SÖDRA HESTRA PASTORAT. Omfattar församlingarna Södra Hestra (Hæ 1419) och Gryteryd (Grytorydh -1307). Kyrkan i förstn. församling erhöll 4 mark i Johannes Erikssons testamente 12/4 -1268. (D n :r 532 Komministerstjänsten i Gryteryd vakanssattes 1916 och indrogs 1919 (kungl. res. 18/4 1918). Kyrkorna äro av sten, byggda resp. åren 1829 och 1764. Folkmängden 1/1 1930 ut gjorde i Hestra 1401 personer på en areal av 9192 har och Gryteryd 379 personer på en areal av 3635 har.

5. Severinus, 15?- 24 Erhöll 27/4 sistn. år fullmakt på Burseryd. (Brasks kop.-b., RA). Bytte pastorat med efterföljande

6.Söffren (Severinus), 1545 "Her Söffren ij Hijstra gaff var: K: n. Herr tiill sielle gaffue" d. å. 2 oxar. (KA). Troligen död samma år. Kan vara identisk med nästföregående, som sedermera åter hitflyttat.

8..Andreas Bondonius (Bononius), 1575-97 Underskrev Uppsala mötes beslut 1593. I prästgårdens källare påträffades efter hans död ett stort skrin med silverpenningar. Var gift men hade inga barn. (Lag. saml)

9. Jonas Jonte, 1601-1602. (Wgrn). Se kyrkoherdar i Åker

10. Petrus krok, 1602-17, Son till kh. i Långaryd Gudmundus Petri. Jämte dennes efterträdare Erlandus Petri fällde K. förbön för några bönder som 1616 under bordet i tingsstugan vid Brödrahalla ihjälslagit överste Olof Hårds skrivare. Både prästerna ansågs delaktiga i upprorsrörelsen och avsattes genom kungligt brev 7/1 1617. "Och alldenstund Herr Peder i Häster" skriver Gustaf II Adolf till biskop Petrus Jonæ Angermannus "haver såsom bemält är sig så gruveligen försett" så att han icke allenast är ovärd att bliva Kyrkoherde utan ock haver dermed förskyllt och är dömd att mista sitt prästekall och det aldrig mer igen bekomma, begäre vi att i med brukelige Ceremonier honom privere och hans prästetöj avtage vele." Genom kungligt brev 20/3 s. å. blev K. benådad, så att han fick behålla ämbetet men skulle skiljas från platsen och för en tid vistas uppåt landet. Nåden hade utverkats genom prästerskapets förbön men blev till föga nytta. Ty då K., som personligen hos konungen i Kungsör avhämtät benådningsbrevet, var på hemväg till Småland, uppbröt han i Örebro den till biskopen i Växjö ställda skrivelsen och författade ett annat brev, som han försåg med konungens namn och sigill, hämtat från det ursprungliga dokumentet. Den nya skrivelsen innehöll, att han icke blott finge behålla ämbetet utan även kvarbliva som kh. i Hestra. Förfalsknings brottet behandlades av riksdagens prästestånd 16/9 s. å. och medförde dess enhälliga avsättningsdom. K. dömdes därjämte att "uti församlingens närvaro solenniter och honom till nesa och blygd vara avklädd sin prästerliga skrud, så framt H. M:t icke av besynnerlig gunst och nåde vill hava honom med denne solenne depositione förskont, emedan han synes icke alldeles vara ved sin fullkomlige skäl och förnuft." De berättas, att K. samma dag, som han skulle avklädas sin skrud, fanns död, såsom man trodde, av intaget gift. I Västbo dombok 1627 uppgives, att han mot en ersättning av 10 dlr vigt en man, som förut var gift. Redan 1625 var han emeller tid död. Sägnen om hans förvisning till en stuga, som stod till hälften på dansk jord, torde sakna grund. (Loenbom: Upplysn. i sv. hist., 3, s.60 ff. Smål. Ark. II,s. 189. Wgrn, III, s. 110 ff. Västbo dombok 1625, 1627 .

11. Laurentius Gudmundi Angermannus (Theonomus), 1617-40. Född i Ångermanland och säges ha medföljt biskop Petrus Jon Angermannus till Växjö. Om honom berättas, att han ur kyrkan låtit utkasta jungfru Marias och S:t Olofs bilder, varefter han blivit grubblande och dyster till lynnet, men att han åter blev frisk, sedan han på en gudfruktig mans inrådan inflyttat bilderna på sina gamla platser. (Lag. saml.) Han inkallades 1635 till Göta hovrätt att stå till ansvar för ett konungens i Polen "patent", som hans son mottagit av en dansk student. (Västbo domb.). Död 1645 och begraven av domprosten Herman Dusæus

12. Johannes Olai Hoffmannus, 1640-70. Uppgives av Wieselgren ha varit komm. i Stockaryd, innan han 1636 blev den förste kaplanen i Gryteryd. Tog redan 1640 vid "pastoriam", då hr Lars var mycket gammal. 1651 skedde ett kyrkotumult, därefter prästerne ålades att gå in efter församlingen. (Wgrn). Död den 13 mars 1670.

13. Gudmundus Laurentii Theonomus, 1670-84. Son till kh. här Laurentius Gudmundi Angermannus. Disp. i Dorpat 1635 (quæestiones selectissimæ de novem articulis fidei, pres. A. Virginius), komm. i Gryteryd 1641, kh. här nyårsafton 1670 (hade då varit präst i mer än 34 år). Att döma av hans räkenskaper var han en ordentlig och redbar man, som på allt sätt sökte återställa den myckna i fejdetiden tillkomna oredan. (Lag.). Hans epitafium med bilder av honom, hans hustru och 11 barn fanns i den gamla kyrkan. Död den 4 juni 1684.

14. Daniel Unnerus, 1685-96. Född i Växjö den 22 aug. 1651, son till lektorn i Växjö och kh. i Vederslöv Gislo Arvidi Unnerus och Helena Eriksdotter. Skol. i Växjö 1656, stud. i Uppsala 1672, prv. 30/4 1678, predikant vid Smålands kavalleri 1678-85, kh. här sistn. år, respondent vid prästmötet 1691.
En man med goda kunskaper och förde pastoralvården med kraftig hand. Skrev 1686 det första ordentliga stämmoprotokollet, som uteslutande handlar om kyrkodisciplinen. (Lag.). "Hotade dem med skymf vid själexsekutionens verkställande, som ej betalt prästräntan" (Wgrn). Ett invitationsbrev från änkan till hans begravning, daterat 23/7 1696, finnes i Wallquists saml. (1 n:r 42, Strängnäs stiftsbibl.). Död den 6 juni 1696.

15. Anders Pavius, 1697-99. Född i Skåne, son till kh. i Fjelkinge Petrus Petri Pavius. Stud. i Lund 1691. Ordinerades 1697 för giftermål med företrädarens änka, som ej kunde få annan "conserverare" än denne unge student, blev kh. här s. å. och tillträdde 1698. Hans anteckningar om födda och döda kallas av prosten Ruda "ett opus imperfectum." Hårt skuldsatt lämnade han föga ägodelar efter sig. Ett av hans änka 17/5 1699 utfärdat bjudningsbrev till begravningen finnes i Wallquists saml. (I n:r 51, Strängnäs stiftsbibl.). Död den 26 febr. 1699.

16. Benjamin Burselius, 1699-1700. Född i Burseryd, son till kh. Petrus Olai. Stud. i Uppsala 1656, prv. 1663, sin faders medhjälpare s. å. komm. i Bosebo 1680 (1664), pastoralex. 1699, kh. här s. å. Bosebo församling klagade 1678 hos domkapitlet över hans predikningar, som voro "mycket ringe och olärde,bestående merendels uti profaniske historier, fabler och ridiculeuse applicationer, som ingen gemenskap haver med den Hel. Skrift." Man gav exempel på en mängd av honom på predikstolen använda uttryck, liknelser, sagor m. m. En gång hade han därifrån uppläst ett s. k. himlabrev. I umgängelsen - sades det - "intenderar han intet annat än högmod, krakel och slagsmål. " Fadern och ej församlingen hade satt honom till Bosebo, där han var så illa omtyckt, att åhörarna, när de sågo, att han skulle predika, flydde sin kos och hellre besökt den 1 1/2 mil avlägsna kyrkan i Burseryd. Han erkände sina fel och lovade bättring. (Fors.). B. avled på våren (före den 18 april) 1700 strax före tillträdet hit. Han åkte ned i en vak i sjön Tyngeln vid Burseryds kyrka och förkylde sig. Begrovs på Hestra kyrkogård.

18. Samuel Elmgren, 1726-44. Född i Moheda den 12 aug 1691, son till bonden Gabriel Knutsson i Elmesås och Märit Germundsdotte. Skol. i Växjö 1702, stud. i Lund 1714, amanuens vid akad. konsistoriet s. å. och vid biblioteket 1716, disp. 1717 (theses miscellaneæ elig; pres. J.C. Heyne) och 1723 (vindiciæ pro calculo algebraico et tabulis sinuum contra dn. Hobbes, pres. C. Quensel), magister sistn. år, konsistorienotarie i Växjö 1721, konrektor där 1724, tilltr. 1725, prv. 1726, kh. här s. å. tilltr. 1727, opponent vid prästmötet 1732, prost 1741. Död den 6 nov. 1744.
En lärd och mångkunnig man. Först ämnade han bliva läkare och utgav teser i medicinen. Åt fysik och matematik ägnade han jämväl sitt intresse. Han mätte kyrktornet på jorden, vilket högeligen förvånade folket, och uppsatte vid prästgården en originell solvisare av stenar, på vilka timmarna ut huggits. Ännu 1836 bar en frisk källa hans namn. Om hans kunskap i hemliga ting fortlevde över hundra år efter hans död de mest underliga traditioner. Han sades kunna bota sjuka med händers påläggning, med en blick mot höjden erfara, om en avliden person var salig eller ej o. s. v. Den som kunde komma åt att trampa på hans prästkappa, fick höra himmelrikets klockor ringa. Från en resa i bygden 1870 berättar G. Diurklou bl. a. följande sägen om E. En natt, då denne färdades genom socknen, föll ena bakhjulet av vagnen. E. befall de då drängen att även avtaga det andra, ropande "viaffistal", och fortsatte sin resa, körande med sådan fart, att elden rök kring vagnen, vars brist på bakhjul ej kunde förmärkas. Drängen, som hörde någon pusta och flämta bakom sig, vågade ej se sig om och teg av rädsla. När de kommit till kyrkan, tvärstannar hästen, och drängen ser nu ett gapande vidunder, ur vars vidöppna mun och näsborrar elden framsprutade. Men E. var ej rådlös. Han går in på kyrkogården, tager där en handfull av den vigda jorden och kastar denna i vidundrets mun, varefter detta försvann och resan utan vidare hinder fortsattes. Huruvida spöket, som ansågs vara den onde själv, åter visade sig, förmäler ej sägnen, men att E. sett det, därom var man ense, ty när han steg ur vagnen, skall han hava yttrat: "denna gången slapp du undan för gott köp, men sök ej en annan gång att driva gäck med Samuel Elmgren." (Reseberättelse i Kungl. Vitterh.-, Hist.- och Antikv.-akademiens arkiv).

19. Joseph Koraen, 1745-77. Född i Nöbbele 1711, döpt den 28 maj s. å., son till bonden Pehr Johansson i Kåramåla och Ingrid Jönsdotter. Skol. i Växjö 1725, stud. i Lund 1732, disp. 1738 (de concordia imperii et sacerdotii in statu civili, pres. L. Dahlman) och 1740 (de distinctionibus novi testa menti minoribus, pres. J. Engeström), magister 1741, prv. i Skara 8/4 4743, kh. här 1746, respondent vid prästmötet 1753, prost 1774. "En lärd, from och välmenande man." (Lag.). Ägde vid sin död 6 fastigheter inom socknen. Död den 2 jan. 1777.

20. Petrus Theorin, 1777-96. Bondson från Ed i Uppland, född där den 15 okt. 1748. Stud. i Lund 1743, disp. 1746 (de quadratura circuli geometrica, pres. N. Schenmark) och 1747 (de sectis hæprimi p. c. n. seculi, pres. S. Bring), magister 1748, prv. 20/8 s. å. (med teser de bonis operibus), komm. i Gnosjö 1752, opponent vid prästmötet 1760, predikant 1773, kh. här 1777, tilltr. 1778.
Till växten lång och kraftig var han en ordningsman med orygglig fasthet i sina beslut. Han ägde goda kunskaper, var god predikant och framstående tillfällighetspoet. Ännu 1795 skrev han lärda brev till J. J. Lagergren. Aktades högt av sina ämbetsbröder. (Lag.). I en inlaga till domkapitlet 1771 säger han sig i 1 års tid ha "idkat medicin till fattiga sjukas hjälp, med stort besvär och kostnad". Fördärvad av gikt måste han från 1783 använda kryckor. Död den 26 juli 1796.

21. Magnus Lönblad, 1797-1829. Född den 12 febr. son till komm. i Månsarp Johannes Lönblad och Catharina Nylander. Stud. i Lund 1772. prv. 3/11 1777, komm. i Jälluntofta 1791, kh. här 1797. prost 1817, tjänstfri 1824.
"En kraftfull och rättfram man av gammal ära och tro samt uttalade fritt vad han mente. Många hans infall och kraftord, varmed han avkväste okynnet. äro hos folket i friskt minne." (Lag.). Biskop Mörner uttalade vid visitationen 1806 för honom sin synnerliga aktning och tilllgivenhet. Hans första hustru dog julnatten, varefter L. gick upp i kyrkan och höll en gripande predikan, som länge blev omtalad. Död den 13 april 1829.

24. Magnus Palmgren, 1856-71. Född i Applaryd i Långaryd den 26 nov. 4808, son till postiljonen P. Palmgren och Catharina Holm. Stud. i Uppsala 1835, prv. 21/10 s.å pedagog i Vrigstad 1838, pastoralex. 1843. komm. i Hinneryd 1848, tilltr. 1849, och i Blädinge 1851, tilltr. s. å., och. här 1856. tilltr. s. å. Död i St Paul i Minnesota den 21 sept. 1871.
Som ung präst hade P. hos både förman och församlingsbor ett mycket gott anseende. Prosten Nordin, hos vilken han en tid var adjunkt. skriver om honom till Tegnér 29/8 1837: "Palmgren skulle jag visserligen önska kvar vid mina församlingar; han är en nykter, kraftfull, nitisk och lycklig präst. Det var tal om tillsättande av tjänsten som pedagog i Vrigstad, och Nordin fann P. synnerligen lämplig härtill: "De korta tid han här varit har han, likasom hans företrädare Wallberg, gjort sig känd för håg att undervisa barn. Hans nattvardsbarn i år voro mycket snälla. Och han har, opåmind, av egen böjelse, möjligen även av någon förlåtlig beräkning, samlat till sig flere gånger i veckan bondbarn mellan 7 och 15 år och dem övat i läsning. Jag tror, att om intet någon mer meriterad söker, skall Palmgren väl passa för barnlärare i Vrigstad. Min mening är ej rekommendera utan blott omtala, vad jag vet om Palmgrens skicklighet" P. erhöll tjänsten i Vrigstad och torde här ha varit på sin rätta plats. Han var synnerligen intresserad för barnundervisning, ej blott i vanliga skolämnen utan ock i praktiska yrken. Hans håg häråt kom framdeles att bliva av stor betydelse i den svenska skolhislorien. Sonen Karl, som på 1870-talet i Stockholm grundade den sedermera s. k. Palmgrenska samskolan, har berättat, hur hans skolreformatoriska idéer hade sitt ursprung i barndomshemmet. En dag kom till prästgården en vandrande, giktbruten bokbindaregesäll och begärde härbärge. Detta fick han en längre tid mot villkor, att han i sitt hantverk gav undervisning åt P :s barn och andra i trakten intresserade. övriga yrkeskunniga vandrare mottogos på samma sätt. Än var det en svarvare, än en träsnidare, än en målare, som fick vila ut i prästgården. medan de undervisade i sina yrken. Pojkarna voro intresserade och arbetade med liv och lust. Det var skriver sonen i publikationen från Småland, utgiven av Smålands nation i Uppsala -1893 - "en framtidstanke. som på detta sätt obemärkt arbetade sig fram och växte upp i den lilla småländska prästgården. Måhända har den svenska skolan här slagit en av sina första rötter." P. ägde ett gott hjärtelag, och särskilt ömmade han för alla fattiga och elända. Mot dem kunde han utöva den mest oegennyttiga hjälpsamhet utan tanke på vad råd och lägenhet i detta avseende tillät. Vid jultiden fingo ofta ett dussintal gesäller och tiggare samtidigt övernatta på prästgårdens salsgolv. Han trodde alla dylika kringvandrare om gott, och för att höja dem i deras egen aktning benämnde han dem alltid med tilltalsordet "herrn." Sågo husets många nattgäster någon afton mer än vanligt otrevliga ut, hände det, att han, innan man lade sig att sova, till dem överlämnade sina nycklar, sägande: "När herrarna nu äro så många, får jag bedja eder vara så goda och ansvara för att ingenting förfares under natten."
Både i Hinneryd och Blädinge arbetade P. nitiskt i sitt prästerliga kall. På senare stället ihågkommes han ännu som god predikant i gammalpietistisk väckelsestil. I Hinneryd bildade han 1851 en nykterhetsförening. Sin bibel läste han flitigt, icke så sällan med tårade ögon. I hans karaktär funnos emellertid disharmoniska drag, som under Hestratiden kommo till uttryck på ett upprörande sätt. Förbittrade över den gamle kyrkoherdens anstötliga liv lämnade församlingsborna en juldagsmorgon kyrkan, då de sågo honom inträda för att predika. Han suspenderades, rymde till Amerika och dog i landsflykten. Det gåtfulla mörker, som föll över hans ålderdom, har för en eftervärld med orätt kastat sin skugga även över den ljusare tavla, som hans ungdomsår och mannaålder förete.