Pastoratet, som en gång varit förenat med S. Unnaryd, omfattade sedan 1500-talet församlingen med samma namn (Fæmsrydh 1386). Genom kungl.res. 1915 lades det 1/5 1916 såsom annex till Långaryd. Kyrkan är av sten, byggd troligen 1736. Den var fordom offerkyrka. Församlingen hade 4/1 1930 en folkmängd av 570 personer på en areal av 6180 har.

1. Jacob, 1550-58. Säges från 1553 ha haft efterträdaren såsom sin medhjälpare.

2. Hans Persson, 1559-63. Bortfördes i början av nordiska sjuhäradskriget enligt -Wieselgren 1564 - i dansk fångenskap. Socknen skövlades svårt av fienden. "Femsjö Sochn är öde och är ingen tiende aff kommen in", heter det i fogderäkenskaperna 1568. Ingen präst synes ha varit boende här 1564-75. Tiondelängdlerna för dessa år och ofta senare äro undertecknade av kh. i Unnaryd Laurentius Petri (KA)

3, Söffrin (Severin) Mieckelsson 1575-79. Kom hit från Ås, enär "han ville fly från en ort, där 7 döttrar låtit besova sig. (Wgrn). Säges ha favorricerat Litourgien" ooh blivit ansedd som katolik, varför han antingen blivit avsatt eller degraderad till kaplan under kyrkoherden i Unnaryd. På hans tid skall ha stått en gammal björk vid vägen mellan kyrkan och prästgården, och var gång han gick förbi, säges han ha blivit något litet kvarstående inför trädet och bugat sig för detsamma, föregivande att han aldrig kommit till det heliga predikoämbetet, om inte björkriset drivit skälmen ur piltens hjärta. Berättas ha haft sin säng på kyrkvinden under sommartiden. (Rgn).

4. Hägge Månsson, 1587-93. Uppgives ha studerat i Danmark och varit "en god theologus". I ett brev 26/8 1590 nämnes han av biskop Nicolaus Stephiani "then gode och wällärde man Hägge Pastor i Femsed", men i sin underskrift av Uppsala mötes beslut. 1593 kallar han sig själv kapellan i Unnaryd. Bugandet för björken (se ovan) tillägges honom av Gahm, som också uppger, att han var ogift.

5. Petrus Svenonis, 1597-1604 Kallas ock Peter Dansk. Till åminnelse av honom säges Luthers danska postilla vara given till kyrkan.

6. Erlandus Nicolai, 1606-31. Enligt Magnus Bolins Antiqua-nova in Femsjö (VLA) född på gården Kullhult i socknen, enligt en anteckning av kh. på Visingsö P. Colliander (i Areh. Smol. IV: 153) bördig från Skir Kullagård vid Växjö. Stamfader för släkten Colliander. (G. Anrep: Sv. släktboken, I:1.s.327).

Gift
med en dotter till kh. I Åsenhöga Birgerus Petri.
Barn:
- Birgerus f, 16O7, kh. i Åsenhöga.
- Nicolaus död som kapten och regements-kvartermästare vid Nylands och Tavastehus infanteri.
- Elisabet, gift med efterföljande.

Petrus 1620-30 Lärer ha blivit pastor i Femsjö år 1620, varit där i 10 år och därifrån transpoterats till Hestra pastorat. Han berättar vara född i Anderstorp av västbo härad (Fors) Anagligen hjälppräst hos föregångaren.

Gift med Elisabeth Erlandi dotter till Erlandus Nicolai.

7 Sveno Petri Paludius, 1632-45. Född i Nöbbele i Reftele, son till bonden Per Svensson. Blev 1644 av de danska eller några skälmar från Halland bortförd som fånge men släpptes i Mjäla i Torup. (Areh. Smol.). Under hans tid nedbrann prästgården. Död 1615. (Wgrn).

Gift
1) med Inget Trulsdotter, dotter till Kh. i Långaryd Truls Skarp;
2) på sin dödsbädd med Christina Wirchnea, dotter till komm. i Lidhult Andreas Mårdh och omgift med kh. här Andreas Bononius.

8. Magnus (Andreæ ) Wexionensis, 1646- 50. Se kh. i S. Unnaryd.

9. Haquinus Petri (Mjöbeckensis), 1650-58. Född i Tranemo i Västergötland. Uppgives ha varit komm. i och Växjö före 1629. då han blev kh. i S. Unnaryd. genom byte med Magnus Wexionensis kh. här 1650. Död 1658.(före den 4 mars.)

Gift
med Brita Nilsdotter, som överlevde honom. Flera barn, alla gifta före 1656.

10. Petrus Nicolai Brondius, 1658 -63. Född i S. Unnaryd. son till kh. Nic. Halvardi Brondius. Komm. i Anderstorp
1629 och i Jälluntofta 1632-55. kh. här sistn. år, tilltr. 1658.
Som kaplan i Jälluntofta anhöll han jämte kh. Haquinus Petri i en inlaga till drottningen 4/12 1 1633 om hjälp till Unnaryds förfallna kyrkas reparation. (Eckl.saml. RA). Död 1663.

Gift
med Karin Hon levde 1675.
Barn:
- Zacharias, bonde i Skoga, Färgarvd.
- Nils, student, sedan svagsint.
Under Brondii och början av hans efterträdares tid fanns i Femnjö en komminister Haquinus Stephani. Född i Skubbhult i socknen bodde han i Knallhult, där han dog 1672. Hade en son Per, som blev bonde i Långaryd.(Fors).

11. Andreas Bononius (Lunniens), 1663 -88. Bondson från Snide i Lidhult. Stud. i Växjö disp. där 1648 (de actione morali. pres. E. Svenonius), erhöll 1653 Växjö konsistorii promotorial till biskop Petr i Åbo att där bliva ordinerad för Växjö stift och blev 1654 huspredikant hos fröken Kirstin Grijp; kompanipredikant vid Jönköpings regemente 1655, kommenderades till Halmstad: rekommenderades av domkapitlet i febr. 1663 till regementspastor, enär han bl.a. varit i fångenskap och lidit mycket ont; nådårspräst här 1633 och kh. s. å. Var 1676 mycket sjuk, svårt anfäktad av gikt, och följande år så svag, att fråga var om livet. Hustrun var till förståndet klen och huset i lägervall, så att hans medhjälpare måste förse sig själv med kosthåll. 1681 klagade församlingen över att B. försummat gudstjänsten, tillbakavisat kommunikanter, för att de ej gjort honom sina nattvardsdagsverken, tagit för hög likstol m. m. Härom hölls i mars s. å. rannsakning av häradsprosten, vilken ej fann saken så farlig. Klagomålen hade anförts av en fattig adelsman J. O. Rosenschantz, som för dråp blivit förvägrad sakramentet. Vid biskopsvisitation i juli s. å. begärde församlingen att bliva kyrkoherden kvitt, enär han ställt till åtskillig förargelse, bl. a. låtit arbeta på senaste stora bönedag både före och efter gudstjänsten. Församlingen förmanades till förlikning med B., som nu för sina förseelser varit suspenderad ett halft år. (Fors.)Om B. berättas förövrigt, att han under krigsfara måste hålla gudstjänsten på Ävjeherget, vid vägen åt Unnaryd. (Wgrn). Död 1688.

Gift
1) i Åbo med en finska;
2) omkr. 1653 med Christina Wirehn änka efter kh. här Sveno Petri Paludius;
3) omkr. 1670 med Cecilia Persdotter, 1657. död 25/1 1606, omgift med Per Larsson i Skubbhult.

Barn:
-Johannes, död 1683.
- Daniel, f. 1654, kh. i Hasslöv Halland, död 1712.
- Anna f. omkr. 1655, gift med kh. här Magnus Næstadius.
- Samuel, f. 31/1 1057. kh i Båstad, Kris L. Död 27/7 1708
- Petrus f omkring 1684 militär
- Anders rådman i Karlskrona.

Den sista hustrun i detta äktenskap var moder till 6 barn. I första giftet funnos inga.

12. Johannes(Gudmundi) Austrenius, 1688-89. Se kh. i Odensjö.

13. Magnus (Benedicti) Næstailius, 1690-1711. Född i Kärda den 29 juni 1637, son till bonden Bengt i Nästa. Skol. i Växjö stud. i Uppsala 1671. I juni 1673, komm. i Tutarvd s.å. kh. här 1696. Fick vid valet alla rösterna, varför konsistorium rekommenderade honom att av biskopen utfå kollation. (Wallquist: Handbok etc; s 310) Död den 30 juni 1711, begraven den 27 okt. av prosten H Comerus och med likpredikan av kh i Hestra E. Ruda.

Gift
12/1 1676 med Anna Lunnra, f. 1655. död 27/9 1696, dotter till kh. här Andreas Bononius Lunnarus
, Barn:
-Daniel, f. 30/3 1677, bonde i Saraböke, död 8/1 1727.
- Benedictus, f. 1679, död som krigspräst i Polen 17/10 1709.
- Brita, f. 1685, gift med eftertr.
- Maria f. 1687.
- Märta, f. 9/9 1692, gift med rustmästaren Erik Grään.
- Annika, gift 12/6 1726 med komm. i Laholm Georg Holm

14. Petrus Johannis Annerstadius, 1711-32. Född 1678 i Annerstad. Son till hemmansägaren Jöns Persson och Brita Bengtsdotter. Skol. i Växjö 1689, stud. i Uppsala 1700, prv. 1708 till ämbetsbiträde hos företrädaren, kh. här 1711 men erhöll fullmakt först 1723. Död den 9 mars 1732.

Någon tid för Næstaii, död fick man i Femsjö kännedom om kh. i S. Unnaryd Johan Rogbergius planer att få Femsjö lagt till denna socken. För att motverka detta avträdde N. före sin död pastoratet till sin måg Petrus Annerstadius, vilken erhållit sockenbornas enhälliga kallelse. Vid en av domprosten Goeding i febr. 1711 hållen visitation anhöll församlingen att få A. till pastor men att fortfarande få förbliva eget pastoat. Emellertid ingick R. till domkapitlet med begäran, att ny pastor i Femsjö icke under Næstailius livstid måtte konstitueras. enär R. sedermera ämnade andraga skäl för Femsjös förening med Unnaryd. A. och 2 fullmäktige från socknen reste nu till domkapitlet men fingo intet svar på sina supp- liker. Vid prosten Lars Ulmgrens begravning i Angelstad i dec. s. å. uppvaktade de domprosten ånyo i denna sak men med samma resultat. Senare erhöll församlingen brev från domkapitlet, att ärendet mäste upskjutas tills den nye biskopen David Lund ankommit.
Efter biskopens tillträde reste A. och 2 fullmäktige i mars 1712 ånyo till Växjö och framförde sin begäran. Samtidigt infann sig R. och "vigilerade å sin sida allt det han kunde, så att församlingen fick intet slut den gången." Deputationen från Femsjö fick resa hem med beskdet att saken skulle remiteras till kungliga senaten. Den 23 maj 1712 angavs kungl.resolution att Femsjö i enlighet med kungl. brevet 22/10 1696 skulle återförenas med moderkyrkan i Unnaryd A:s begäran att få bebo prästgården och njuta anständig kapellanslön bifölls av konsisturium i juni s. å. Då R. emellertid ej ville utfästa någon viss lön och församlingen tyckte det vara tungt att mot vanligheten avlöna tvenne präster, beslöto sockenborna att åter hos höga överheten besvära sig över att "delas urgamla frihet var dem betagen."
Den möda, som A. och hans hustru nu underkastade sig för att hindra socknens förening med Unnaryd, var icke ringa. Först reste Brita N och en bonde till Stockholm och "ingåvo uti Kungl. Senaten alla sina skäl och orsaker, viljandes vid sin gamla vanliga frihet förbliva och hava Herr Annerstadio till präst och kyrkoherde." I mars 1713 rernitterade senaten denna ansökan till Växjö domkapitel, som även skulle lämna landshövdingen i Jönköping tillfälle att därav taga del. Utan besked fick deputationen återvända hem, och då man i Växjö genom en fullmäktig förfrågade sig i saken, erhöll man i juni 1713 ett svar, vari konsistorium förmanade A. och församlingen "att med sina otidiga ansökningar innebliva." I juli s. å. reste Brita Næstailius åter till Stockholm, där hon efter bästa förmåga arbetade med till senaten ställda skrifter och suppliker. När motparterna erforo hur ivrig och trägen hon var och att hon med "sin rättmätliga talan intet avstå ville" beryktade de inför överheten, att dess man, Herr Annerstadius, är "oduglig och ovärdig till samma lägenhet" m. m. Nu reste A., följd av en bonde, till Stockholm för att hjälpa sin hustru. Han uppvaktade de kungliga råden, vann i predikande och annat deras bevågenhet och gjorde i en ödmjuk skrivelse avbön för en del anstötliga ord och uttryck, som honom ovetande till följd av koncepisteris oförstånd influtit i till rådet inlämnade skrifter. Han fick först nu reda på, vad Växjö konsistorium tid efter annan skrivit i målet. Hur grundligt han förövrigt gick tillväga, framgår av det förhållandet, att han under 3 dagar gjorde forskningar i kammarkollegii arkiv för att med handlingar kunna styrka, att Femsjö sedan gammalt varit skillt ifrån Unnaryd. Nägot utlåtande ville senaten emellertid ej giva, förrän den inhämtat utlåtande från kammarkollegium, dit handlingarna remitterades. A. med hustrun och fullmäktige fingo alltså åter resa hem utan säkert besked. Då intet avhördes, begav sig Brita N för tredje gången med en fullmäktig till Stockholm, nu medförande en böneskrift till Ulrika Eleonora med begäran om hennes svar. De fingo nu det beskedet, att allt skulle få bli vid det gamla, tills utslag framdeles komme att falla. Härmed lät man sig nöja, tills underrättelse ingick, att Karl XII i dec. 1615 återkommit från Turkiet till Lund. Då reste A:s ihärdiga hustru dit med utsedda fullmäktige, men hennes sak blev ej upptagen. Den fick nu vila till 1623, då Brita N med en fullmäktig för fjärde gången begav sig till Stockholm för att andraga ärendet för de församlade ständerna. Även vände hon sig till konungen, Fredrik 1. Hennes möda kröntes nu med framgång. Den 18 juni 1723 resolverade kungl. maj:t, att A. skulle bliva behållen vid lägenheten och därpå undfå konsistorii fullmakt. Beträffande församlingens ansökan att få utgöra ett särskilt pastorat ville konungen "vid timande ändring en annan gång sin nådiga mening yttra låta." Om sig själv har A. i en kyrkobok antecknat: "Vad jag för detta Femsjö utstått, är obeskrivligt." i början måste han sköta sin svärfader, hade fattiga anförvanter att försörja, betungades med svåra skatter under krigstiden och hade att med sina små inkomster uppfostra en stor barnskara. Utrustad med goda ämbetsgåvor synes han ha varit mycket omtyckt i församlingen. A. är stamfader för släkten Annerstedt. (Efter A. Elmbladh : Femsjö socken i Rosengrens Ny Smålands Beskrivning).


Gift
1) 11/2 708 med Brita Næstaidia. 1685, död 1727, dotter till företr;
2) 10/3 1730 i Ås med Sophia Böcman, f 1732, inspektorsänka från Svenjunga i Västergötland.

Barn
(alla i första giftet):

- Johannes :f. 5/11 1708, död i Växjö 1721.
- Anna Maria, f. 13/12 1709 gift med eftertr.
-Samnel, f. 9/5 1711, handlande i Karlskrona.
- Magnus, f. 27/8 1712, v. häradshövding, död 1781.
- David, f. 22/7 1714, komm. i V. Torsås.
- Bengt, f. 28/8 1715. död 24/10 1717.
- Clara, f. 10/1 1717 död s.å.
- Enevald, f. 12/2 1718, död 1719.
- Sven, f. 28/7 1719, död 4/5 1722.
- Daniel, f. 25/2 1721, teol. professor i Uppsala, död 12/5 1771.
- Margareta Christina, f. 4/12 1722, gift 17/6 1744 med bonden Sven Andersson.
- Brita. f. 3/8 1725, död 17/9 1727.

15. Magnus Bolin, 1733-70 Född i Odensjö. den 28 juli 1703, son till bonden Zacharias Persson och Kerstin Månsdotter i Bohult.Skol. i Växjö stud. i Lund 1724, prv. i mars 1732, kh. här 1733, opponent vid prästmötet 1751 Död den 26 juni 177O och begraven den 16 okt. s.å. B. synes ha varit en sällsynt arbetsam och duglig man med öppen blick för både det större och mindre i livet. Genom hans energi och kloka ledning fick församlingen en för den tiden prydlig kyrka, prästgårdshusen dels nybyggdes, dels renoverades, varvid B., såsom det berättas från de gamla, lät måla i salen en mängd tänkespråk på latin, obegripliga för men icke obeaktade av gemene man. Han planterade rosenbuskar och fruktträd, beskrev för folket, huru de skulle rödja i äng och hage, huru de skulle rödfärga sina hus m. m. Vad som rörde socknen, gammalt och nytt, antecknade han i sitt som källa för alla senare beskrivningar över Femsjö använda arbete "Antiqua-nova in Femsjö". Vid slutet av berättelsen om kyrkobygget har B. riktat till sin efterträdare följande ord, vilka må anföras såsom en antydan om, huru han själv bedömde sig och sin verksamhet:



Ad successorem!
Tu herde och präst, som kommer härnäst,
Tro inte at jag, ju ringa och svag,
Med kyrkones byggnad, som är till stor prydnad,
All hedern från Tig tänkt draga till mig.
Nej. Tu äst wärd mera tack, heder och ähra,
Om Tu i folks hjärta, som är så förhärdat
Af ondskone stor uppå thenna jord,o
Kan trycka ny stämpel och bygga Guds Tempel,
Med sanningens ord wäl föda Guds hiord
Dra menniskor till Gud at hålla hans bud
Och föra mång' själ, som är satans träl,
Från heiwetits pina, at the måga skina
Som solene klar ibland änglaskar.

Då har Tu förtient, at blifva bekröndt
Med Cronan så skiön i himlen till lön.
At thetta påyrka Gud gifwe Tig styrka!
Och allt wäl uträtta, Guds rike förbättra.
Och hela then skade, att jag ej tid hade
För byggnaden swår wäl beta min' får.

War Tu sasom jag intill lie tindödsdag
Byggmästare rätt, dock på andeligt sätt
Bygg icke med träd utan Guds ords säd
Församlingen opp, som är Christi kropp.
Så skall Tu förnöjd i Gudi med fröjd
Af werlden gåt ut och få till ett slut.
höra thessa orden:
Ack Tu gode och Trogne Tjenare etc.
Votum.


Num 27 cap. 16 17 v.
Utom ovannämnda, i Vadstena landsarkiv befintliga arbete "Antiqua-nova in Femsjö" har B. efterlämnat en mängd skrifter av olikartat innehåll, såsom teologiska avhandlingar och betraktelser, översättningar av psalmer, förteckning på vidskepriser, diverse avskrifter ur tidningar m. m. De har av Johan Forsander sammanförts till ett band Boliniana, vilket nu förvaras på Wäxjö stiftsbibliotek (man. 4:0 nr .464)(Rgn).


Gift
20/5 1733 med Anna Maria Annerstadia. f. 13/12 1709, död 31/10 1788 dotter till företrädaren.

Barn
- Brita Christina f. 12/3 1734. gift med efterträdaren
- Ester, f, 20/10 1745.

16 Bengt Wernelin, 1771-92. Bondson från Mossle i Värnamo född där den 31 juli 1715. Skol. i Växjö 1723. stud. 1730. disp, 1742 (de eo qvod metaphysicum est in logica, pres. J. Nelander) och 1743 (de exceptione jurisjurandi per metum injustum extorti, pres.J. Wåhlin), magister 1745 prv. 29/8 1748 (med teser de sacra coena). kh. här 1771. i ett tal, hållet vid kh.-valet i Femsjö -17/3 1793, heter det om W. att han var en vaksam och flitig lärare, en god ledare och en trogen rådgivare, som till talat alla väl och ingen illa och som ägt den lyckan, att han under hela sin tjänstetid icke behövt följa en enda grov syndare till döden". Död den 31 aug. 1792.

Gift
10/12 1754 med Brita Christina Bolin f 12/3 1734, död 12/11 1799, dotter till företr.
Barn
- Anna Christina f 5/9 1755, gift med domprosten i Växjö Håkan Sjögren.
- Johannes Magnus f 17/12 1757. konrektor vid Växjö skola. död 19/2 1812
- Johanna Maria f 4/4 1761 död 15/8 1763
- Johanna Maria f 25/9 1764 gift 1)med kyrkoherden i S Unnaryd Magnus Forsander 2) med kyrkoherden i Åseda Nils Storke.
- Sara Elisabeth f 13/2 1769 gift med efterträdaren.

17. Theodor Fries, 1793 -1839. Född i Jönköping 1702. döpt den 27 dec. son till klockgjutaren och rådmannen Elias Thuresson Fries och Anna Christina Wallin. Stud. i Lund -1780. disp. -1783 (de ufficio Chricisti prophetio. pres. N. Hesslén) och, 1784 (animad-versiones in novam. s.s. versionem suecanam, pres. M. Norberg). magister s. å. prv 1/10 -1785. kh. här 1793, prost 1816, respondent vid prästmötet 1817, jubelmagister 1835. Död den 21 juli 1839.

Både i Jönköpings skola och enskilt handleddes F, av Håkan Sjögren. som hos gossen så inpräglade romarspråket, att han in i ålderdomen i minnet bibehöll både dess ordförråd och grammatikaliska regler. Som student i Lund beundrade han särskilt den vittfrejdade Norberg och den snillrike Fremling. Professorn i teologi, sedermera biskopen Wejdeman, som uppmärksammat den unge mannens begåvning, erbjöd honom docentur och sitt bord, men omständigheterna tilläto ej F. att kvarstanna vid akademien. Efter sin prästvigning förestod W. flera av stiftets största lägenheter, såsom Korsberga. Värnamo och Väckelsångs pastorat, ävensom stadskomministraturen i Växjö. Då han -1792 sökte Femsjö, erhöll han av Håkan Sjögren ett utmärkt vitsord för såväl lärdom och skicklighet som för fromhet ch fömnöjsamt sinnelag. Ägande lyckliga predikogåvor, bland vilka må nämnas en stark, välljudande stämma, blev han vid 31 års ålder och med 8 tjänstår kyrkoherde i den församling, där hans återstående levnad skulle förflyta. Ung och kraftig införde F. snart i Femsjö en förträfflig tukt- och ordning. Särskilt ingrep han mot brännvinsbränningen,vartill han också hade goda skäl, ty mången tog genom missbruk av brännvin stor skada både till själ kropp och ekonomi. Icke minst att beklaga var oseden att låta de unga, ja till och med barn invänjas i brännvinssupning. Följden härav blev bland annat ett ohyfsat och otyglat liv & lekstugor.
När allvarliga varningar och bestraffningar från predikstolen icke tycktes vilja göra åsyftad verkan, genomdrev W. 1796 på sockenstämman ett radikalt beslut om stockstraff till hämmande av brännvinssupningen såväl inom som utom kyrkan, den vanartige till skam och blygd och androm till varnagel". Några år senare fann han sig föranlåten att i ett protokoll låta följa de kraftord mot lekstugor inflyta: Där åtelen är, dit samlas örnarne, där ungdom är, kommer spelman, och där spelman är blir dans, och där dans är, blir snart törst, och där törst är, fordras dricka, och där starka drycker förtäras, bliva sinnena upprörda; där blir eder och svordomar, där blir slagsmål och trätor, där blir seders fördärv och ungdoms förvillelse." Hans energiska arbete för sedernas förbättrande uppskattades av biskop Mörner, som vid visitation 1806 gav hans pastoralvård vitsordet "trogen och berömlig." Böcker och räkenskaper förde han mönstergillt samt ökade genom omtanke och sparsamhet betydligt kyrko- och fattigkassan.
I socknen hade W. mycket stort anseende. Man kände till hans sinne för sin församlings väl och hans plikttrohet i utövningen av sitt kall. Man skulle kunna säga, att han var femsjöbornas allt i allom. I fråga om äktenskaps ingående, hemmanshandel, nybyggnader m. m. inhämtades hans råd, och de följdes i allmänhet. Hade någon blivit bestulen, gick han till prosten för att meddela honom missödet; och det lärer mer än en gång hänt, att han gav så säkra anvisningar rörande åtgärder för tjuvens ertappande, att denne blev upptäckt. Vid ett tillfälle kallade han till sig en för inbrotts stöld misstänkt person. Denne nekade ihärdigt. Då fördes han ut i den mörka förstugan, på vars vägg prosten skrev med på den tiden för allmänheten okända fosforstickor: du är mannen. Förskräckt av den fosforlysande inskriptionen, bekände tjuven utan dröjsmål och lovade återbära tjuvgodset.
F. var en mångkunnig man, som ej blott ägde en aktningsvärd klassisk och humanistisk bildning utan även goda kunskaper i botanik, något som i sinom tid kom sonen Elias till godo. Latinska språket gjorde han i vardagslag så flitigt bruk, att ej blott hans maka utan också husels tjänare lärde sig förstå åtskilliga ord och sentenser. Även för filosofien hyste han stort intresse. "Pater i Femsjö håller sig i sin kammare och föreläser för adjunkten Wolfianska filosofien, isynnerhet de malo physico et morali". skriver D. Nordin 1/1 1839 till Tegnér.
Han levde som han lärde. Fördragsamhet och tålamod, vänlighet mot alla, redlighet i vandel, förtrolighet i vänskap voro - säger F:s minnestecknare - hans dygder. Ägande ett glatt lynne var han en angenäm sällskapsmänniska och en förekommande värd. Tjänarna hade i honom en god husbonde. Slöseri. lättja och överflöd kunde han ej tåla, enär han ansåg dem vara källor till brott och elände. En god hushållare. som genom sparsamhet årligen ökade sin förmögenhet, var W. å andra sidan frikostig, när det gällde gästvänligheL eller allmännyttiga företag. Härom vittna hans gåvor till Växjö gymnasii myntkabinett. Flera fattiga stånds- personsbarn uppfostrades i hans hem, och en oskyld yngling fick på hans bekostnad företaga en vetenskaplig studieresa till främmande land. (fl. Nordin: Likpredikan över prosten Theodor Fries. Ups. 1839; L. Rydeman: Om Elias Fries. Lund 1915 (se vidare denna) Rgn).

Gift
14/6 1793 med Sara Elisabet Wernelin, f. 13/2 1769, död 12/2 1837., dotter till företr.
Barn:
- Elias Magnus f. 15/7 1794, professor i botanik i Uppsala, död 8/2 1878.
Tryckt skrift: Theses varli argurnenti. Växjö 1791.

18. Johan Erland Colliander, 1841-48. Se kh. i Åker.

19. Fredric Wilhelm Ekström, 1849-52. Se kh. i Åsheda.

20. Anders Eric Eggertz, 1852 -58. Se kh. i Vislanda.


Om den 1851 uppförda prästgårdsbyggnaden skriver bonden Anders Andersson i Yaberga 10/1 1853 till Elias Fries: "får jag berätta, att Femsjöborna rusta till att bygga ny Prästbyggning och är i vinter redan framskaffat fyra träd av gården efter oförmedlat hemmantal. Församlingen tycker intet mycket om att släppa till timmer, då det borde erhållas av Prästgård skog, men framledne Herr Kyrkoherde Colliander hushållade med den för starkt. Även äro socknenborna tvistige om storleken. Kyrkoherde Eggers har utsatt byggningen till 29 alnars längd och 18 alnars bredd samt 7½ alm höjd. som vida överskrider lagens föreskriftft av en så liten församling. Timret hava socknenborne huggit blott 16 alnar till bredden, som intet är blivit tillpass för för tillträdaren" (UUB).

21. Carl Magnus Svensson 1860-74. Se kh. i Södra Ljunga.

22. Gustav Wilhelm Ekedal, 1875-84. Se kh. i Södra Ljunga

23 Gustaf Ansjarius Lindblad, 1885-l916. Född i Byarum 4 feb. 1916 son till hemmansägaren Sven Svensson och Johanna Arvidsdotter Stud. i Uppsala 1859, teor. teol. ex. 1861. prakt. teol. ex. 1864, prv. 6/3 s. å. extra lärare 1861-63, komm. i Härlunda 1873, tilltr. genast, kh. här 1885, tilltr. 1886. predikant vid prästmötet -1887, LVO 1905. Död 8 aug. 1916

Om L. kan det -yttrade minnestecknaren vid 1921 års prästmöte- i sanning sägas, att han länge var en prydnad för Växjö stift. Detta var han icke genom sin utvärtes människa eller genom sitt yttre framträdande. Fastmera var han i detta häseende oansenlig, ytterligt anspråkslös och hade små eller inga behov av sådana bekvämligheter och sådan prydnad, som av så många här i verlden eftersträvar såsom det väsentliga i livet. Men till sin invärtes människa var han en Guds man av imponerande mått. Då man såg honom på någon av hans många vandringar till sjuka eller ålderstigna inom församlingen. Gående, åtminstone under senare åren något framåtlutad, även under den kallare årstiden endast iklädd en enkel prästrock och med en krycka i ena handen och med de heliga tingen i andra, och då man aktade på uttrycket i hans ansikte, som avspeglade en bedjares allvar och stilla frid från Gud, förstod man, att han var en av dem, som vänt sitt ansikte mot det Jerusalem, som ovantill är, och att det för honom var ett hjärtebehov att även på den ensamma vandringen få begrunda Herrens rätter och tala med Gud i bön.
I sitt predikosätt, varpå han lämnade stiftets präster ett prov vid 1887 års prästmöte, höll han sig vad den formella sidan angår, till mönstren av män från Schartaus skola, men hans inneiliga förtrogenhet med M. F. Roos, Nohrborg, Bengel, Rambach och andra av våra äldre anderika predikanter gjorde att hans förkunnelse icke instängdes i något visst stereo- typiskt schema. Innehållet var rikt bibliskt, strängt bekännelsetroget, väckande och på samma gång undervisande och vägledande. Han kunde i sin förkunnelse både sarga och läka. Stundom talade han fritt. Minnestecknaren hörde honom en gång tala över orden; "Utan i omvänden Eder och bliven såsom! barn, skolen i o.s.v." Då han efter talets slut såg på klockan, fann han att talet räckt i 2 tinnnar. Han tyckte att det varat blott en kort stund.
Få torde ha haft en såomfattande bibelkunskap som L. Det flitiga bruket, understött av ett starkt minne, gjorde det möjligt för honom ej blott att angiva, var ett bibelspråk stod skrivet, utan han kunde ur minnet ord för ord uppläsa kapitel såväl ur gamla som nya testamentet. Det sätt, på vilket han citerade en Jesaias och Job, gav intryck av att, fastän innehållet var för honom huvudsaken, den sköna formen och den poetiska flykten hos dessa andliga siare icke var något för honom likgiltigt. Fast hans käraste läsning var bibeln och goda uppbyggelseböcker, försummade han dock ej att studera; sårskilt läste han gärna dogmatiska och exegetiska arbeten. Så brukade han t. ex. läsa igenom Björlings dogmatik en gång om året Med uppmärksamhet följde han de teologiska striderna i vårt land och kunde ännu på ålderdomen återge långa stycken av vad t. ex. från båda sidor skrivits i den waldenströmska striden om försoningen. Då man hörde, huru skarpt han avvisade varje avvikelse från luthersk tro och bekännelse, kunde man icke undgå att lägga märke till, med vilken varsamhet han yttrade sig om de personer, vilkas lära han ogillade. Då det gällde person, var han mycket mild i sina domar. Detta sammanhängde med hans stora ödmjukhet. Aldrig har väl någon med mera allvar än han beaktat apostelns förmaning (Fil.-br. 2;3) Med ödmjukhet räkne var den andre yppare än sig. Han tänktes så ringa om sig själv, sina gåvor och sitt arbete. Och då han år 1905 erhöll utmärkelsen att bliva ledamot av vasaorden, har väl aldrig en stjärna prytt ett mera ödmjukt bröst. I hög grad försynt var han i sitt enskilda umgängelse stundom tyst eller fåordig, ty han visste "tiga haver sin tid". Men han visste ock att även tala haver sin tid och kunde ofta vara mycket språksam och glad, t. o. m. skämtsam, dock med gudsfruktan. Bunden av Guds bud kände han sig obunden av människors bud, då dessa ville träda i de förras ställe, och dömde icke såsom synd det, som Gud i sitt ord icke så dömer. I korthet torde kunna siigas om L., att han i grundlighet, allvar och kärleksfullt nit torde vara av få upphunnen, av ingen överträffad. Han levde i och för sin lilla församling och var där föremål för djup vördnad och varm kärlek. I den långa raden av kyrkoherdar, som där verkat, bildar G. A. Lindblad en värdig avslutning. Ej blott som predikant utan särskilt som själasörjare lyser där hans namn som en stjärna med sällsam glans. (Mtn 1921).
- Om L. se vidare P. Hylténs uppsats i Växjö stifts hembygdskalender 1922 (huvudsakligen om hans verksamhet i Härlunda) samt A. Elmbladh: Ur en gammal kyrkoherdes gömmor, II, Sthlm 1930, s. 9 ff. En minnesdikt över L. finnes i Elmbladhs Högtidsminnen och vardagsstycken. Växjö 1923.

Gift
2/5 1878 med Ida Constantia Chytræus f i Algutsboda 10/4 1845 dotter till kommissionslantmätaren Kronobergs län Olof Chytæus och Ulrika Beata Hjelm.
Barn:
Olga Johanna Ulrika, f. 2/5 1879.
- Lydia Ida Gustava, f. 27/10 1880, gift 11/8 190 med ingeniören Aron Ander
- Josef Natanael, f. 18/12 1881. kh. I Allmundsryd (se komm. i Grenna).
- Martin Gabriel f 17/12 1883, död 1897.
- Helga Ansgaria Konstantia, f. 2/3 1886, död 7/3 1898.
- Bertil Samuel, f. 23/9 1888, anställd vid tändsticksfabriken i Växjö.

1. Harald Jörgen Valdemar Geelmuyden, 1916-. Född i Getinge, Hallands län, den 29 mars 1888 son till hamnkaptenen i Varberg Geert Jörgen Adam Waldemar Geelmuyden och Elvira Fredrika Grundberg. Mogenh.-ex. i Halmstad 1907, stud. i Lund s. å., teol. fil. ex. 1909, teol. kand-ex. 1912. prakt. teol. prov s. å., prv. 6/1 1913, komm. här 1910. tilltr. 1918, predikant vid prästmötet i Växjö 1927.
Gift
2/9 1920 med Maria Kristina Johansson, dotter till lantbrukaren Karl August Johansson Hallaböke och Ida Kristina Larsdotter.

Tryckta skrifter:
- Predikan vid kyrkoherde G.A. Lindblads jordfästning. Växjö 1917.
- Julbetraktelse. (Hemb.-kal. 1925).
- Predikan på tredje dagen under prästmötet 1927. (PH s.å)