kronan utgöra, vilken skatt kronones tjänare fullt utfordrar både råghjälpen mantals och boskapspeng. Vill Gud vi få några kreatur och mat igen; vele vi gärna som os ock bör med en god vilja draga och skatta efter vår yttersta förmågo.
Såsom ock därhos klageligen E: Kongl: M:tt föredragandes, att de danskas krigsparti tå bortrövade vår mässetyg, en mässehake, mässesark, kalk och disk, och ändock vi vete varest det är, n. strax ved Halmstad, ved en kyrkia benämnd Sönnerum likväl kunne vi intet bliva det mäktige få igen; ty oss bleve svarat, att de hålla sig ved traktatet: den behåller, som tagit har. Och efter vi äre så fattige och icke mer än åtta behållna hemman i socknen förmå vi icke vidare skaffa oss någon kyrkoprydnat igen utan stå med gråtande tårar i vår gudstjänst utan mässetyg, bedjande fördenskull, att E: M:tt ock ville på något sätt betänka vår fattiga kyrkia med någon hjälp härutinnan. På denne vår ödmjuka petition hoppas vi någon hjälp av E: M:tt bekomma. Sanningen i relationen intygas av pastor och Burseryds kyrkonämnd. (Allmogens besvär, RA).

13. Samuel Petri Burselius, 1680-1713. Son till företr. Stud, i Lund 1671, prv. 1675, kh. här 1680. Byggde 1702 en av stiftets vackraste prästgårdar, som kvarstod till 1829. Död den 23 juli 1713 och begraven av biskop Lund den 8 okt. s. å. i högkoret i Burseryds kyrka. Gift
10/10 1680 med Agneta Fischer, f 14/2 1720, dotter till regementsfältskären Christian Fischer.

Barn
-Petrus, f. 22/8 1681, borg mästare i Växjö, död i Moheda 1763.
-Birgitta, f. 5/7 1683, gift 1) med lektorn i Växjö Nic. Fagrelius;   2) med faderns eftertr. Petrus Gaslander.
-Elisabet, f. 23/6 1685, död s. å.
-Christina, f 1686.
-Andreas, f. 27/11 1688, omkom i fält.
-Eva, f. 28/11 1690, gift 22/4 1712 med kornetten Peter Brenning
-Magnus, f. 27/1 1693, död som djäkne i Växjö.

14. Petrus Gaslander, 1713-58. Född i Gårdsby den 30 jan. 1680, son till bonden Nils Persson och Märit Jönsdotter i Gaslanda Norregård. Fadern var vid barnets födelse nära 70 år och modern nära 50. "Och som föga hopp kunde vara om livsfrukt och hans bedagade moder, under det hon besökte gudstjänsten i Gårdsby kyrka, förmärkte sig där med vara välsignad, alltså uppoffrade och helgade hon samma sitt än ofödda barn Herranom att tjäna i hans gårdar."
Skol. i Växjö 1692 (hade under gymnasietiden 1700-04 kondition hos kronobefallningsmannen Sigfrid Gahm, vars 4 söner han informerade "jämte flere andra", stud. i Åbo 1704 (hade ak.kondition först hos prof. J. B. Munster, sedan i 5 år hos assessor Joachim Riddercrantz. Var stipendiat 1705-10, disp. 1707 (speciem intelligibilem breviter delineatam sistit examinandam, pres. P. Hahn) och 1709 ( Mi sive de lucta rect rationis & adpetitus, pres. J. Munster).
Reste 1710 med anledning av "ryssens infall och gruveliga framfart i storfurstendömet Finland" till sin hembygd och promoverades frånvarande till magister 1712. Vid akademien hade han enligt egen uppgift hållit 6 tal, 10 gånger tjänstgjort som respondent, 4 gånger som opponent ("för stipendier för mig och andra") och bevistat 11 kollegier.
Efter hemkomsten till Småland sysslade han ett par år med privatundervisning och försvarade 1711 på Växjö gymnasium av honom utgivna teser i filosofien. Prästvigdes 19/11 1712, blev adjunkt hos kh. Sam. Burselius s. å. kh. efter denne 1713, tilltr. 1715, vik. häradsprost 1740, ordinarie 1741, entledigad från prostämbetet på egen begäran 1750. Död den 17 febr. 1758 och begraven av biskop Osander den l7 maj s.å.
G. var en på olika områden mycket framstående man. Hans sockenbor sägas ha varit intagna av hans uppbyggeliga ämbetsgåvor och "ljuvliga omgänge".I 20 års tid betjänade han ensam under ansträngande dupplikation "med nitiska predikningar, flitigt catechismilärors drivande och all annornödig själavård sin hjord". Kyrkornas reparation och prydande låg honom varmt om hjärtat. Under hans tid upp fördes ny kyrka i Burseryd och klocktorn i Sandvik, götos nya klockor till Bosebo och Burseryd, anskaffades altartavla till Sandvik, altarsilver och kyrkoskrudar till samtliga kyrkor o. s. v. I lärdomen var G. en flitig arbetare.
Han utgav en förklaring över hustavlan, av vilken han 1739 insände några exemplar till domkapitlet (se akt. d. å. n:r 142). Även författade han flera "manuskripter, som han genom trycket ärnat låta bliva allmänna". Ett av dessa var utan tvivel den utmärkta beskrivning om allmogen i Västbo och dess seder och vidskepelser, som ej offentliggjordes förrän 1774 och som av Wieselgren och andra författare tillskrivits sonen. Denne har tydligen överarbetat faderns manuskript och befordrat det till trycket. Enligt Wieselgren lär han vid ett prästmöte av biskop Osander ha fått offentliga förebråelser härför, varöver han blev så förtörnad, att han uppbrände alla tillgängliga exemplar av boken. Den blev därigenom mycket sällsynt. G. har vidare författat en berättelse om Burseryd med Sandvik och Bosebo, ävensom om kyrkorna i pastoratet, vilka båda finnas i avskrift i Archivum Smolan dicum, IV (VSB). Vid flera prästmöten var G. orator, predikant, respondent eller opponent.
Från 1732 måste G. för sjuklighet hava ämbetsbiträde. Han ägnade nu sin mesta tid åt studier och enskild uppbyggelse. Det heter i likpredikan över honom, att han övade "sig så i bön och sång. att -utom många anderika tyska psalmer och gudeliga sånger- han kunde genom flitig övning utantill sjunga 116 de härligaste psalmer utur vår sven ska psalmbok samt utom det att han dageligen skötte sina studier och flitigt läste den heliga Skrift beredde sig till var infallande högtids- och helgedag, som hade han själv skolat predika." Fattig och föräldralös under sina uppväxt år fick han även sedan pröva mycket av livets bitterhet.
Så snart han i Betarp satt sitt första bo, nedbrann ladugården med inbärgad gröda. Föga mer än ett år därefter miste han genom döden sin hustru. Tvänne döttrar dogo i ungdomsåren, och en dotter avled i sin första barnsäng efter att ha givit livet åt en son, som av G. uppfostrades. Sonen Samuel, som var student, lämnade hemmet och försvann spårlöst. En måg, rektorn i Jönköping Sveno Bolander, dog hastigt, efter lämnande en åldrig moder, änka och 4 barn, vilka alla om händertogos av G. Under dessa prövningar bevarade han en stark gudsförtröstan och bortjagade bekymren med bön och träget arbete. "Et sic non frustra tempus trivi" så har jag ej gagnlöst förnött min tid, slutar han sin självbiografi i Archivum Smolandicum.
Till text för sin likpredikan hade han valt 1 Sam. 7:12 och 1 Moseb. 32:10. Hans grav reddes i Burseryds sakristia. Porträtt i olja av G. och hans andra hustru ägas (1931) av f. d. förrådsförvaltaren Lindmark i Jönköping.
Källor: Likpredikan, manuskript 4:0 nr: 542, i Växjö stiftsbibliotek; Nyare bidr. t. kännedom om de sv. landsmålen och sv. folkliv. bih. 1: 3, Upps. 1895, s. 317 f.). Gift
1) 12/4 1713 med Birgitta Burselia, f. 5/7 1683, död 3/12 1715, dotter till företr. och änka efter lektorn i Växjö Nic. Fagrelius;
2) 14/8 1716 med Regina Christina Roos född i Alt-Stettin 9/1 1694, död 23/10 1773, dotter till sederm. kaptenen Anton Johan Roos av Hjälmsäter.

Barn:
- Märta Elisabet, f. 9/ 12 1713, död före 1759, gift 9/4 1740 med lantjägaren Erik Sjöberg.
- Johanna (Catharino, f. 20/6 1715, gift med kh, i Barnarp Sveno Bolander.
- Brita Agneta, f. 4/5 1717, död före 1759, gift 30/10 1739 med fältväbeln Carl Gustaf Ebrenmarok.
- Johannes, f. 25/8 1718, kh. här.
- Anna, f. 5/2 1720, gift med kh. Ås Nils Vernel.
- Samuel, f. 25/11 1721, stud. i Uppsala 1744, begav sig 1745 utomlands och hördes aldrig av.
- Petrus, f. 3/8 1723, jaktlöjtnant.
- Christina Maria, f. 26/9 1724, död 21/5 1725.
- Maria Christina, f. 15/11 1725, död 22/1 1726.
- Eva Cristina, f. 6/3 1728,död 4/9 1765, gift 48/11 1757 med inspektoren Jöns Jakob Sederdah Tryckta skrifter:
-Anatomia tabul conomico eller tydelig utläggning genom enfaldige frågor över hustavlan, den enfaldigom till tjänst och uppbyggelse i sin kristendom. Jönk. 1738. (Sällsynt skrift; finnes varken i KB eller CUB).
- Beskrivning om allmogens sinne lag, seder vid de årliga högtider, frierier, bröllop, barndop, begravningar, vidskepelser, levnadssätt i mat och dryck, klädedräkt, sjukdomar och läkemedel m. m. i Jönköpings län och Västbo härad. (1:a upp Sthlm 1774, utg. av Frans Westerdahi; 2:dra uppl. Sthlm 1846, utg. av P. 0. Berg i samlingen Svenska folkets seder; 3:dje uppl. Upps. 1895, utg. av J. A. Lundell i Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folkliv, 1: 3; 4:de upp Växjö 1923, utg. av N. Werner i serien Småländska hembygdsböcker).

15. Johannes Gaslander, 1759 -93. Son till företr. Skol. i Växjö 1727, stud. i Lund 1738, prv. 10/10 1744, återvände till akademien 1747, disp. s. å. (de quitate legis Mosaicm circa pauperiem Exod. XXI. 35 sancit pres. J. Nelander), magister 1748, ämbetsbiträde och från 1750 v pastor hos fadern, pastoralex. 1755, kh. här 1759, respondent vid prästmötel 1767, prost 1774, häradsprost 1780, tjänstledig från prostsysslan 1788. Hade, ehuru frisk, adjunkter i mer än 30 år. Förökade med stor sorgfällighet sin från fadern ärvda egendom och blev mycket rik. Han uppsände 1766 till Uppsala universitetsbibliotek ett där ännu befintligt "försök till en ordabok på the uti Jönköpings län, Västbo härad, brukelige ord och talesätt, som mer ellet mindre gå ifrån thert vedertagna svenskan". Om faderns beskrivning om allmogen i Västbo, som 1774 av sonen befordrades till trycket, se ovan. G: i Archivum Smolandicum i avskrift befintliga "underrättelse om Burseryds pastorat" utgör huvudsakligen ett utdrag ur faderns ovannämnda anteckningar om pastoratet. Porträtt av G. finnes (1931) hos f. d. förrådsförvaltaren CL Lindmark i Jönköping. G. avled den 11 maj 1793. Gift
2/10 1753 med Anna Christina Almquist, f. 8/3 1734 död 16/3 1817, dotter till kh. i S. Unnaryd Sven Almquist

Barn:
- Sven Peter, f. 19/8 1754. häradsskrivare. död i Sandvik 1833.
- Johannes Harald, f. 19/2 1759, vice häradshövding i Veden och Bollebygd. död i Borås 20/7 1796.
- Samuel, f. 13/2 1765, döds. å.

16. Olof Beckman, 1794-1803. Född i Jönköping den 7 okt. 1744 son till en pistolsmed. Skol. i Jönköping 1756, stud. i Uppsala 1765, prv. 25/10 1769 komm. i Bosebo-Sandvik 1773, kh. här 1794. tilltr. s. å. Död den 14. juli 1803. Gift 28.6 1773 med Anna Catharina Sederdahl, f. 4/11 1742. dotter till lantjägaren och frälsefogden Peter Sederdahl i Önnabo och Annika Sjöberg. Barn:
- Peter Olof. f. 14/7 1773, komm. i Traheryd.
- Anna Sara. f. 27/2 1775. gift. med kh. i Kvenneherga Joh. Theorin.
- Elisabet Beata. f. 4/11 1776.
- Daniel Johannes, f. 29/3 1779.
- Carl Gustav f 23/6 1784, kh. i Urshult. Tryckt skrift: Teses för pastoralexamen. Växjö 1793.

17. Johan Sjöström, 1805-07. Född i Jönköping den 4 dec. 1759. son till faktorismeden Israel Sjöström. Stud. i Lund 1777. prv. 16/5 1782, e.o. bataljonspred. vid Jönköpings regemente 1783. brukspredikant vid Hörle och Karifors 1787, disp. i Lund s. å. (quinam illi fuerint, ad quos apostolus Petrus suas epistolas scripsit, pres. G. Sommelius) och i Greifswald s. år. (annotationes philologico-criticae in capita libri geneseos XXI-XXIV). magister i Greifswald s. å. komm. i Asa 1790 kh. här 1805. Tillträdde på grund av sjukdom ej i laga tid och dog i Växjö under flyttningen hit den 8 juni 1807. Gift
16/11 1790 med Maria Elisabeth Ståhl f. 1765. död 20/5 1807. dotter till kh. i Värnamo David Ståhl

Barn:
- Christina f 18/11 1791.
- David Israel. f 5/11 1792. kh. i Rogberga.
- Elsa Christina f. 19/1 1796. Tryckt skrift:
Disp. hyperboli in sacro N.T. codice & inventa frustra qaesita. Resp. C. Rydén Lund 1787

18. Olof Starek, 1808-25. Född den 6 juni 1756, son till kh. i Elmeboda Carl Starck och Maria Helena Ulmgrehn. Stud. i Lund 1778, prv. 16/4 1784, komm. i Voxtorp 1797 pastoralex. 1804, kh. här 1808, tilltr. 1810.
En folklig man, som på gästabuden plägade taga sig en sväng med bondhustrurna. Dock kunde han, såsom sockenstämmoprotokollen visa ådagalägga kraft när sådant behövdes. Sitt ämbetsbiträde Pehr Nyman, som tjänstgjorde här 1821-22, bemötte han städse med faderlig välvilja (se 0. Virdestam: Småländska gestalter, s. 159 ff.). Död den 12 juni 1825.

Gift:
1) 26/10 1798 med Helena Petronella Barek, f 1801, dotter till häradshövdingen Lars Barek och Maria Hvasser 2) 1802 med Catharina Helena Hielmgren. f. 6/3 1767, död 8/1 1855, dotter till kh. i Kvenneberga Petrus Ilielmgnn.
Barn:
Carolina Maria, f. 1799, gift med komm. i Torskinge Joh. Hultgren. - Det sista äktenskapet barnlöst.

Tryckt skrift: Teser för pastoralexamen. Växjö 1803.

20. Magnus Hesslén, 1840-11. Född i Kalvsvik den 13 juli 1776, son till bonden Arvid Persson i Hässlelycke och Maria Flink Skol. i Växjö 1788, stud. i Lund 1799. 6/4 1803, huspredikant hos generalmajoren Hederstierna på Stjärnsvik s. å. komm. i Näsby 1816, pastoralex. 1522. kh. här 1810. tilltr. 1841. Död den 3 juli 1841. En flitig samlare i Botaniken och en tid själen i ett botaniskt sällskap bland prästerna i Växjö stift, säger J. Foisander om H. och fortsätter: I detta sällskap ammades Fries. Dit hörde Sanden, C. F. Cavallius, J. Rydén m. fl. Detta Prästerliga botaniska sällskap inverkade sedan genom Hesslén, som begagnade mig såsom sitt verkningsmedel, på skolungdomen i Växjö, så att ett dussintal skolgossar i V. började botanisera. Bland dem Hesslén vann må märkas C. G. Ljungstedt, som var Al. E. Lindbloms lärare. Då Fries passerade orten, vallfärdade vi till dem. Han träffades med en outsäglig vördnad." (Fors. bd 13). - Om H :s val härstädes berättas en lustig anekdot. Av en medsökand då komm. i Forserum, vidtalad att såsom en ofarlig rival aspirera på befattningen för att från förslagsrum utestänga en Bursell, som var socknens barn, ville H. för ingen del erhålla röstpluralitet: Hans provpredikan, för vilken han till ingångsord valt Pred. 2: 2, misstänktes vara skralare än vad mannen eljest kunde åstad komma och avslutades med bevekande böner om att slippa befattningen. Som emellertid den ene av de föreslagna var krigspräst -för sådana hyste man fruktan- och den andre, som tillställt intrigen, alls icke föll i smaken, avgåvos de flesta rösterna på H. oaktat hans böner att slippa och ej komma i någon åtanke. H:s tjänstgöring här blev kort. Vid ett sjukbesök under gångbar nervfeber angreps han själv av smittan och avled. (Rgn). "Död av ledsnad över att han fått det stället", skriver L. Wallberg till Tegnér 25/7 1841.

Gift
20/10 1820 med Brita Margareta Ljungberg, f. 9/7 1799, död i Ljungby 1883, dotter till kh. i Angelstad Anders Ljungberg.
Barn:
- Maria Sophia, f. 16/11 1821.
- Arvid, f. 2/12 1823, död s. å.
- Arvid, f. 3/3 1825.
- Ulrica Christina, f. 3/7 1831.
- Gustava Charlotta, f. 20/12 1833.

Tryckt skrift:
- Teser för pastoralexamen. Växjö 1814.

21. Carl Christopher Sellman, 1842-74. Född i Sandseryd den 5 juli 1791, son till sederm. kh. i Forsheda Jonas Sellman och Elisabet Nubb. Skol. i Växjö 1804, stud. i Lund 1811, prv. 21/8 1814, komm. i Torskinge 1826, tilltr. s. å och i Berga 1831, tilltr. 1832, pastoralex. 1839, kh. här 1842, tilltr. 1845. En välmenande man med ett vänligt och fryntligt umgänges sätt. Hans läggning var obestridligen åt det praktiska hållet. Själv en god ekonom vårdade han med omsorg pastoratets allmänna kassor och gick i författning om inrättandet av nya för olika ändamål. Blicken var skarpare utvecklad för betydelsen av kassornas hastiga tillväxt än för faran av möjligen blivande förluster genom underlåtet underhåll av allmänna hus och inventarier. Hans sockenstämmoprotokoll voro mycket originella, fria som de äro från alla bekymmer beträffande modersmålets rykt och ans. Dopboken och husförhörsboken kommo under hans tid icke så sällan i betänklig strid med varandra, emedan S. av idel välvilja mot somliga, som kommo honom närmare, utbytte deras gammalmodiga namn mot moderna och i hans tycke bättre klingande.
På grund av en besvärande dövhet måste han alltifrån 1857 hava vice pastor. Till dövheten sällade sig slutligen nästan fullständig lamhet och blindhet, vilka samtliga prövningar han bar med "stort tålamod" Tjänstledig bodde han tidtals utom pastoratet. Under hans tid (1856) nedbrann sätesbyggnaden i prästgården, då även en del av kyrkoarkivet blev lågorna rov. (Rgn). Död den 4 sept. 1874.

Gift:
1819 med Christina Appelberg, f. 6/7 1794, död 16/5 1869. Uppgives född i Växjö men har ej kunnat återfinnas i födelse- och dopboken.
Barn:
- Margareta Elisabet, f. 4/6 1821, gift med fanjunkare Sellman.
- Mathilda Christina, f. 18/6 1823, gift med glasmästaren Hirsch i Gislaved.
- Johanna Carolina, f. 31/8 1828, gift med kh. i Västervik M. Nennes.
- Johan Esaias, f. 7/9 1832, sjökapten.
Tryckt skrift:
Teser för pastoralexamen. Växjö 1839.

22. Hans David Östberg, 1875-94. Född i Burseryd den 44 okt. 4834, son till sederm. kh. i Tofteryd Pehr Östberg och Ulrica Catharina Hjelmerus. Stud. i Uppsala 4853, prv. 11/7 1859, komm. i Gryteryd 1867, tilltr. 1870, pastoralex. 1869, kh. här 1875, tilltr. 4876. Död den 31 dec. 1894.
Nyss prästvigd fick Ö. det förnämliga missivet som adjunkt hos biskop Heurlin. Såsom sådan hade han predikoskyldighet i dåvarande biskopsprebendet Hemmesjö, skulle väl också gå den gamle biskopen tillhanda i förekommande fall och sällskapa med honom i ensamma stunder, en funktion, som väl låg till för den unge, gladlynte och sällskapligt anlagde adjunkten.
Det var en verklig högtid att lyssna på Ö:s drastiska berättelser från sin östrabotid, huru biskopen, nedtyngd av ålder och sjuklighet, kunde i sitt knarriga lynne vara mycket amper och vass mot sin omgivning, men också huru man, när de tunga molnen vikit för en stunds solsken, någon gång fick höra intressanta skildringar ur den snillrike stats- och kyrkomannens växlingsrika liv.
Ö. var en intelligent och kunnig man med goda naturliga forutsättningar för utövandet av sin prästerliga gärning. Pennan förde han med mycken lätthet och skrev goda skönt formade predikningar, vilka han framförde på ett särdeles tilltalande sätt. Han saknade ej heller förmåga i det fria talets konst.
Utrustad med klingande, utmärkt vacker sångröst var han en framstående, vid högtidliga tillfällen ofta anlitad liturg. Själv tilltalad och gripen av det värdigt ceremoniösa och stämningsfulla kunde han vid sin tjänstgöring i Herrens hus ofta giva församlingen mer än vanligt starka intryck av gudstjänstens glädje och högtidlighet.
Som expeditionskarl kunde Ö. knappast av någon över träffas. Med en ovanligt prydlig handstil förenade han i alla expeditionsmål en reda, punktlighet och ordning, som voro föredömliga. Med stor talang förde han klubban vid stämmor och sammanträden, och så snabb var hans uppfattning och så stor hans förmåga att hastigt i skrift uppteckna den, att han vanligen vid sammanträdets slut kunde förete protokollet till justering.
Officiellt kunde han kanske synas prelatensiskt myndig. Men myndigheten hörde blott till hans yttre apparition, i hjärtegrunden rådde godhet och välvilja.
Om han än i sina tidigare prästår av sitt glada och livliga lynne någon gång förleddes att sätta o sido nödig varsamhet och den ungdomligt översvallande levnadslusten stundom tog sig väl uppsluppna uttrycksformer, så var detta, i och för sig klamlervärt. något som försvann med tilltagande ålder och mognad. Han blev en kyrkoherde, som med vördnad och kärlek för sitt ämbete förenade ej blott duglighet utan allvarligt nit i sin gärning. Ehuru hans utseende och hållning kanske kunde ge ett motsatt intryck, var han en i hjärtat ödmjuk man, som väl kände sina fel och sin begränsning och som om sina egna ovedersägliga förtjänster tänkt mycket ringa. I sin försynthet var han verkligt rädd för att som man säger hålla sig framme.
Bland diskuterande präster iakttog han i allmänhet tystnad, fastän han helt visst kunnat göra mera betydande inlägg än mången, som gärna och flitigt förde sin visdom till torgs. I umgänget var han alldeles ovanligt älskvärd och angenäm, och visst är att man i hans sällskap aldrig hade tråkigt. Hans hjärtevinnade vänlighet och den glädje han spred omkring sig gjorde honom synnerligen omtyckt ej blott i släkt- och vänkretsen utan vida därutanför.
Över hans senare levnadsår lagrade sig mörka skuggor. Ekonomiska bekymmer tyngde honom hårt, andra mera närgående sorger kvalde hans känsliga sinne, en tärande sjuk dom nedbröt sakta men säkert hans förut starka fysik. Men i samma mån hans utvärtes människa förgicks, förnyades den invärtes dag efter dag. Guds andes verk i hans hjärta var förflimb (0. N. östberg). - Om Ö, se även likpredikan, hållen av C. G. Carlsson och tryckt i Växjö 1895.

Gift
25/6 1867 med Ida Eleonora Magdalena Cedercrona, f. 16/4 s36, död 5/8 1908, dotter till överstelöjtnanten, kommendanten på Dalarö Johan Ulric Cedercrona och Magdalena Sofia Rehbinder.

Barn:

- Fritz Axel Hjalmar, f. 3/10 1868, stationsinspektor, sist vid Oskarsström, 1914.
- Emmy Ulrica Teresia, f. 7/8 1870, husmoder på Västerviks hospital, bor 1931 ogift i Burseryd.

23. Carl Oscar Carlsson, 1895-1927. Född i Burseryd den 7 dec. 1851, son till arrendatorn i övra Lida Carl Johan Magnusson och Elin Margareta Johannisdotter. Småskollärare 1 Burseryd omkr. 1870. Mogenhets.ex. i Jönköping 1877. stud. i Uppsala s. å., teor. och prakt. teol. ex. 1881, prv. 12/6 s. å., komm. i Bosebo och Sandvik 1884, tilltr. 1887. kh. här (4:de provpredikant) 1895, tilltr. 1898, LNO 1921. Död den 2 dec. 1927.
Då författaren vid kyrkoherdeinslallationen i Bolmsö 1922 första gången sammanträffade med C. yttrade Carl Lindstén vid presentationen: "här ser du Smålands märkligaste präst, som började som småskollärare, sen blev komminister och nu är en berömlig kyrkoherde, allt i samma pastorat."
Denna karriär vittnar om tvenne hos C. härskande drag: en rik intellektuell utrustning och en okuvlig, äkta småländsk energi. Den förra var vida över det vanliga måttet och kunde utan tvivel, om han vid universitetet fortsatt sina studier, ha fört honom till en professorsstol, som han i så fall med utomordentlig heder skulle ha beklätt. Hans intellekt ägde en vidd och mångsidighet gör det nästan omöjligt att säga åt vilket håll hans starkaste anlag och intressen lågo. Utan självförhävelse kunde han, om han velat, ha sagt med romaren: "Nihil humani a me alienum."
Redan som gymnasist hade C. anseende som en styv latinare, och livet ut uppehöll han sina under ungdomsåren grundlagda kunskaper i de klassiska språken. I den latinska litteraturen var han väl hemmastadd, talade ledigt detta tungomål och förberedde häri flera ynglingar för direkt inträde i läroverkels högsta klass. När en av hans söner vid tentamen till 7:2 i Växjö för lektor Melander skrivit ett latinskt stilprov, sporde den fruktade lektorn barskt: "För vem har du läst latin?" Den unge mannen, som befarade det värsta, svarade med bävan: "För min far", varefter han för att något hjälpa upp saken blygt tillade: "Men han anses annars rätt hemma i latin." - Tror du inte jag förmår att bedöma det", blev lektorns i rytande ton avgivna svar. Provet var felfritt. Ännu på ålderdomen sökte C. gärna att få tag i årets latinska studentstil, i vars översättande han fann ett nöje.
För sin predikoförberedelse studerade han både vetus och novum och kunde stundom överraska med improvisationer på grekiska.
C. var, som sagt i icke ringa grad en polyhistor.
Sant filosof och täkare väckte han under studenttiden uppmärksamhet av den skarpsinnige dåv. professorn, sedermera biskopen Martin Johansson. Han ägde goda kunskaper i matematiken, och sin orts flora och fauna hade han på sina fem fingrar. Historia och fornkunskap torde dock - jämte de klassiska språken - ha varit hans särskilda älsklingsämnen. I hög grad intresserade han sig för de grenar av kulturhistorien som bruka kallas allmogeetnografi och folkloristik.
Född bondson var han från barndomen väl förtrogen med allmogens materiella och andliga kultur, vars ålderdomliga karaktär i denna undangömda trakt länge bevarades. Här blev C. en hängiven och insiktsfull hembygdsforskare, som - långt innan denna riktning kom på modet - med en rörande kärlek insamlade såväl föremål från äldre tider som ock gamla sägner och folkföreslällningar, vidskepliga seder och bruk m. m. 1902 stiftade han och var till sin död ordförande i Västbo Härads fornminnesförening (om dess byggnader och samlingar i Smålandsstenar som tillkommit under hans ledning, se Rgn: Västbo, s. 246) Om hans förtrogenhet med folkets och bygdens liv vittna hans förträffliga sockenbeskrivningar, vilka genom sin utförlighet på skilda områden och sina vederhäftiga förstahandsuppgifter inhämtade genom studier på fältet utan tvivel äga ett förblivande värde. För sitt prästerliga kall ägde C. rika förutsättningar och ett levande intresse. Han hade i ovanlig grad ordet i sin makt, talade fritt, lugnt och säkert, därvid med lätthet kmiytande den ena tanken tätt vid den andra. Det gamla evangeliet om människans synd och Guds nåd präglade hans förkunnelse. "Det var", säger en minnestecknare. "lutherdomens särmärke", som han så klart tagit sikte på och under hela sitt liv fasthöll. Hans ingående studium och djupa inträngande av och i de heliga skrifterna i förening med hans ovanligt skärpta minne gav honom förmåga att i rikaste mått hämta upp och bära fram ur ordets skattkammare. Hans predikosätt kännetecknades av stor tankeskärpa och ädel form, liksom även av en fullkomlig frihet från alla manér anlagda på att åstadkomma effekt. De logiskt klara tankarna, uttalade med den jämna lugna stämman, kommo därför alltid de eviga sanningarna själva att framstå för åhörarna. Hans föredrag vara ingalunda blott vältalighetsprov fast ordval och utformning på grund av herravälde över språket aldrig brusto, utan huvudsyftet var detta: själarnas uppbyggelse. I lika hög grad som predikandet låg konfirmationsundervisningen honom varmt om hjärtat och han nedlade på densamma ett kraftansträngand arbete och stor omsorg. Kristendomens huvudstycken inplantades noggrant hos de unga, och konfirmationsdagarna i kyrkan voro i församlingen verkliga höglidsstunder. Mycket intresserad för folkundervisningrn kände han djup sorg över uteslutandet av Luthers katekes såsom lärobok i folkskolan och över den undanträngda ställning, som kristendomsämnet efter den nya skolstadgan på schemat erhållit. C :s gärning som lärare och uppfostrare utgör ett särskilt mycket betydelsefullt kapital. Som ovan nämndes hade han börjat sin bana som småskollärare, och undervisarens kall intresserade honom så mycket, att han så gott som hela sitt liv fortsatte därmed, sina egna barn gav han en synnerligen god utbildning, så att de ej behövde tillbringa mer än någon eller några terminer vid läroverk, förrän de avlade studentexamen.
I sitt hem fostrade han under årens lopp en stor skara främmande ungdomar, till största delen fattiga präst- eller bondsöner, som helt visst eljest ej skulle fått tillfälle att studera. Någon rikedom skördade han ej på denna verksamhet, då många knappast hade råd att betala något för mat och rum, än mindre för undervisningen. Likväl fortsatte han att under största delen av sin prästtid året om bibringa 5 å 6 elever kunskaper och yttre hyvsning. Det var för honom en glädje att till bildningens brunnar kunna föra den, hos vilken han förnam anlag för studier, och hans oegennyttiga arbete härvidlag är väl förtjänt att bevaras i eftervärldens hågkomst. Pedagogiska principer, som först i våra dagar tränga sig fram, torde han ha praktiserat redan för 50 år sedan. Som exempel må anföras koncentrationsläsningen. Undervisningen pågick icke varje dag utan eleverna läste ett par tre dagar för sig själva, varefter kom förhör och preparation av nya uppgifter. För äldre, begåvade ynglingar gav denna undervisningsform det bästa resultat. C :s pedagogiska förmåga blev vida känd, och då han sent omsider erhöll det ordenstecken, vilket i ett stift som det småländska vanligen blott plägar tilldelas gamla lektorer, ansågs det förnämligast vara hans läraregärning, som höga vederbörande på detta sätt velat belöna. Trots sin ideella och vetenskapliga inriktning var C: ingalunda någon bokmal. Samhällslivets alla former förstod han sig väl på, och det praktiska arbetets stora betydelse uppskattade han helt och fullt. Jordbruk och trädgårdsskötsel ägna de han ett stort och sakkunnigt intresse. Nykterhetsrörelsen i Västbo hade i honom en av sina mest nitiska förkämpar. Församlingsbornas välfärd låg honom varmt om hjärtat, och han deltog gärna i deras samkväm vid glädje- och sorgehögtider. Hans eget hem var mycket gästfritt och inbjudande, varav förtjänsten icke minst tillkom hans maka med hennes hjärtegoda, stilla väsen. Det kan väcka förvåning, att C. för sin begåvning och sina kunskaper icke vann någon större, allmän bemärkthet i stiftet. Han skulle på ett glänsande sätt ha fyllt uppgiften som preses vid ett prästmöte men erhöll ej ens uppdraget att predika vid ett sådant tillfälle. Orsaken härtill får nog till en del sökas hos honom själv. Oansenlig till sitt yttre var han i sätt och uppträdande ytterst anspråkslös, höll sig gärna undan och förde aldrig sitt vetande till torgs. Människors tankar om honom bekymrade honom föga. En kärnkarl, som han var, kände han i sina egna omdömen om samtiden icke till några mellanskiftningar; sin sympati eller antipati visade han oförbehållsamt i ord, som stundom kunde bliva överhövan skarpa "Men var klingan vass", yttrade J. G. Hazén vid hans grav, "så var den också alltid blank." Bakom fanns det goda hjärtat, som när det gällde handling aldrig förnekade sig. Som en sällsynt hjälpsam och osjälvisk man, ömmande för de nödställda och behövande, ihågkommes C. av alla dem, som med honom kommo i närmare beröring. I sitt pastorat var han allmänt avhållen. Vad allmogen kände för sin gamle herde av respekt, tillit och kärlek fick ett betecknande uttryck i en bondes ord vid underrättelsen om hans död: "Det var ledsamt, ty det var en dundergubbe." (E. Rosengren: Vid kyrkoherden m. m. Carl Oscar Carlssons i Burseryd bår, Halmstad 1928; meddel. av ämbetsbröder).

Gift
17/6 1886 med Ulrika Natalia Rosengren, f. 8/1 1859, dotter till kh. i Hemmesjö Bengt Henrik Rosengren.
Barn:
- Oscar Gottfrid Henric, f. 18/12 (887, professor i historia i Lund
- Agnes Elin Sofia, f. 18/7 1889, fil, magister, ord. ämneslärarinna vid Kristianstads h. allm. läroverk.
- Carl Einar Teodor, f. 30/9 1892, fil, doktor, bosatt i Uppsala.
- Margit Ingeborg Natalia, f. 15/6 1897, student, folkskollärarinna i Gislaved,

Tryckta skrifter:
- Sockenbeskrivningar över Burseryd, Bosebo, Sandvik och Villstad (i J.   Rosengren: Ny Smålands beskrivning
- Predikan vid kh. H. D. östbergs jordfästning. Växjö 1895
- Predikan vid biskopsvisitationen i Burseryd 1907. Växjö s. å. Ett par bygde
- noveller i tidningen Ledstjärnan, utg. av kh. A. Saivén, och några   folkloristiska uppsatser i Nya Växjöbiadets julnummer (i början av 1900- talet).

24. Karl Wilhelm Harsten, (1928-. Se ständiga adjunkter i Urshult. Tillägg: kh. här 1928, tilltr. 1 /7 1929.

Barn (tillägg): - Birgitta, f. 24/2 1930.

Tryckta skrifter:
Julbetraktelse. (Hemb.-kal. 1929). - Högmässopredikan vid kh.-installationen i Burseryds kyrka 1929. Halmstad s. å.

Bosebo kyrka.  
  
               

Läs om och se bilder på Bosebo gamla kyrka som finns på kulturen i Lund. HÄR
(se också Carl Henrik Martling "Den Lutherska ikonen och andra märkligheter i Växjö stift"  s. 30.   ISBN 91-7271-019-5  Församlingsförlaget).

1. Eskil Gislason, 1348. Präst i Sandvik och sigillvittne 6/7 d. å. (DS n:r 4343). Om han var kh. eller kaplan, framgår ej av brevet.

2. Petrus Jonæ 1593. Underskrev d. å. som kapellan i Burseryd Uppsala mötes beslut.

3. Jacobus Erici, 1621-22 Underskrev d. å. pastoratets tiondelängder. (KA) Inför Västbo häradsrätt vittnades 1622, att kh. Jonas Petri Höks änka utlagt. bördspengar för klockaregården men att kaplanen herr Jacob drivit henne därifrån. (Domb. s. å.).

4. Johannes Erici, 1623 Se kh.-serien.

5. Nils. Komm. i Bosebo och bodde på Törås. (Wgrn).

6. Simon Arvidi Tranæus Komm. i Sandvik. Avskrev förstn. år en i Sandviks kyrkoarkiv ännu befintlig handbok, utgiven i Stockholm 1608 Han bodde på stommen vid Burseryds kyrka.

Gift med Ingegerd, som bodde i Förshult 1675.

7. Johannes Jonæ 1645-64 Hade av biskop Krok fått Bosebo socken som ett slags pastorat Kh. Petrus Olai erhöll 30/4 1647 kungl. Konfirmation på hela Burseryds gäll, men J. vägrade att avstå Bosebo. Ännu 1696 omtalas denna socken som avsöndrad från Burseryd's kyrkoherde (se del IV s. 74), ehuru prästerna där i officiella handlingar i regel kallas kaplaner. J. bodde i Mångsbo i Bosebo och dog i nov. 1664.

8. Matthias Nicolai Moselius, 1666-69. Son till kh. i Stenbrohult Nicolaus Torgeri Kleen och Ingrid Matthisdotter. Stud. i Uppsala 1652, kom omkring 1661 som ämbetsbiträde till sin morfar Harald Almosius i Vislanda och förrättade ensam nådåret efter honom. Emellertid råkade han i tvist med den nyutnämnde kh. Andreas Elmegren, beskylldes för att ha uppviglat folket mot denne och undandolt två kungliga brev (se vidare under Vislanda). Han suspenderades 1663 och sattes i häkte, "25 veckor bland tjuvar och mördare." Sedan han aterfått ämbetet, erhöll han 1664 viaticum till Gotland men vann ej där befordran. Han vistades där ännu 1666, då Växjö konsistorium för hans moderlösa barns skull efterskänkte de böter av 15 dlr smt, som han av hovrätten ådömts för ovan nämnda förseelser, men hemkom s. å. och blev sacellan i Bosebo. Bodde i Mängsbo. Död under förra delen av 1669.

Gift två gånger.
Den första hustrun avled 1664, efterlämnande 5 barn. Den andra hustruns nådår begynte 1/5 1669.

9. Benjamin Burselius, 1669-99. Uppehöll som adjunkt hos fadern tjänsten i Bosebo 1664-66 och 1669-80. Först sistn. år blev han ordinarie komm. här. Synes även en längre tid ha tjänstgjort i Sandvik. Han bodde i Önnabo i Burseryd. Se kh. i S. Hestra.

10. Petrus Michaelis Ingrell, 1699-1705. Komm. i Sandvik, se komm. i Lidhult.

11 Andreas Bolm, 1705-12 Komm i Sandvik se komm. i Jälluntofta

12. Theodor SvaIander, 1700-42. Född 1674, son till kh. i Åker Jonas Svalander och Helena Thorsdotter Dugg. Skol. i Växjö 1687, stud. i Lund 1696, komm. i Bosebo 1700, därjämte i Sandvik 1712. Bodde i Långhult Smedsgård, som genom kungl. res. 10/5 1693 tilldelats kaplanen i Bosebo som boställe. (Eekl. saml. RA). Det andra bostället Betarp disponerades efter 1712 av kyrkoherden, medan kaplanen utom Långhult skulle hava hela den förut utgående lönen och av pastor 12 dlr smt årligen. Död utfattig den 21 maj 1742.

Gift 1) med en syster (?) till kh. S. Burselius (Wgrn);
2) 21/1 1709 med Ursilia Fischer, död 30/10 1730, änka efter kh. i Kulltorp Jonas Jonæ Grennensis.
3) 1/6 1731 med Anna Dorotea Roos, Hjälmsäter dotter till kaptenen Anton Johan Roos av Hjälmsäter.

Barn:
- Helena Ursilla, f. 19/12 1731.
- Johanna Catharina, f. 26/1 1734, gift död 3/10 1784.
- Märta Segreta, f. 26/1 1734.
- Jonas Johannes, f. 17/7 1736.

14. Gregor Christian Lignell, 1759-72. Född i Göteborg den 28 sept. 1723, son till en bokbindare. Stud. i Åbo 1746, prv. där 2/8 1750, disp. 1751 (de ratione Deum non ignorante, pres. C. Mesterton), magister s. å. komm. här 1759. Vino deditus och efterlämnade ett utfattigt hus. Död den 30 dec. 1772.

Gift
med Agneta Elisabet Lignell, f. 1730, död 18/5 1772, dotter till kh. i Länghem, Göteb. stift, Lars Lignelius.

Barn:
- Elisabet Charlotta, f. 16/3 1761. död s. åt.
- Lars Peter, f. 10/5 1763.
- Sven Leonard, f. 1764, kollega i Halmstad död 1805.
- Charlotta Cathanina, f. 13/1 1766.
- Elisabet Christina, f. 18/4 1768.
- Anna Johanna, f. 30/4 1772, död

15. Olof Beckman, 1773-94. Se kh.-serien.
Vid visitation av biskop Wallquist 1788 beslöto församlingarna pä hans förslag att vid nästa inträdande ledighet anställa en särskild kapellan för Sandvik. Beslutet Återkallades vid de inträffande ledigheterna vid sacellanien 1794 och 1798 men Återupplivades 1811 av Sandviks fösammling om tvänne komministrar ej kunde erhållas, alternativt yrkade lika rätt till gudstjänster som Bosebo. Efter hetsiga tvister fastställde domkapitlet 1816 en ny gudstjänstordning, enligt vilken Sandvik, som förut hade gudstjänst varannan söndag, fick ytterligare 6 gudstjänster. vilka jämte 6 andra skulle hållas i rätt tid. I Bosebo inställdes gudstjänsten 12 söndagar under vintertiden. (Rgn). Om gudstjänsternas fördelning före 1816 se vidare Växjö stiftsmatrikel 1810, s. 73.

Sandviks Kyrka
 

19. Magnus Bengtsson, 1821-28. Se kh. i Fryele. I avsikt att få P. Nyman till v. komminister, avlönad genom frivilliga anslag, begärde pastoratet 1822 att åter erhålla tvänne komministrar. Genom kungl. brev 8/10 1823 bifölls detta så tillvida, att vid nästa ledighet två komministrar skulle i laga ordning tillsättas. (Växjö stiftstidn. 1823 n:r 18, 19). Sedan N. missiverats från Burseryd, upphävdes detta beslut på pastoratets begäran genom kungl. brev 27/1 1829. (Wgrn).