Omfattar församlingarna Södra Unnaryd (Underyth 1358) Och Jälluntofta (Jälluntofta 1268). Till sistnämnda församlings kyrka skänkte Johannes Eriksson i testamente 12/4 nämnda år 2 mark. (DS n:r 532). Kyrkorna äro av sten, byggda resp. åren 1833 och 1861. Folkmängden i S. Unnaryd utgjorde 1/1 1930 2,012 personer på en areal av 16 704 har och i Jällluntofta vid samma tid 371 personer på en areal av 4155 har.

1. Ingebrekt kh. här på 1200-talet. Nämnes på en runsten, rest över Hansson Knut, som nu finnes i kyrkans vapenhus. Om denna se en uppsats av O. von Friesen i Medd. fr. Norra Smålands fornminnesför. V (1919), s. 84 ff.

14. Nicolaus Halvardi Brondius, 1612-28. Var kaplan i Jälluntofta 1603 enligt inskrift på ovannämnda klocka. Sist prost. (Wgrn).

Gift.
Barn:
- Petrus, kh. i Femsjö.
- Gislo, hospitalspräst i Kalmar (Cler. Calm. 2: 279).
- Halvardus, komm. i Jälluntofta.

16. Magnus (Andrere) Wexionensis, 1650-58. Borgarson från Växjö. Stud. i Uppsala, disp. där 1636, tjänstgjorde som krigspräst, tills han 1646 blev kh. i Femsjö, varifrån han 1650 fick transport hit. Var riksdagsman 1651 och 1654. Transporten skedde så, att Mjöbeckensis och Wexionensis bytte pastorat, enär den förre var gammal och den senare jämförelsevis ung. M. ville hellre ha det lilla, bekväma Femsjö, och den kraftige W. ryggade ej tillbaka för det vida mer svårskötta Unnaryd. På egen bekostnad lät W. brädslå klockstapeln, varför hans fru till gottgörelse fick eget stolrum i kyrkan. Död 1658 (kort före den 25 april).

Gift
med Anna Månsdotter, dotter till kh. i Agunnaryd Magnus Benedicti och omgift med eftertr.
Barn funnos, till namnet okända.

17. Daniel Laurentii Flojerus, 1658-88. Född i Barkeryd 1622, som till kh. Laurentius Andrere. Stud. i norpat 1645, disp 1650 (de optica, pre. J. E. Stregnensi) och 1654 (ngvem theoremata philosophica, pres. P. Lidenius), magister sistn. år, kh. här 1658, predikant vid prästmötet 1661. Under hans tid erhöll kyrkan en ny klocka. Död den 30 juni 1688.

Gift
1) med Anna Månsdotter, änka efter företr. död 1670;
2) med Elsa Trillsdotter Trogenio, dotter till inspektoren Truls Trogenio och omgift med eftertr.
Barn:
- Anna Elisabet, f. 1674,gift 1) med lektorn i Växjö Jonas Nicandel; 2) med komm. i Lidhult Jonas Hielmerus.
- Lars f. 1675, döpt 28/3, sergeant vid artilleriet i Halmstad, död 35-årig.

19. Johannes Rogberg(ius), 1700-28. Född i Rogberga den 19 jan. 1660, son till bonden Israel Hansson i Hunshult och Elisabet Persdotter. Skol. i Jönköping 1673, stud. i Åbo 1685, disp. 1690 (de sacris ignium apud gentiles, pres. D. Lund) och 1693 (de unitata transcendentali, pres. P. Hahn), prv 25/7 sistn. år, magister 1694, domesticus hos biskop Sam. Wirrenius S. å., rektor vid Jönköpings skola och kh. i Barnarp 1696, kh. här 1700, tillträ. 1702, preses vid prästmötet 1713 (de justificatiane), prost 1725. Död den 5 juli 1728.
R. var en myndig man och en kraftig pastor. Han var den förste, som i Unnaryd lade upp ordentliga husförhörsböcker och indelade pastoratet i läsrotar med en boklärd man i varje rote. Denne skulle mellan husförhören hålla läsmöte i roten, varvid de vid föregående års husförhör givna läxorna skulle förhöras. Varje försumlig rotemedlem anmäldes för pastor och avstängdes från nattvarden. R. ägde flera gårdar i socknen. Han predikade sista gången påskdagen 1727 och förlorade kort därefter målet, som han sedan ej återfick. Han begrovs den 28 aug. 1728 med likpredikan av prosten J. Flachsenius i Rydaholm över Job 7: 2-3. Personalier över honom finnas i Arch. Smol. 4 (n:r 145, VSB). R. var stamfader för den i stiftets hävder framstående släkten med detta namn.

Gift 30/9 1696 med Christina Bellman, f. 12/7 1680, död 16/1 1760, dotter till kh. i Kristianstad Anders Hellman och Anna Rubenia.
Barn:
En dotter, f. 9/9 1697, död utan dop.
- Samuel, f. 18/10 1698, kh. i Fröderyd.
- Anna Sara, f. 24/5 1700, gift med kh. i Alsheda Petrus Colliander.
- Elisabet, f. 1/5 1702, gift med kh. i Skärstad Magnus Oxelgren. Anders, f. 9/8 1704, kh. i Åsheda.
- Israel, f. 22/3 1708, kh. i Vittaryd. Christina, f. 23/1 1712. gift med eftertr.
- Johan, f. 22/1 1716, domprost i Växjö.

20. Sven Paulus Almquist, 1729-80. Född på Visingsö den 25 jan. 1699, son till kh. Harald Almquist och Anna Kylander. Skol. på Visingsö 1706, stud. i Uppsala 1717, erhöll kondition i Norrköping men måste fly därifrån 1719, då ryssarna brände staden, och återvände till hembygden; stud. i Lund 1722, disp. 1725 (de usu ethicre philosophicre in scholis christianorum, pres. A. Moller) och 1726 (de moderamine libertatis philosophicre,pres. A. Rydelius), magister sistn. år, prv. 24/9 s. å., kh. här 1729, respondent vid prästmötet s. å., opponent 1735, prost 1745, häradsprost 1750, predikant vid prästmötet 1755, riksdagsman 1760. Död den 2 juli 1780 och begraven den 4 okt. s. å. med likpredikan av domprosten Sam. Oronandel Från 1726 ämbetsbiträde hos företrädaren fick A. vid valet församlingens enhälliga kallelse. Han var en mycket from, älsklig och allmänt älskad man. Med anledning av sin prästvigning antecknar han i sitt s. k. Diarium Unnarydense: "överherden Jesus förläne mig sin helige Andes dyra nåd och kraftiga bistånd till detta svåra ,och dyra ämbetes nitiska, trogna, oförsummeliga och oförskräckta utförande till Guds allraheligaste namns ära, hans dyrt köpta församlings förkovring och uppbyggelse, mångas och min egen eviga salighet genom Jesu Kristi nåd. Amen." Detta synes också hava varit målet för alla hans bemödanden i vården av pastoratet. Som själasörjare torde han ha varit mildare än sin företrädare. Hans Diarium, som påbörjades 1/10 1726 och fortsattes till 1778, är i många avseenden intressant men svårläst, i synnerhet mot slutet, då handen blev tung, om än icke darrande. Han var här i nära 54 år, längre än någon känd församlingsherde före eller efter honom. Han firade sitt guldbröllop den 2 juli 1779 - jämnt ett år före sin död - och omgavs då av 6 barn och 17 barnbarn. Av den vittre bataljonspredikanten C. A. Molin hyllades han med ett ode, sedermera tryckt i Växjö. Vid dehna högtidlighet utskiftade han till barnen största delen av sin egendom. Vid hans frånfälle bad dottersonen Sven Erland Heurlin sin vän Thomas Thorild skriva en gravskrift och säger i sin begäran, att morfadern var "i sitt ämbete nitisk och redlig, i sitt leverne vaken, drivande, rådig, högst måttelig och ordentlig." (Brev till Thorild, KB). Kvädet trycktes hos J. G. Lange i Stockholm s. å. och finnes återgivet i L. Weibull: Thorild i Lund (1896).
S. P. Almquist.
Gift 18/6 1729 med Christina Rogberg, f. 23/1 1712, död 4/4 1792, dotter till företr.
Barn:
- Johannes, f. 23/11 1731, kh. på Visingsö.
- Anna Christina, f. 8/3 1734, gift med kh. i Burseryd Joh. Gaslander.
- Sara, f. 10/8 1736, gift med kh. i Göteryd Nils Heurlin.
- Harald, f. 29/6 1740, kh. i Markaryd.
- Anders, f. 12/6 1744, landssekreterare i Vänersborg, död 9/5 1792.
- Hedvig Catharina, f, 24/8 1746, gift med kh. i Vederslöv Petrus Collin.
- Anna Sara, f. 5/7 1749, död 30/1 1750.
- Sven Magnus, f. 9/9 1751, faderns eftertr.

22. Magnus Forsander, 1794-1800. Född i Forserum den 24 febr. 1749, son till rusthållaren Jöns Svensson och Sara Månsdotter. Stud. i Lund 1772, disp. 1775 (de Christo expromissore, non fidejussore, pres. P. Munck) och s.å. (de sponsione Christi libera, samme preses), prv. 3/11 1777, magister 1784, pastoralex. 1788, komm. i Jönköping 1790, tilltr. 1791, kh. här 1794, tilltr. 1796. Död den 13 jan. 1800.
Efter en av mödor och bekymmer fylld studietid prästvigdes F. till adjunkt hos prosten Joh. Gaslander i Burseryd. Här fick han under 8 år bära nästan hela arbetsbördan. Under nämnda tid predikade G. i pastoratets trenne kyrkor endast en eller två gånger om året, så att F. i det hela måste predika alla söndagar, därav varannan i två kyrkor. Därtill höll F. alla katekesförhör, som ålågo kyrkoherden, och gav enskild undervisning åt över 100 av församlingens barn för att hos dem inpränta en levande kristendomskunskap. Ungdomen i pastoratet ansågs också vid hans förflyttning i nämnda avseende äga företräde framför sina jämnåriga i hela häradet.
Även i timligt avseende drog F. omsorg om sina åhörare. Vid en svår missväxt 1783 sökte han från flera håll skaffa bidrag till de hungrandes uppehälle. Genom ett upprop i Stockholmsposten den 22 april 1784 vädjade han till de bättre lottade om barmhärtighet. Redan i slutet av maj S. å. kunde han till de nödlidande utdela 1,600 daler silvermynt, för vilka trots rådande dyrtid kunde inköpas ungefär 70 tunnor råg. Från F:s burserydstid är förövrigt känt, att han med passande föreställningar motarbetade det vidskepliga offrandet till Sandviks kyrka.
Av dåvarande konrektorn vid Jönköpings skola Håkan Sjögren hade F. vid sin avgång till Lunds akademi 1772 er hållit ett synnerligen vackert testimonium. Befordrad till (lektor i Växjö hade S. genom döden förlorat sin maka, och då han nu såg sig om efter en annan hustru, vidtalade han o sin förre lärjunge att vara hans förespråkare hos kh. Wernelins i Femsjö äldsta dotter Johanna Christtna. Frieriet utföll vär och samtidigt blev F. bekant med en annan av husets döttrar, den 18-åriga Johanna Maria, med vilken han snart blev förlovad och från 1783 underhöll brevväxling. Denna, som nu finnes i Växjö stiftsbibliotek, var dock mycket ensidig, ty medan F:s brev äro innehållsrika och röra sig om mångahanda. ting, äro fästmöns brev fåordiga, väl beroende på hennes ringa övning att uttrycka sig i skrift.
F. som hade skäl att vara missnöjd med den obilliga arbetsbörda, som hans förman pålade honom, tycks ej ha funnit trevnad i pastorshuset i Burseryd. Han flyttade 1785 till sin vän regementsskrivaren Jonas Rylander på Bolbynäs i Boseby. Hos denne, om vilken han 1783 skrev: "Vad Jonatan var för David, är denne för mig", trivdes han förträffligt. I ett avseende var flyttningen dock ej fördelaktig. Enär Bolby näs låg i norra ändan av det långsträckta pastoratet, 15 km. från Burseryds och 25 km. från Sandviks kyrka, krävde hans predikotur i Sandvik en ovanligt lång och ansträngande resa, och då huvudbygden var Burseryd, blevo hans övriga ämbetsresor längre än de förut varit. Efter ansökan om förflyttning till annan station missiverades han i mars 1786 att i ämbetet biträda prosten S. F. Wibohm i Jönköping. Burserydsborna gjorde flera försök att återfå den älskade läraren och inlämnade bl. a. till domkapitlet en supplik, allmänt underskriven av både ståndspersoner och allmoge, i vilken det sades, att F. "var en lärare, vars oskrymtade nit för Guds ära och församlingarnas själavård förknippats med de härligaste ämbetsgåvor och ett till uppbyggligt och hederligt efterdöme lysande leverne." Dessa strävanden hade dock ingen framgång.
F:s tjänstgöring i Jönköping blev nära nog lika mödosam som i Burseryd. Han måste här hålla flera predikningar i veckan och dagligen å ämbetets vägnar besöka hemmen. I anledning av sin trägna tjänst, såväl här som i Burseryd erhöll han 1788 kungligt tillstånd att räkna dubbla tjänsteår från ooh med sin prästvigning. På grund härav kom han 1790 på förslag till den lediga komministerstjänsten och erhöll vid valet den 21 mars s. å. röstmajoritet.
Även denna befattning blev ganska arbetsam. Utom degöromål, som vanligen tillkomma stadskomministern, fick han sig vid biskopsvisitationen i Jönköping 1790 ålagt att deltaga i förrättandet av husförhören, vilket särskilt hösten s. å. vållade honom mycket besvär. Sedan han hållit alla, förhören i Ljungarum, måste han gå omkring i husen i staden och uppskriva folket för att kunna upplägga en ny förhörsbok till de följande 18 husförhören i stadsförsamlingen, där på 9 års tid inga sådana varit hållna. "Det har dock gjort", skriver han, "att jag i en angelägen väg kunnat vara nyttig för även den enfaldigaste, som detta förutan har ingen nytta av all predikan." Under F:s tjänstetid i Jönköping nedbrann den 6 febr. 1790 två tredjedelar av staden jämte kyrka och prästboställen. Själv blev han husvill men lyckades rädda nästan all sin egendom.
Så snart F. den 1 maj 1791 tillträtt sin ordinarie tjänst, skyndade han att till det provisoriska hem, som han efterbranden lyckats skaffa sig, hemföra sin trolovade. Åtta år hade de trofast hållit samman. Under den första tiden hade de kunnat träffas någon gång, men sedan F. flyttat till Jönköping, lade det stora avståndet och F:s bristande tid hinder emellan. Vigseln förrättades av lektor Håkan Sjögren i hans, hem i Växjö, där parterna möttes på halva vägen. Oavsett det myckna arbetet var F:s tjänstgöring i Jönköping icke behaglig. Lagergren berättar, att han för sina. stränga predikningar fick erfara mycken ovilja. Det hände t. o. m., att man kastade stenar efter hans vagn, då han en. gång skulle resa till Ljungarum. Givetvis önskade han befordran och sökte 1793 Hultsjö pastorat, dit han dock ej nådde förslagsrum. Bättre tur hade han följande år i S. Unnaryd, där han valdes med 56 röster, medan 28 till föll o hans förnämste medsökande, kollegan N. J. Colliander. F. önskade komma hit, dels emedan han lärt känna denna församling.. då han 1782 vid S. M. Almquists installation biträdde vid förhöret, dels emedan han fattat mycket tycke för Västbo härad, dels slutligen emedan hans hustru därigenom kom närmare sitt fädernehem. Flyttningen hit var ej lätt gjord att döma av den resplan, som F. meddelade Håkan Sjögren: "'Titulus Lönblad" - komministern i Jälluntofta och F:s under skoltiden käraste vän - "har lovat draga försorg om gudstjänsten i Unnaryd den 1 maj samt dessförinnan sända 8 hästar till flyttsakernas avhämtning. Komma dessa den 26 [april], ämna vi, vill Gud, den 28 hujus hava ett nattläger i Örryd, två i Bolbynäs, ett i Gislaved och den 2 maj vara framme i Unnaryd om aftonen under legd skjuts för stora vagnen och mina egna hästar för min lilla vagn; den jag kuska själv." Med lika nit som på de ställen, där F. förut tjänstgjort sökte han i Södra Unnaryd uppfylla sina ämbetsplikter. Om hang nitälskan för ordning och skick vittna, sockenstämmoprotokollen Så motarbetade han begäret att lägga bort socknens uråldriga, vackra klädedräkt, så angrep han allvarligt vanan att supa brännvin vid kyrkorna, så beivrade han bruket av lekstugor och mera sådant oskick. Vidare företog han sig att varje år hålla husförhör i hela pastoratet, medan sådana förut årligen endast anställts i halva pastoratet.
F. var lång till växten och magerlagd. Tydligen predikade han fritt, ty hans i Växjö stiftsbibliotek till stor del bevarade predikningar äro så korta, 2 till 4 skrivsidor, att de utgöra föga mer än utkast. Vart han kom som församlingsherde, sökte han med all flit göra Guds ord känt och befordra kristendomskunskap och kristligt liv bland sina åhörare. Också erhöll han av biskop Wallquist vitsordet, att "han var en av stiftets skickligaste präster." Ett redbart och okonstlat sätt förvärvade honom allas aktning, förtroende och vänskap. Han var road av läsning, varvid han antecknade, vad han fann anmärkningsvärt, ävensom av sång och musik samt spelade violin. Om hans intresse för poesi vittnar ett i Växjö stiftsbibliotek befintligt digert häfte, som han rätt vilseledande kallat "Mustigt allehanda". Häftet innehåller nämligen jämieavskrifter av kungliga förordningar rörande prästerskapet en mängd avskrifter av skaldestycken av i regel allvarligt innehåll. Själv försökte han sig som. skald, i det han diktade och till dåvarande psalmbokskommitten insände några provpsalmer, vilka dock ej voro av sådant värde, att de blevo upptagna i den nya psalmboken. Tre dylika, med prydlig stil skrivna psalmer finnas i Växjö domkapitels akter 1781 (pag. 663). F. författade även flera versifierade gravskrifter, vilka han uppläste efter likpredikningarna över avlidna församlingsbor. Han ägde även mycket praktiska anlag. Med någon kunskap i botaniken förenade han mer än vanliga insikter i medicinen och var övad i åderlåtning. Vid sjukdomsfall gick han därför gärna sina sockenbor tillhanda med råd och läkemedeL Mot Bgen långvarig sjukdom sökte han efter tidens sed bot i brunnsdrickning. Då under hans vistelse i Burseryd en nyfunnen mineralkälla 1781 började försökas, anlitade han denna 2-3 veckor varje år från 1782 till 1785. I Unnaryd upptäckte han en ny mineralkälla, som under hans anvisning begagnades av sjuka från 1797 och långt fram i tiden. Hans praktiska läggning visade sig bl. a. däri, att han vinnlade sig om lantbruket och försöksvis odlade spärgel på sitt boställes magra sandjord för att få rikligare tillgång .på foder. F:s verksamhet i Unnaryd blev ej långvarig. Utan biträde skötte han sitt ämbete, tills hans levnad oförmodat slutades i följd aven ådragen förkylning. Han begrovs av häradsprosten Jonas Sellman med likpredikan över 2 Tim. 4: 7-8 vv. Genom sedermera skedd nybyggnad av Unnaryds kyrka har hans grav kommit att få sin plats ungefär under koret av den nya kyrkan. (Efter E. A. Zetterqvists uppsats om F. i Hemb.-kal. 1920, s. 47 ff. - Utom brev från F. till hans trolovade 1783-90 (45 st.), från henne till F. (9 st.) och från F. till hans svärfar Bengt Wernelin 1783-94 (36 st.), samtliga förvarade i Växjö stiftsbibliotek, (man. 4:0 n:r 556, 564), finnas i Uppsala universitetsbibliotek flera brev från F. till C. P. Thunberg (.sign. G 300 i).

23. Carl Lindeström, 1800-20. Född i Kryssebo i Algutsboda den 6 jan. 1762, son till hejderidaren Jonas Lindström och Maria Aurin. Stud. i Uppsala (Kalmar nation) 1781, disp. 1783 (de jure principis circa testamenta, pietatis prætextu elicita, pres. G. A. Boudrie) och 1784 (de meritis Jacobi Ulphonis, archiepischopi upsaliensis, pres. E. M. Fant), magister 1785, prv. 24/2 1787, huspredikant hos generalmajoren Salomon Hederstierna s. å. kollega i Växjö 1793, pastoralex. 1798, konrektor och komm. på Visingsö 1799, kh. här 1800, tilltr. 1801. Synes att döma även omtryckt predikan ha varit en god predikant av den ortodoxa riktningen. Han testamenterade 1818 all sin egendom till ett värde av nära 10,000 rdlr till en fond för en sockenskola, i vilken pastoratets fattiga barn skulle få lära sig att väl läsa i bok samt en större eller mindre del av katekesen utantill. De skulle därjämte åtnjuta fritt underhåll under lärotiden. Se vidare om denna donation Växjö stiftstidningar 1826 n:r 3 och Tegners Samlade skrifter, VIII, S. 161 ff. Om en broder, prosten Johan L. i Hulterstad på öland, se Växjö stifts tidningar 1815 n:r 1. L. avled den 19 aug. 1820.
Gift i Långaryd 19/10 1802 med Sara Johanna Svenberg, f. 3/6 1781, död 2/4 1813.
Barnlös.
Tryckta skrifter:
Theses varii argumenti. Växjö 1790.
- Predikan 1:sta sönd. i advent 1811 i S. Unnaryd, då nya kyrkohandboken första gången nyttjades. Sthlm 1812.

24. Carl Johan Mellin, 1821-26. Född den 31 juli 1757, son till provinsialschäfern i Kronobergs län Abraham Gabriel Mellin och Elsa Elisabet Wallin. Stud. i Lund 1774, prv. 9/4 1781, v. pastor 1783, komm. i Källerö 1787, pastoral ex. 1804, kh. i Kärda 1806, prost 1820, kh. här 1821. Död den 18 okt. 1826.
Gift 1/8 1783 med Sam Elisabet Löfgren, f. 11/12 1754, död i Säby 20/12 1841, dotter till säteriägaren Anders Löfgren och Lovisa Christina Branting och änka efter kornetten Göran Gyllensvärd.
Barn:
- Abraham Vilhelm, f. 13/12 1783, kh. i Kärda.
- Lars Ulric, f. 27/8 1786, häradsskrivare i östra härad, död 4/1 1845.
- Samuel Gustaf, f. 21/9 1792, konsistorienotarie i Växjö, sedan kh. i Säby, Linköpings stift, död 31/8 1856.
Tryckt skrift: Teser för pastoralexamen. Växjö 1797.

25. Arvid Andren, 1827-78. Född i Skäckarp i Annerstad den 15 jan. 1786, son till hemmansägaren Anders Svensson och Catharina Jacobsdotter. Stud. i Lund 1809, disp. 1810 (de eloquentia sacra, pres. J. Kallenberg), filol. kand. s.å. disp. 1811 (de notione juris naturm, pres. F. Cederschiöld), fil. kand. s. å. prv. 5/4 1812, magister 1814, kollega i Jönköping s. å. pastoral examen 1823, konrektor i Jönköping 1824, kh. här 1827, tilltr. 1829, prost 1835, jubelmagister 1865, tjänstfri s. å. senior bland stiftes prästeskap 1874. Död 28 april 1878.
I barndomen en fattig och halvsvältande vallgosse på Sunnerbo hedar lyckades A. fack vare sin goda begåvning och starka energi, väl även i någon mån understödd av välvilliga människor, taga sig fram på studiebanan. Som lärare var han en dugande och skicklig man men sträng och bister och underskattade ingalunda karbasens betydelse och gagn vid ungdomens fostran.
En viss barskhet utmärkte honom ocksåsom pastor, och det häftiga lynnets utbrott förmådde han icke alltid bemästra. Det berättas, att han vid en högmässogudstjänst råkat träda för altaret utan prästkappa. Han märkte snart vad som fattades i ämbetsdräkten och blev mäkta vred på tjänstgörande kyrkovärden, som bl. a. hade till uppgift att hjälpa prästen på med kappan. Utkommen i sakristian gav han kyrkovärden en rungande örfil med skarp tillsägelse att passa på bättre. Sådant kunde på den tiden gå för sig utan efterräkningar.
A. var en fint bildad man med öppet sinne för skön konst. Musikens konst övade han själv, och i hans hus hördes mycket musik. Själv begåvad med vacker sångröst var han en synnerligen framstående mässångare. Han ägde en icke ringa fyndighet, som gjorde sig gällande bl. a. vid tvistiga frågors avgörande och i hans umgängelse med människor. På tal härom må en anekdot anföras.
Utan ansökan uppförd i andra förslagsrummet till Villstads pastorat, till vilket P. E. Oseen var ensam sökande, avsade han sig icke det erbjudna rummet utan tyckte, att han gärna kunde göra vederbörande den tjänsten att provpredika, ehuru han vid fyllda 69 år ingalunda önskade transport och väl visste, att O:s val var givet.. Till ingångsspråk för sin predikan valde han Esau ord till Jakob i 1:a Moseb. 33: 9: "Jag haver nog, min broder; behåll det du haver."
På gamla dagar försvann barskheten, och det eldiga sinnet lugnade sig. Den allmänt älskade och vördade åldringen tedde sig nu som en sällsynt älsklig och blid patriark, vars gammaldags trevna och gästfria hus var en omtyckt samlingsplats för sockenbor och närboende ämbetsbröder. (O. N. östberg). Jfr även F. Theianders minnesteckning vid 1881 års prästmöte i Växjö.
Gift 13/12 1825 med Eva Brita Bergvall, f. 2/3 1799, död 25/10 1858, dotter till handlanden H. Bergvall och Maria Charlotta Apelqvist i Borås.
Barn:
- Katharina Charlotta, f. 30/11 1826, sysslade med läkekonst, död ogift 8/8 1895.
- Anders Adolf, f. 12/2 1829, död 21/11 1831.
- Håkan Oskar, f. 4/3 1831, garvare, död i Osby 6/12 1900.
- Adolf August, f. 25/8 1833. död ogift 28/2 1898. En märklig man! I gosseåren genom en olyckshändelse nästan blind förlorade han på äldre dagar helt synen. Var en verkligt skicklig slöjdare, anlitades att planlägga hus m. m. Djupt tänkande var han en intressant och glad sällskapsmänniska och en frikostig värd.
Tryckt skrift:
Teser för pastoral examen och högre skolsysslor. Växjö 1823.

26. Johan Nilsson Linnell, 1878_ 93. Född i Rudebo i Linneryd den 28 febr. 1823, son till hemmansägaren Nils Magnusson och Helena Nilsdotter. Stud. i Uppsala 1845, dimiss.ex. 1847, prakt. teol. ex. s. å., prv. 31/10 s. å., komm. i Vallsjö 1858, tillk 1860, och i Älmeboda 1870, tilltro s. å., pastoralex. 1868, kh. här 1878, tilltro 1880. Död den 24 juni 1893. "En man, vänsäll såsom få. Där flödade hos honom en rik, ständigt sprudlande åder av godmodig fyndighet och älsklig lekande humor, som aldrig sårade eller felade i det decorum, som hans ämbete krävde. Men i den lilla rörliga gestalten med de av gott lynne sprakande blickarna bodde under den glättiga ytan ett kristligt allvar och en manlig kraft, som i synnerhet i hans prästerliga gärning och ämbetsutövning framträdde. Under sin tioåriga adjunktstid i Väckelsång utgjorde han för sin pastor, den vördnadsvärde professor Lindgren, ett kärt och nästan oumbärligt "vademecum" för skingrande av hans genom sjuklighet ofta nedstämda lynne, och överallt, där L. uppenbarade sig i vänkretsen, spridde han glädje och gamman omkring sig." (Mtn 1896).

27. Johan Alfred Lönngren 1894-1906. Född i Växjö den 16 dec. 1847, son till 'bokbindaren Johan Peter Lönngren och Gustava Garolina Janzon. Mogenh. ex. i Växjö 1868, stud. i Uppsala s. å., teor. teol. ex. 1870, prakt. teol. ex. 1871, prv.15/1 1872, pastoralex. 1878, komm. i öja 1879, tilltro 1881, kh. här 1894, till 1896.Död den 14 april 1906 L. saknade varken begåvning eller duglighet, när han ville använda den och icke lät sig tyngas aven viss naturlig tröghet, som dock tm äventyrs till en del hade sin grund i det hjärtlidande, varav den till synes annars så starke och kraftfulle mannen i många år kände sig besvärad, ända tills det helt plötsligt ändade hans liv. Han hade ett utpräglat ordningssinne, som väl för märktes i hans expedition, där man i alla från honom avlämnade handlingar måste bemärka hans mycket prydliga handstil. Han ägde en viss estetisk smak, älskade i synnerhet musik och spelade själv till sin egen förströelse fiol samt hade en rätt god mässröst. För det ekonomiska saknade han icke heller förmåga, var hushållsaktig och sparsam, dock utan att neka sig själv någonting. Till sin åskådning var han strängt konservativ och starkt kyrklig, och de moderna åsikterna i bibelkritik m. m. funno icke i honom någon anhängare. Ju närmare han skred mot sin levnads slut, desto innerligare fördjupade han sig själv uti ooh fattades av den lära han till sin församling frambar. (Mtn 1908).

Gift 23/8 1882 med Ida Charlotta Dahlgren, död. 16/9 1857, död i Linköping 14/8 1920., dotter till kh. i Ekebyborna, Linköpings stift, Per Niklas Dahlgren och Jenny Lydia Verner.
Barnlös.

28. Carl Lindsten, 1906-23. Född i Urshult den 29 dec. 1850, son till hemmansägaren Gustaf Johansson och Ingrid Oarlsdotter. Mogenh.-ex. i Malmö 1874, stud. i Lund s. å. fil. kand. 1879, teol. och prakt. teol. ex. 1883, prv. 1/7 s. å. komm. i Hylletofta 1886, tilltr. s. å. och i Tånnö 1889, tilltr. 1890, pastoral ex. 1891, kh. här 1906, tilltr. 1907. Död den 8 okt. 1923.
L. var i utomordentlig grad studieintresserad livet igenom och begåvad särskilt med ett kolossalt minne och en receptivitet, som kunde mottaga och förvara, snart sagt, allt vetbart mellan himmel och jord. Kanske var allt detta - säger Alfred Elmbladh i sin utmärkta karaktäristik av L. vid 1927 års prästmöte - lagrat lite underligt, för att ej säga kaotiskt, och inom de många olika bildningsskikten uppstodo ibland genom något slags inre jordskalv S. k. förkastningar, så att man t. ex. på ett flyttningsbetyg, utfärdat av honom, kunde å ena sidan läsa de stadgade uppgifterna och å andra sidan en hälsning på hebreiska, arabiska, syriska, latin, grekiska, franska, tyska, spanska, italienska, skriven med typer efter olika alfabet. I sin privata korrespondens använde han helst de gamla språken; dessa raders förf. har en del brev från honom på latin, grekiska och hebreiska. Det har sagts, att L. var stiftets lärdaste präst, och visst är, att det ej var lätt att finna ett ämne, i vilket han ej hade kunskaper. Han var en polyhistor, en levande encyklopedi. Särskilt hade han djupa insikter i språk. Till författarens fader, L:s sockenbo, som en gång varit hans informator och lärt honom latinets första grunder, skriver han 1898 om sitt språkintresse; "Nog är svenskan bra, så mycket bättre som den ej gör uppror mot latinet, såsom somliga "barbarer" i dessa yttersta tider göra. Men jag läser ju lika gärna semitiska språk. Job är det bästa jag vet ändå, näst vissa av Psalmerna. Arabiska, syriska och arameiska har jag också lite smak på, likaså italienska och spanska, fornnordiska, medeltidssvenska och grekiska jämte tyska ooh franska. l våra förfäders litteratur har jag tolkat ord, som ej stå på mer än ett ställe i hela ordförrådet, så att jag ej velat sluta örat för "granens sus" vid kojan heller, fastän jag sett mig om lite varstädes. Och då förvånar man sig icke över att "Gud talat till fäderna", att allt sant mänskligt tillika är gudomligt, det må vara svenskt eller (mesopotamiskt) arameiskt." Också i fornkunskap ägde L. ett stort vetande, även om hans åsikter icke alltid sammanföll o med nutida forskares på detta område. Minnena i sin värendska hembygd älskade han varmt, och de gamla vämbokungarnas saga skildrade han efter Odysseens förebild på grekisk vers. Gärna delgav han andra sina kunskaper, både muntligen och brevledes, och berättade med barnslig glädje om en del av honom gjorda vetenskapliga rön, som väckt fackmännens uppmärksamhet. Som student upptäckte han t. ex. i en översättning av A. Schweglers Filosofiens historia så många fel på Kant, att professorn i ämnet, sedan felen för honom av L. påpekats, använde en hel föreläsningstimma för att rätta desamma. Mycket pedagogiskt intresserad hade L. i många år en privatskola, om vilken han i ovannämnda brev berättar: "Jag har ett litet läroverk här i Tånnö 9 elever, som bo här, läsa V-VII klassernas kurser. Skaffa mig flera! Det har gått bra. Halvidioter för andra har jag på året läst upp från V till VII: L". Att L gärna berömmande ordade om sig själv, berodde ingalunda på egenkärlek utan på en öppenhjärtlig naivitet, som ingen stötte sig på.
I sin kyrkligt sinnade hembygd hade L. med modersmjölken insupit en varm kärlek till kristen tro och det heliga predikoämbetet. Under sin studenttid i Lund kände han sig dragen till katolicismen och var nära att övergå till densamma. I ett 12/9 1878 skrivet brev till skolkamraten Gustaf A. Alden har han skildrat denna märkliga period av sitt liv:

Förfärliga hava de inre strider varit, som jag under ett par års tid och isynnerhet under förra delen av detta år genomgått. Å ena sidan har jag funnit, då jag närmare rannsakat min inre människa, att hon icke stått i det förhållande till sig själv, till Gud och till världen, som hon bort göra, och detta har varit mig klart av den ständiga ofrid, varav jag lidit. Å andra sidan har jag sökt efter medel att tillfredsställa dessa inre behov, som allt mer gjort sina krav gällande. Kristendomen borde väl kunna, så menade jag:, uträtta på mig vad hon gjort på millioner; men därvid vaknade hos mig å ena sidan tvivel, å andra sidan misströstan. Jag trodde mig nämligen finna motsägelser hos densamma i allmänhet och hos den lutherska formen därav i synnerhet, och denna , vår kyrkobrist, menade jag, är väl också orsaken till, att hon under den pågående kampen mot sekterna står sig så slätt. Tvivel på kristen domen och i synnerhet luthersk sådan, blevo allt starkare, och jag misströstade' om dess, seger. Tvivla och misströsta om Kristi lära har emellertid alltid varit min fasa, utan tvivel en följd av min en gång så starka barnatro och påverkningar av fromma föräldrar. Kom jag så i beröring med en luthersk kyrkoherde i Blekinge, som hyste mycket katolska åsikter i många fall, särskilt vad kyrkoförfattning vidkom. Detta gav mig anledning att söka närmare sätta mig in i katolska kyrkans system. Jag fann här mina tvivel lösta, jag fann garantier för Kristi läras sanning, och jag fann ett kyrkosamfund, som trotsat alla tiders stormar under seklernas lopp. Här är, menade jag, Kristi sanna kyrka, som är bestämd att segra och alltid räkna de flesta medlemmar, när de andra kyrkosamfunden upplösas genom sektmakeri, något som jag tyckte redan hava slagit in på lutherdomen. I min hänförelse för denna stolta, om än mossbelupna byggnad, menade jag mig inom dess murar igenfinna mig själv och tillbakavisa alla tvivel på kristendomens gudomliga ursprung, och jag beslöt, att i liv och död tillhöra den katolska kyrkan. Beslut och handling vor o ett: jag begav mig till ett katolskt jesuitkloster i Danmark, varpå den tjänstvillige avfällingen Karlen (f. d. präst i svenska statskyrkan) - om vilken den nämnde lutherske kyrkoherden talat så mycket gott - givit mig anvisning, och snart var jag - katolik. Jag gjorde ingen hemlighet av saken. Jag disputerade väldeligen med präster här i Lund med pastor Ljunghoff, med teol. kand. d:r Rhode, med akad. adjunkten Billing. Professor Blomstrand (inspektor för Smålands nation), min faderlige vän, och adjunkt Qvennerstedt, min deltagande curator - ty han var det för mig i en alldeles särskild mening - bragte mig i samtal med dem; men ingen kunde komma med något egentligt övertygande. Blomstrand nödgade mig då resa hem; den utmärkte, lärde Widerström, min gode vän och en lutherdomens tappre försvarare - och det av varmaste övertygelse - är ju kyrkoherde i Urshult. Jag reste hem men med den övertygelsen och det fasta beslutet i mitt hjärta, att om han ej kom med något bättre skäl, än de lärde herrama här, jag skulle förbliva katolik. Jag starktes i mitt beslut av den egendomliga tilldragelsen, att jag, som kom i sällskap med en god vän från Vemboö i Åsnen, steg i land just på den plats, där Vembo gamla kyrka, som var katolsk, stått och jag anropade alla heliga, vilkas stoft , denna vigda jord omslöt, att bistå mig i den kamp, som förestod. Widerström och jag samtalade under 10 dagars lopp, och jag kan säga nära nog lika många nätters; och Herren öppnade mina ögon, så att jag fann, huru förfärligt det tagna steget var, så väl som ock att just den lutherska läran om en arm syndares rättfärdiggörelse inför Gud är det enda, som kan skaffa ett fridlöst hjärta den frid, som intet annat kan giva. Min käre vän, detta är den stora erfarenhet, som ,jag kommit till; detta är det sköna slutet på årslånga inre strider; och vad man själv förnummit på sitt hjärta, vad man själv genomlevat, därpå tvivlar man icke längre. Och har man funnit sanningen, så misströstar man icke längre om hennes seger, huru mörkt det än stundom ser ut för henne.

L. rubbades sedan aldrig det minsta från sin barnatro. Han var en uppriktig luthersk kristen, som älskade sin kyrka och med sorg såg det rådande förfallet omkring sig. I anförda brev till min fader säger han härom: "Jag har svårt att värja mig för misstanken, att våra efterkommande bli ännu sämre än det närvarande släktet. Det enda man med kristliga inflytelser kan och bör göra är att söka i någon mån hejda farten utför det sluttande planet. Och det förmår kristendomen också, det är säkert, så att fördärvet ej kan inbryta så tvärt som i forntiden. Och ingen, som med uppmärksamhet läser Kristi utsagor kan säga, att Han lovat oss, att det skall bli bättre och, bättre, "detta släktet", utan alldel es tvärtom. Jag tror, att vad prosten P. Nyman predikade för våra föräldrar därhemma i Urshult, det slår nog i huvudsak in ändå, även om där var en del hö och strå inblandat i hans tal. Och var finnes en absolut ren förkunnelse! Men säkert är, att kristendomen duger såsom ett salt mot den allmänna förruttnelsen, fast denna påmånga ställen är så stor, att den synes vara ohjälplig. Man får därför e lära sig tålamod och ej vänta sig stora följder av sina strävanden för sanningens utbredande och befästande, överhuvud taget ser det ledsamt Som predikant var L. ganska ojämn. Han kunde predika alldeles förträffligt, så att åhörarna tyckte sig knappast ha hört maken till förkunnelse. Härom har förf. av omdömesgilla allmogemän flera vittnesbörd. Men han kunde också misslyckas i sin extemporering och sjunka ned till rena plattheter. Alltid talade han dock livligt, med värme och hänförelse. Stundom framlyste hans teologiska och filosofiska lärdom på ett sätt, som hos åhörarna ej vann uppskattning. I ett odaterat brev från Tånnötiden yttrar han på talarn en del filosofiska arbeten: "Jag begagnar även sådant för att så där ibland plundra egypterna på lite guld till tempelkärl och vederlägga en Och annan Boströmsk tanke, som kan uppstiga även i bondhjärnor, vilka då inbilla sig, att de tänkt ut något riktigt både nytt och snillrikt, så att de börja tycka om sig själva, kanske ej så litet ibland." Fortsättningen av brevet, där han vänder sig mot Boström, är tyvärr ej bevarad.
Om L:-s person kan mycket gott sägas. Under sin av fattigdom och umbäranden präglade skoltid var han, yttrar G. Amen, en god kamrat, "litet naiv och rustikas men med ett hjärta som guld och utan alla dåliga vanor och böjelser." Omdömet gäller ock för slutet av hans bana. Redbar och trofast, känslig och lättrörd, varmt hängiven kyrka och fosterland, kristendom och bildning, framstod han i många avseenden för sin samtid som ett original och stundom som ett stort barn. En sann smålänning med vikingalynne var han i all sin gärning. Så långt ämbetet medgav, läste L. hela dagen. Och hans dag begynte, ävenomsommaren, före solens uppgång, och detta vanligen så, att han - i Unnaryd låg sjön ej långt borta- stundom i sin nattliga dräkt promenerade ner till sjön och tog sig ett bad. Vattnet var intill det sista hans käraste element och detta året om. Det besvärade honom ej att slåss med isbitarna. Åtminstone en gång lär han till julottan i Unnaryd ha kommit direkt från badet i den närbelägna sjön. Även genom milslånga vandringar ,och annan sport härdade han sin med god hälsa utrustade kropp. Hans kämpagestalt, som verkade urkraft och nästan titan,nedbröts dock hastigt genom en tärande sjukdom, för vilken han för sent sökte bot. (Mtn 1927; Sm.-P. 16/10 1923; brev i författarens ägo).

29. Gunnar William Årnell, 1924-. Född i Haga församl. i Göteborg den 19 febr. 1885, son till klockaren Johan Ernst Årnell och Olivia Anna Charlotta Liljegren. Stud.-ex. vid Stockholms samgymnasium 1911, stud. i Göteborg s. å. teol. fil. ex. 1912, stud. i Lund s. å. teol. kand. 1914, prakt. teol. prov i Uppsala 1915, prv. i Göteborg 7/6 1915, erhöll tillstånd att övergå till Växjö stift 11/2 1921, vakans-kh. i N. Möckleby 1922-25, kh. här 1924, tilltr. 1925.