1. Petrus., 1371-81 Erhöll 15/8 förstn. år en bok i testamente efter herr Ulf i Långaryd (UUB). Nämnes som sigillvittne 23/4 1375 (SRP n:r 1145), 20/12 1377 (B15, RA), 27/2 1379 (SRP n:r 1886) och 19/7 1381 (SRP n:r 1612). Kallas häradsprost. 1375--1381

2. Pawel, 1393-95 Sigillvittne 8/9 förstn. år (Wallmark: Handl. ur v. Engeströms bibl. bih. s. 18). Nämnes även 1395. (Wgrn).

3. Aszor, 1396 Sigillvittne 2/4 d. å. (SRP n:r 2807).

4. Björn, 1406 Nämnd i ett skattebrev, som 1846 för varades i Tuskebo. (Wgrn).

5. Arvid, 1411-12 Sigillvittne 31/10 förstn. och 23/6 sistn. år. (SD n:r 1487, 1592).

6. Birger Niclisson, 1419-28 Sigillvittne 23/2 förstn. år (SD n:r 2589), 3/12 1424 (B 14, RA) och 12/3 1428 (RA). Nämnes som häradsprost samtliga dessa år. Hans sigill Visar en fågel med höjda vingar.

7. Ture Eskilsson,1470-1506   Var kanik i Linköping och nämnes som häradsprost i Västbo 1/5 förstn. år. (RA).
Han företog under jubelåret 1475 en pilgrimsresa till Rom, från vilken ett par brev äro bevarade.
En prebendat i Linköping vid namn Jon Pedersson, som var sjuk och utblottad på penningar, lånade på hemfärden i staden Mittenwald på gränsen mellan Bajern och Tyrolen av herr Ture 7 rhenska gyllen mot löfte att återbetala dem vid framkomsten till Lybäck. Då herr Ture här krävde honom på beloppet i närvaro av bl. a. herr Håkan i Skärstad, herr Giord Ingvari i Hylletofta och herr Hemming i Näshult, vilka alla varit med från Rom, kunde herr Jon icke gälda sin skuld. I stället sålde han 17/12 s. å. i Lybäck till herr Ture sitt jordagods Navestad i Vallerstads socken i östergötland för 17 rhenska gyllen, 10 lod silver i svensk vikt och ett "yxnöök". Nämnda gård sålde sedan herr Ture 1487 till väpnaren, sedermera riksrådet Bengt Abjörnsson för 27 rhenska gyllen och 10 mark svenska alltså med en vacker vinst. (Perg.-br. RA).
Under konung Hans' tid (1497-1501) erhöll herr Ture uppbörden av sin socken och en gård Högåsen i förläning. 1504 begärde han av riksföreståndaren Svante Nilsson bekräftelse på denna sedermera av Sten Sture stadfästa förmån, enär han haft svår gästning, särdeles vid den senares och riksrådens resor under de båda nästförflutna åren. Till erhållande av denna uppbördsrätt var Hemming Gadh honom behjälplig. Själv skriver herr Ture s. å., att hans "ögon wanskas, jak sæ ganska litid och alderdomenth gangær mik paa hænder, jac förmaa ey saa brwka æller til rade, som jag gjorde en stwnd." Han säger sig hava meddelat sin "tiænere nogra ordh ath wndhervisa edhers wæerdugeheth, som jak will ey scriffua, som hand skal edher sigia." (0. G. Styffe: Bidrag till Skand. hist. ur utländska ark., V, s. 24 f.).
Herr Ture avled på hösten 1506, före den 7 okt. Omedelbart efter dödsfallet sände Gadh sin fogde till prästgården för att "kennes vid" det icke obetydliga boet. Men även riksföre ståndarens fogde skyndade till Villstad och gjorde i herr Svantes namn anspråk på all kvarlåtenskap i rena pengar och silver. Den avlidnes släktingar bönföllo riksföreståndaren om dennes mellankomst mot Gadh, och herr Svante synes ha resolverat till dessas förmån. (G. Carlsson: Hemming Gadh, Uppsala 1915. s. 206).
Till herr Tures tid har folktraditionen, enligt D. Nordin, förlagt den s. k. katastrofen i Kavlarp. På sista pärmen av en protokollsbok från år 1715 har prosten Petrus Beeth upptecknat sägnen sålunda: "På prästgårds ägor i ligger östan för landsvägen en park, som kallas Kavlarp, inen Nennesmo gärdesgård och led, varest säges i fordna tider hava stått, varit hus och gård, som synes av renbårerar [renbankar], att där haver varit åker. Brunnen finnes än men där haver bott så ogudaktigt folk, att när Pastor haver fordrat tiondesäden av dem, hava de svarat: giver han oss först en påse av Guds ord, så skola vi giva honom igen en påse av tiondesäden. Sedan sägas de hava jula dag skickat bud efter pastoren att komma till att berätta nattvarden åt en sjuk. Tå hava the lagt en sugga i sängen, bunden med ett linkläde över huvudet och öronen, varöver Pastor, när han utkom, höjt sina händer åt himmelen och ropade: Herre, låt icke titt ord och helige sakrament bespottat vara och tin tjänare begabbat varda. Strax haver jorden remnat, hus hava stått, är nu ett kärr och vattensumpar att se och märkia." (Rgn).

8. Peder Bengtsson(Hård), 1524-63. Kh. här förstn. år (Brasks kop.-b., RA). Gustaf Vasa befallde genom brev 21/5. 1555 biskopen i Växjö och Jacob Månsson på Hammar att genast till Stockholm uppsända bl. a. herr Peder i Villstad, som plägade "bruka stor köpenskap med de danske." I brev 19/6 s. å. ålades biskopen att förhöra herr Peder, varför han icke åtlytt befallningen att förfoga sig till konungen. Den 30/7 s. å. kvitterade denne sakören, som profossen Lasse Pryss utkrävt av bl. a. herr Peder. (GFR s. 175-6, 296, 328). B., som tillhörde släkten Hård av Torestorp, var Erik XIV:s "kunskapare" i Halmstad. (Hist. bibl. V (1878), s. '155). Han besöktes 1526 av biskop Brask, som då skrev ett brev från Villstad. (Handl. rör. Skand. hist. 18, s. 320 f.).

Gift
med Märta trolig dotter till Olof Galle d. ä. Hon hade förut varit gift med en Hans. (östbo domb. 1628).

9. Benedictus Svenonis, 1564-67 Se kh. i Alsheda.

10. Laurentius Haquini, 1569-1602 Riksdagsman förstn. år. Underskrev Uppsala mötes beslut 1593. Död 1602, troligen i pesten
d. å.
Gift.
Barn:
- Jonas, sannolikt kaplan här.

11. Ericus Mauritii, 1603-19 Son till kh. i S. Hestra. Mauritius Andræ. Underskrev som kaplan i pastoratet Uppsala mötes beslut 1593 Gick länge på kryckor och måste bäras upp på predikstolen. I hans tid indrogs vederlagstionden till Våthult och Båraryd, som det säges, emedan Karl IX:s drottning Kristina, som vid en resa 1607 tänkt hava nattkvarter i prästgården, där "fann intet rum odrupit." Hon måste stanna i sin vagn på en lid, som sedan kallats Drottningliden. Med anledning härav lär ha följt Karl IX:s förordning 20/8 1607 om alla prästgårdars bebyggande med 7 laga hus. Prästgårde plundrades och brändes av danskarna 1612. Då Gustaf II Adolf 1619 återvände från sitt möte med Kristian IV i Halmstad låg han en natt i 'Villstads prästgård, medan sviten inkvarterats i Fållinge. (Wgrn ; Rgn) . Död omkring 1620. - Om drottning Kristinas resa se vidare efterskriften.

Gift.
Barn:
- Anna, gift 1) med herr Anders;
2) efter dennes död med bonden Anders i Sönnås.

12. David Krokius (d. ä.), 1621-53. (Wgrn). Son till kh. i Långaryd, Gudmund Petri. Stud. i Uppsala. Uppgives ha varit kh. i Nöttja 1613-21.
Vid sitt tillträde här mottog han ett inventarium av 2 små stutar, 3 kor, en stutkalv, 1½ tunna. råg, 1 tunna korn, 2½ tunnor havre, 2 lass hö och halm, 1 gammal sliten bolster, en gammal "hovdadyna", ett par slitna blagganslakan, ett gammalt åkekläde och en bryggepanna. Under K:s' tid (1636) omgöts storklockan i tornet. 1646 och 1651 fick han tingsbevis på den tunga gästning, som han av kronans folk måst utstå, sedan vägen förbi Villstad blivit allmän kungsväg mellan Stockholm och Halmstad. På de 10 milen mellan Jönköping och Villstad fanns utmed stora vägen ingen prästgård mer än denna, som därför av resande blev i hög grad besvärad. (Ecki. saml., RA; Västbo domb. 1651).
En historia om K:s' dotter berättas i domboken 1638-39. Förstnämnda år uppträdde herr David med sin hustru Malm och dotter Sara inför rätten och besvärade sig över det slemma tal, som en f.d. prästman Ericus Nicolai haft om dottern. Enär han icke kunnat vinna henne till äkta, hade han velat ljuga äran från henne.
Herr Erik ville bevisa hennes skuld genom löndasedlar, som hon skulle ha skrivit till honom. Sara nekade härtill, och hennes föräldrar försäkrade, att hon aldrig med deras vetskap skrivit "bokstav på papir", hållit i en skrivpenna eller bjudit till att lära sig skriva. Enligt vittnesmål av en djäkne skulle herr Erik ha sagt, att om herr David ej ville giva honom dottern till hustru, skulle han skjuta herr David ihjäl. Då hustru Malm fick höra detta, blev hon förskräckt, och gick jämte djäknen till herr Erik. Förlikning ingicks, och allt gammalt agg skulle vara dött. Herr Erik gav skriftligt intyg, att han om hustru Malm och hennes döttrar ej visste annat än det ärligt och gott vore. I Nissan nedsänktes en gammal strumpa med en del papper, men djäknen visste ej, om det var "skrivet eller oskrivet, lovligt eller olovligt, svenska eller latin." Herr Erik påstod, att det var älskogssedlar, 220 stycken, skrivna till honom av Sara Davidsdotter.
På grund av förlikningen hade han förstört dem och dränkt dem med sten i strumpan. Emellertid hade herr Erik åter begynt med sitt förtal, varför saken dragits inför rätta. Här intygade ett stort antal vittnen med en mun, att Sara dem veterligt icke kunde skriva en bokstav. Alla gåvo henne ett ärligt och gott vitsord. Ehuru domaren fann saken "mörk" och ville hänskjuta den till Göta hovrätt, uppsköts målet till nästa ting, då herr Erik skulle bevisa sina ord. Detta förmådde han ej, och en mängd vittnen framträdde okallade till Saras förmån.
Dubbel edgång av både män och kvinnor för hennes oskuld erbjöds av herr David. Hans svärson, häradsprosten Erik Spinerus, försäkrade, "att alla de goda ord uti den H. Bibel stå och alla de böner, han bedit och läsit, sedan han kunde tungan i sin mun röra, lände honom till förbannelse, om han någonsin förnam Sara skriva bokstav på papper eller kunna skriva. "Slutet blev, att Sara frikändes, medan herr Erik dömdes till avbön och böter. (H. Friberg).
En helt annan relation om samma sak ger herr Erik i en till regeringen ställd besvärsskrift, vari han efter en utförlig berättelse om alla de trakasserier, som han utstått från krokska familjen, anhäller att återfå sitt ämbete och bli förflyttad till annan plats. Han säger, att han blivit "av herr David och allt hans anhang så högeligen förföljd, det han mig och dem, som breven emellan mig och dottern burit hava, i grund fördärva vill, så att han ej under mig, ej heller de andra vara uppå jorden om han kunde råda, och uppå predikstolen skammeligen skäller och bespottar mig och mine. Enligt herr Erik skulle tvisten begynt då han trolovade sig med en 'frustuvopiga' istället för med K:s' dotter. I avund häröver hade hustru Malm bedyrat, att herr Erik icke skulle få inneha sitt ämbete, så länge hennes svåger var biskop i Växjö. (Ecki. saml. RA).

Gift troligen 2 gånger
1) som student i Uppsala med en dotter till herr Per i Järstorp (Wgrn);
2) före 1639 med Malin Söffringsdotter.

Barn
- Andreas, f. 1605, kh. här.
- Gudmund, f. Långaryd 1613, borgmästare i Åbo och Kalmar, sedan häradshövding i Valla och Skånings härade i västergötland, död 23/9 1677.
- Sara, f. omkr. 1622, gift efter 1639 med S. Krokzander, Död som änka 1704.
- Elisabet, gift med kh. Ogberga Andreas Hormeus.
- Rachel, gift med kh. i Reftele Ericus Spinerus.
- En dotter gift med kh. Burseryd Petrus Olai.

13. Andreas Krokius, 1653-81. Son till företr. Stud. i Uppsala, disp. 1629 (de universalibus in prædicando generatim, & de genere, specie, & omnium prædicabilium basi individuo, speciatim, pres. A. D. Krokius), komm. i Våthult och Båraryd riksdagsman 1642, erhöll 29/1 s. å. och 29/3 1647 kungl. försäkran att bli faderns eftertr., kh. här 1653, häradsprost 1662. Under hans tid (1663) lades blytak på Villstads kyrka samt inköptes brudkrona och en liten ringklocka. Han var 1658 stämd till tinget för oriktiga mantalslängder, men målet förföll, då bevisning saknades. Nämnes som en givmild man, van att ge pengar åt folk, som haft något omak för honom. (Västbo domb. 1658, 1665). Död den 25 maj 1681. och begraven i kyrkans kor. Då detta på 1790-talet revs, trodde man sig igenkänna hans lik, väl bibehållet efter hundra år. I kistan låg en bok. Kvarlevorna i släktens gravar jordades under den nya kyrkans läktare.

Gift
1) med onämnd hustru;
2) före 1654 med Kerstin Torsdotter, dotter till kh. i Järstorp Theodorus Petri Dugg.
Barn
(i första giftet):
- Israel, stud. i Uppsala 1657.
- Susanna, f. omkr. 1643, död 1705, begr. 12/2, gift med kaptenen Nils Sandahl.
- Abraham, f. 1644, kh. i N. Sandsjö.
- Christina, gift med komm. i Våthult Petrus Virgander.
- (I senare giftet):
- David, kh. här.
- Theodor, advokatfiskal i Svea hovrätt.
- Samuel, f. 1661,, utn. professor i matematik vid universitetet i Pernau, död i Stockholm 18/2 1716.
- Nils, f. 1/5 1663, hovrättsassessor i Svea hov rätt, 1703 adlad Lagerkrook, död 18/4 1715.
- Gudmund, stud. i Uppsala 1691, död som pastor vid sv, församlingen i Riga.
- Catharina, f. omkr. 1653, död 1720, begr. 7/2, ogift.
- Anna Maria, f. omkr. 1657, död 1740, gift 1691 med frälseinspektoren Johan Ilaenius i Ilabäck.
- Malin, f. omkr. 1668, död 1706,, begr. 11/3, gift 18/6 1699 med ryttaren Anders Jönsson.
- Rakel, f 1734, gift 25/5 1707 med handelsmannen Magnus Comerus i Rosendal.
- Gertrud, gift med komm. i Anderstorp Andreas Wichaelius.

14. David Krokius d. y. 1681-94. Son till företr. Stud. i Lund 1669, disp. 1672 (de bono, pres. J. Baggerus) och 1676 (de abstractione, pres. C. Papke), magister, kh. här 24/2 1681. tilltr. 1683. Om hans utnämning till kh. här skriver Joh. Gaslander i Burseryd: "D. Krook d. y. fick fullmakt av konung Karl XI, då han hade gästat hos fadern. Ty konungen ville giva honom en skänk, då fadern begärde konungens nåd; då sonen fick pastoratet; fast biskopen för hans minoritet stod emot, måste dock så ske, när fullmakten vid valet uppvistes." Två suppliker från fadern och två från församlingen att få K. till kh. här finnas i Eckli.saml. RA. Var en duglig och verksam pastor, som bl. a. började föra anteckningsböcker över födda, vigda och döda. Död den 21 sept. 1694.

Gift
med Ingegerd Burselia, f. omkr. 1639, död 1715, begr. 9/1, dotter till kh. i Burseryd Petrus Olai.
Barn
- Johanna, gift 1704 med länsmannen Jacob Jacobsson. Elisabet.
- ? Rakel.

- Hustrun bodde som änka i Fållinge Brunnsgård. i en supplik till regeringen säger hon, att släkten Krok under tidernas lopp haft nåden att i Villstads prästgärd härbärgera Gustaf II Adolf, Karl X Gustaf, Karl XI, riksänkedrottning en och Karl XI:s gemål. (Fors.)

15. Petrus Beeth, 1694-1719. Född i Jönköping den 9 juli 1647, son till handels- och rådmannen Thore Beeth och Märta Michaelsdotter Gottske. Släktnamnet var taget efter gården Bet i Bottnaryd, där farfadern föddes.
Gymn. i Växjö 1663, stud. vid det nyupprättade universitetet i Lund (den först inskrivne i Smålands nation) 1668, stud. i Wittenberg 1670, disp. där 1673 (cadavera humana ad præsentiam occissoris cruentata, pres. S. F. Frentzelius), magister s. å., prv. i Växjö 21/12 s. å., konrektor och slottspredikant i Jönköping s. å., rektor och kh. i Barnarp 1681, kh. här 1694, tilltr. 1696, pastoralex. s. å., preses vid prästmötet 1697. Död den 14 sept. 1719 och begraven den 6 nov. s. å. i kyrkans norra vapenhus.
B. var en nitisk, oförskräckt och kraftfull pastor. Vigdes och dödes frejd bedömdes träffande och sanningsenligt i anteckningsboken. På sockenstämmorna, som nu höllos årligen rannsakades över åtskilliga förseelser. År 1715 förlikte han inför altaret två rika och en fattig kvinna, som voro oense. Bröto de rika, skulle de giva 2 kannor vin vardera till kyrkan, bröte den fattiga, tre söndagar i stocken". År 1717 fick en gosse, som stulit en psalmbok i kyrkan och sålt henne till Burseryd, sig ådömt att sitta en söndag i stocken och i tvänne nämndemäns närvaro risas av modern. År 1703 måste Beeths son Samuel (sedermera major Adlerbeth) för brott mot sjätte budet stå uppenbar kyrkoplikt. Några forbönder, som kört saltlass förbi kyrkan trefaldighetssöndagen 1717 och mött prosten i "Strupagatan" men ej åtlytt hans tillsägelse: "gån först i kyrkan", blevo anmälda för ortens domare, häradshövding Lillienberg, som dock vägrade att upptaga målet, emedan formännen voro hans underlydande. 1718 begärde kungl. ombudsmannen Leijonstedt ett lån ur kyrkokassan för det pågående kriget, men B. vägrade och inköpte, istället en altartavla. Han var den förste pastor här, som höll ordentliga sockenstämmor samt påbörjade husförhörs- och kommunionböcker (1717). Räkenskaper och anteckningar fördes noggrant med en vacker, jämn stil. Som rektor hade han ned lagt mycket arbete vid återuppbyggandet av Jönköpings skola och lät som pastor verkställa många förbättringar på sina kyrkor. För nit och ordning berömdes han av biskoparna Lund och Wirænius samt domprosten Goeding vid visitationer 1700, 1711 och 1717. Församlingarna omtalas som väl under visade, och förhållandet mellan lärare och åhörare var synnerligen gott. Mycket forntidsintresserad har B. på kyrkobokspärmar gjort anteckningar om sina företrädare (series pastorum) och om katastrofen i Kavlarp, ävensom om den hårda stormen 1708. Hans en gång i kyrkan befintliga epitafium hade en inskrift, som slutade med orden: "Hic expec lat gloriosum Salvatoris Jesu Christi adventum et mortuorum resurrectionem" B:s och hans hustrus porträtt, målade i olja, finnas i den nuv. kyrkan. (Rgn; Lag. saml.; Fors.; Tal över B.. forf. av II. Nordin och uppläst i Götiska förbundet 1821, Kungl. vitterh. hist. och antikv.ak:ns arkiv).

Gift
27/5 1677 med Helena Ambjörnsdotter Lindelia, f. 15/5 1652, död 19/1 1718, dotter till kh. i Långaryd Ambjörn Lindelius.

Barn:
- Theodar, kommendant på Marienborgs skans.
- Magnus, f. 22/5 1680, mineralog, präst, död (drunknade) 30/10 1712.
- Ambjörn, f. 1681, ryttmästare (majors avsked) vid Smålands kavalleri, död i Svartorp 11/6 1751.
- Samuel, f. 1685, major, 1720 adl. Adlerbeth, f 28/5 1732.
- Gudmund, f. 24/5 1687, v. president i Göta hovrätt, 1720 adlad Adlerbeth, död 30/5 1753.
- Peter.?
- Christina, f. 1683, gift 1) 31/5 1708 med Lars Johansson Lundberg; 2) med kh. i Åsenhöga Petrus Qvast.
- Helena, f. 24/2 1689, gift 1) 1711 med rector scholæ i Jönköping Sven Nidelström; 2) med kh. Långaryd Petrus Lundeen.
- Marta, f 3/3 1693, gift med kh. i Älghult Nils Liungdahl.
- Anna Catharina, gift med kh. i Huitsjö Håkan Stickman.

Tryckta skrifter: Predikan på 1. böndagen 1690. Jönk. s. å.
- Till III. solenne bönedagen den 10 juli 1691. Jönk. s. å.
- Till den 4. solenne bönedagen den 7 aug. 1691. Jönk. s. å.
- Andelige betraktelser över ottesångstexten på den andre solenne bönedagen år 1694. Jönk. s. å.

16. Johannes Agrell, 1721-40. Född 1666 i Åker (lat. ager, därav namnet), son till bonden Måns i Klevshult. Skol. i Växjö 1679, stud. i Åbo 1691, disp. 1694 (de qualitatibus physicis, pres. P. Hahn) och 1697 (de sermone, samme preses), magister s. å., prv. 1700, gymnasieadjunkt i Växjö 1706, lektor i historia och moralfilosofi 1708, andre teol. lektor och kh. i Öjaby 1713, förste teol. lektor och kh. i Vederslöv 1714, riksdagsman s. å., preses vid prästmötet 1720 (med en avh. de ecclesia), kh. här 1721, häradsprost över södra delen av Västbo 1728(?), över hela kontraktet 1733. Död den 19 juli 1740. A. var känd för sin lärdom, rättsinnighet och vackra sångröst men även för sitt häftiga lynne, om vilket senare en hel foliant rättegångshandlingar i pastorsarkivet bära ett obehagligt vittnesbörd. De skildra hans förhållande vid en kommunion på en böndag 1728, då han i vredesmod rusade från altaret ut i västra vapenhuset, där han med en piska tuktade några bråkmakare. Hans son Samuel stämdes 1730 av länsmannen inför rätta, emedan han skulle ha givit en soldat ett dråpslag (se under Linneryd). A. uppehöll en god kyrkotukt. Han satte 40 dlrs vite för den, som vid kyrkan sålde eller köpte brännvin eller där rökade tobak. 1736 blev han av domkapitlet varnad för "ett straffbart ingrepp uti consistorii ämbete", bestående däri, att han skickat ifrån sig en till honom förordnad adjunkt. Han sjuknade vid en prästvalsförrättning i Reftele den 13 juli 1740 och avled efter en "med stort tålamod utstånden häftig och hitsig sjukdom." (Lag. saml. Wgrn; VDP 8/12 1736; VDA 1740 n:r 519, 530).

Gift 1) med Maria Unnera, död 27/9 1728, dotter till kh. i Rydaholm Sam Unnerus.
2) 4/5 1733 med Beata Fiorin, f 1764, dotter till kh. i Tolg, Magnus Fiorin.
Barn:
- Samuel, f. 30/10 1702, död 19/2 1703.
- Johan, f 1704, död s. å.
- Ulrica, f. 12/2 1706., död ung.
- Abraham, f. 1709, komm. i Grenna.
- Samuel, f. 1/12 1711, kh. i Linneryd.
- Ulrica, gift 94/9 1729 med kaptenen vid Jönköpings regemente Joh. Gustaf v. Trotzig.
- Sista äktenskapet var barnlöst.

17. Petrus Apelbaum, 1741-73. Född i Höreda, Link. stift, den 17 (19?) nov. 1698 (99?), son till dåv. soldaten Nils Apelbom (död i slaget vid Pultava 1709) och Kerstin Börjesdotter.
Skol. i Växjö 1712, stud. i Uppsala 1722, disp. 1727 (de regina coeli, pres. O. Celsius) och 1732 (de miseriis belli civilis, pres. J. Hermansson), magister 1734, prv. 23/4 1735, bataljons predikant vid Jönköpings regemente 1737, kh. här 1741, tilltr. 1742, opponent vid prästmötet 1753, prost 1771. Död den 27 aug. 1773.

Omtalas som en stor och reslig man med grova "lineamenter", stort och koppärrigt ansikte. Högtidsdagarna putsade han sitt skägg i form av mustascher.
Till hans beröm länder, att han höll god kyrkodisciplin, var nitisk i sitt ämbete, sträng men rättvis, åtlydd utan gensägelse, god predikant och för träfflig pastor.
Hans räkenskaper äro noggranna och underskrivna; hans anteckningar rediga och läsliga och hans beslut välmenande, fastän understundom något minutiösa.
På sockenstämmorna stadgades, huru många gäster, som fingo bjud&s till begravning, barnsöl och bröllop, huru många dagar gästabuden fingo räcka, huru många supar, som fingo tagas vid varje måltid o. s. v. Ordstävet "fisksupen oräknad" härleder sig från hans eget yttrande på en stämma 1767, då antalet övriga supar inskränktes till två: kålsupen och köttsupen. Till kyrkan betaltes 1 öre s. m. i veckan eller 16 öre om året för lån av Luthers postilla.
A. nedlade mycken flit på undervisningen av nattvardsbarnen, som stundom måste gå och läsa 3 - 4 år, innan de fingo tillträde till nattvarden.
God jordbrukare höll han prästgården i flor och födde där 40 kreatur. Indragna vederlagstionden säges han ha återfått genom upp vaktning för Adolf Fredrik, därvid A. vid dennes förbiresa infunnit sig vid bron över Nissan och låtit hälsa konungen med avsjungande av psalmen 427: 7. På prästgården lät han plantera ett äppelträd och en lönn, minnande om hans och hans första hustrus namn. (Lag. saml. Wgrn; Fors. efter ant. av D. Nordin).

Gift 1)16/9 1739 med Sara Maria Loenbom, f. 11/4 1717, död 20/7 1756. dotter till kh. i V. Ryd, Link. stift, Sam. Loenbom och Christina Ståhl;
2) 1759 med Anna Eleonora Eneroth, f. 1/3 1735, dotter till assessorn Magnus Eneroth och Eva Rellman samt omgift med kh. i Hakarp Joachim Bergman.

Barn
- Nils, f. 13/1 1740 (1741?), prov.-läkare i Södermanland, död i Forsa 13/4 1809.
- Christina Elisabet, f. 2/1 1743. gift med kh. i Kalvsvik Eric Husberg.
- Samuel, f. 21/12 1746, död 18/4 1747.
- Samuel, f. 11/4 1749, död s. å.
- Per, f. 11/4 1749, död s. å.
- Helena Maria, f. 26/12 1750, gift 4/9 1767 med kommissarien Joh. Barckman.
- Per, f. 1/1 1753, stadsläkare i Gävle, död 4/3 1785.

- Sista äktenskapet var barnlöst.

18. Daniel Bexell, 1774-98. Född i Bexheda den 12 dec. 173l, son till rust hållaren Daniel Månsson i St.Fagraryd och Sara Persdotter.
Stud. i Uppsala 1751, disp. 1755 (de præjudico sensuum pres. N. Wallerius) och 1758 (meletemata nonnulla circa regulos svio-gothicos in genere. pres. C. F. Georgii), magister s. å. (den 3:dje bland 30), prv. i Stockholm 13/12 1760 till e. o. predikant vid Adelsfanan, pastorsadjunkt. i Klara 1762, komm. där 1770, kh. här 1774, prost 1783, riksdagsman 1786 och 1789, v. preses vid prästmötet 1793 (insjuknade på resan dit), häradsprost i Västbo 1794. Död den 11 jan. 1798.

Redan vid 17 års ålder reste B. 1748 till Uppsala, ehuru han ej inskrevs vid akademien förrän 1751. Som student hade han kondition hos hovmarskalken, frih. de Geer på Leufsta, där han undervisade dennes söner Karl och Emanuel, vilka sedermera som oppositionsmän mot Gustaf III kommo att spela en roll i landets historia.
Efter en 14-årig tjänstgöring i huvudstaden dit han kallats av den ansedde doktor Hauswolff i Klara, blev han genom kunglig fullmakt kh. i Villstad. Här utförde han ett gott arbete. Särskilt har han, säger D. Nordin, "förvärvat sig odödligt namn med kyrkobyggnader". Villstads kyrka uppfördes 1788-93 under hans personliga ledning. Ingen byggnadsdirektion fanns, och blott få sockenstämmor höllos. Allt vilade på B. Byggnadsräkenskaperna, som finnas kvar, äro av honom förda med synnerlig omsorg. Kyrkan invigdes i aug. 1794 av Wallquist, som berättar därom i sin resejournal från samma år. Båraryds och Våthults kyrkor utvidgades ansenligt och försattes i gott skick, den förra 1776, den senare 1781. Ny sätesstuga i prästgården byggdes 1770 och fattigstuga 1782. B. var en grundlärd man och utmärkt predikant. Även från grannsocknarna samlades gärna åhörare kring hans predikstol. För att minska fattigdomen inrättade han ett fattigmagasin och ett garnullspinneri i Kappeled.
Kraftfull, verksam och ordningsälskande åtnjöt han i hela orten stort anseende.
Ett bevis härpå ur Långaryds stämmoprotokoll må anföras. Församlingen kyrkovärdar voro misstänkta för att ha förstört en del av kyrkans egendom men ville icke vidgå, vad som lades dem till last. Då uppträdde en bonde, som förklarade, att han skulle driva kyrkovärdarna att till kyrkan återställa, vad hon förlorat, skulle han ock skaffa ner "själve Bexell i Villstad."
Till sitt yttre stor och reslig visste B. att sätta sig i respekt men var i umgänget välvillig och älskad.Hans ordstäv var: "Gott och väl." Att döma av bevarade brev till hustrun från riksdagarna 1786 och 1789 levde han i ett mycket lyckligt äktenskap. Sin som en ovanlig skönhet kända hustru nämner han sin "egen lilla sötunge" eller sin lilla, enda, söta, bästa vän", och han ber henne "hälsa, klappa, Pussa de små barnen.
Han avled hastigt i Villstads prästgård och begrovs den 26 jan. 1798 av kh.i Ås Magnus Hesselgren.
Den därvid hållna likpredikan finnes i Wallquists Samlingar (bd 5, n:r 89) i Strängnäs stiftsbibliotek. En sten vid koret till Villstads kyrka anger platsen, där B :s stoft vilar. (Hemb.kal 1915. Rgn; brev fr. B. till hustrun 1786 (2) och 1789 (13) samt till sonen Sven Peter (2), tillhöriga kh. Es. Bexell).

Gift
1170 med Magdalena Strömvall, f. 1/4 1749, död i Grimeton, Halland, 26/12 1824, dotter till kh. i Odensjö Sven Strömvall.

Barn:
- Daniel, f. 3/7 1772, komm. här.
- Sara Sophia, f. 7/9 1774, gift med kh. i Bolmsö Sven Sandahl.
- Sven Peter, f. 26/9 1776, k. hovpredikant, kh. i Grimeton, Halland, död 5/5 1864.
- Gustaf Christian, f. 6/1 1779, läkare, död 21/1 1805.
- Johan Magnus, f. 11/12 1781, revisor.
- Justus Gabriel f. 21/3 1784, k. hovpredikant, kh. i Harplinge, Halland, död 14/1 1865.
- Carl Emanuel, f. 16/1 1788, kh. i Rydaholm

19. Anders Nyman, 1799-1810. Född i Ryssby den 22 mars 1745, son till gästgivaren Gustaf Andersson och Anna Stina Wilke. Stud. i Lund 1761. disp. 1762 (greve Bondes tankar om Guds underverk i naturen, del. 6, pres. O. B. Trozelius) och 1766 (om landsvägar, samme preses), magister s.å., prv, i Linköping 20/10 1770, huspredikant hos presidenten, frih. O.H. Strömfelt s. å., lärare vid Thenstedska informationsinrättningen i Stockholm 1772, skolmästare vid stora barnhuset därstädes 1778. Pastoralex. 1784, kh. i Hästveda, Lunds stift, 1789, kh. här 1799, tilltr. 1800, prost. 1799.
Av medelmåttig växt, undersätsig och med ett vackert utseende var N. behaglig i sin umgängelse, livlig och rörlig och hade lätt för att tala. Bottenärlig och svekfri predikade han kristligt och förde en exemplarisk vandel.
"Bedrägligt folk fruktade för hans sannfärdiga tunga". säger Nordin. "han kunde aldrig fördraga skälmstycken." Hans bekräftelseord var: "Inför min Gud." Hög frimurare. (Lag. samö Rgn). Bild av honom (silhuett) finnes i kyrkan. På väg till Köpenhamn för att söka läkare avled han i Halmstad den 29 juli 1810.

Gift
6/10 1782 med Maria Christina Brinkman. f. 4/10 1754, död 13/10 1806. dotter till Åldermannen vid perukmakareämbetet i Stockholm Christian Brinkman och Catharina Ekman. Likpredikan över henne av J.I. Öhrnherg trycktes i Lund 1807.
Barn:
- Gustaf, Gustaf Adolph och Clara Aurora. ff i Stockholm och döda som barn.
- Christina Charlotta. f. 22/10 1784, gift med eftertr.
- Gustafva Sophia, f. 23/6 1786, Gift med kh. Värnamo Jonas Israel Öhrnberg.
- Maria Catharina, f 30/5 1787, gift med auditören Rylander i Båraryd.

20. Daniel Nordin, 1811-54. Född i Ö. Torsås den 7 febr. 1778. Son till bonden Bengt Nilsson i Torsjö Norregård och Marta Jonsdotter.
Skol. i Växjö 1792, stud. i Uppsala 1800, disp. 1801 (de mutata ab Aescylo tragica græcorum scena pres. E. Myrberg), och 1806 (de no tione attributi, pres. P. Högmark), magister s. å. teol. kand. och pastoralex. 1807, prv. 46/12 s. å., huspredikant hos landshövdingen, frih. E. G. von Willebrand i Åbo s. å., pastorsadjunkt i Kungsholm i Stockholm 1808, e. o. bataljonspredikant vid Svenska gardet s. å.
Ord. bataljonspredikant vid Svea livgarde 1809, åtföljde Södra finska armén under fälttået s. å., regementspastor och ledamot av hovkonsistorium 1810, kh. här 1811, tilltr. 1813 (hitflyttade 1812), kallad att provpredika i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm 1818, prost 1820, vik. häradsprost 1825, häradsprost 1828, riksdagsfullmäktig 1828-30 och 1834 opponent vid prästmötet 1836, LNO 1839, teol. doktor 1844, tjänstledig som prost 1850 och som kh. 1852.
Ledamot av Jönköpings läns hushållningssällskap 1814, av Sv. bibelsällskapet 1818, av Samfundet profide et christianismo 1830, av Evangeliska sällskapet 1834, av Sällskapet för spridande av nyttiga kunskaper 1835, av Patriotiska sällskapet 1839 och av Sv. Fornskriftsällskapet 1844. Död den 28 sept. 1854.
Då N. var 3 år gammal, förlorade han genom döden sin moder. Fadern gifte snart om sig med en dugande kvinna, som gav stvvsonen den bästa fostran.
Sedan hon vid spinnrocken lärt honom sjunga psalmer, sändes han i skola hos den avsatte domkyrkosysslomannen David Wirgander, då bosatt på Torsjö säteri i N:s födelsesocken. Här lärde han att läsa, och övade sig härmed gärna i hemmets stora bibel.
Fadern ville ha sonen till bonde, men hans hustru, denna välsignade uppfostrerska, som N, kallar henne, genomdrev, att han 1787 sattes i Växjö räkneskola.
Efter 2 terminers skolgång återkom han till hemmet, dedtog med frisk lust i arbetet i skog och mark och körde med fadern foror till Skåne och Blekinge. Sedan en släkting från samma socken, sedermera Kh. i Myresjö Jonas Björkdahl börjat studera och arbetet på gården blivit strängare -en halvtamd grå stut,- som N. hade att ärja med, gjorde honom många bekymmer vaknade hågen till studier, så att han började lyssna till styvmoderns ivriga förslag, att han skulle överge plogen och bliva läskarl.
Efter en tids vistelse hos komministern i socknen Magnus Theolander begav sig N. i mars 1792 till Växjö trivialskola. "Betänk dig väl Daniel, vill du vända om, så får du", sade hans fader vid Växiö tullport. Men nu, skriver N. "var läshågen stadgad". Skolans rektor Joh. Heurlin gjorde svårigheter. Han fann gossen för gammal, men lät dock slutligen beveka sig att mottaga honom.
Intagen i nedersta klassen fann den i 14-årige N. till sin förödmjukelse, att hans 8-9, -åriga kamrater kunde läsa bättre än han. Men missförhållandet avhjälptes, så att han snart icke blott hann upp utan även förbi dem.
Om sin vistelse i Växjö berättar han: Mitt första kvarter var hos en smed, som hade 3 rum och kök, i dem voro inpackade 10 skolgossar 2 á 3 i varje säng. Om dagarna placerade vi oss under värdinans vävstol. där stolar voro våra bord, varvid vi låg på knä vid skrivning. Trångt var köket, då var och en kl. 9 kom med sin järnpanna för att steka potäter till frukost.
Värdfolket bodde i samma rum. Värdinnan hade oss att turvis göra bön morgon och afton. Var och en tillsläppte sitt mått ärtor, gryn och mjöl och sitt märkta sovel, som hon åt oss kokade.
Här bodde jag i 3 år; flyttade sedan till stadens kyrkväktare som alla söndagar i kyrkan gick omkring med lång stav med bjällra i ändan för att med skrammel väcka de sovande. Detta kvarter var ej gott.
Flyttade därefter till en skräddare, som supig levde illa med sin hustru. Därifrån till en gördelmakare Fagerström, ett tyst, fromt, beskedligt hus.
Flyttades år 1795 till nederringen, rektors nedersta av delning, 1790 till överringen, rektors högsta klass. Då antogs kondition hos stadskomministern, Elgmark, varefter matsäckslivet upphörde.
- 1797 flyttades jag till så kallad translaturen första klassen på gymnasium. Penalismen vid och efter inflyttnigen varade ännu. De uppflyttade skulle krönas eller invigas med käppar på trappan, och sedan under första året tvingas under kvarten, innan läsningen börjades att sitta orörliga, under det de övriga spatserade. Året därpå bortlades det på min och kamraters tillskyndan.
Mina kläder voro grova, simpla tillverkade i hemmet: vadmal och skinnbvxor och smorläderskor Ståndspersonersbarn voro vanligen grannare, men läste sämre; därfär vågade de ej visa förakt.
Brännvin, tobak och kaffe vankades aldrig. Första majhögtiden, som var lovdag firades med att gå till en by Hov där man drack mjöd med vetebröd. -Under gymnasiitiden lyckades mig jämte några kamrater att förekomma ett upplopp mot en lärare, som i vredesmod slagit en kamrat. Man ansåg mig, såsom äldst mer betänksam och stadgad än de övriga. Jag blev även, då unga döttrar i borgarehus dött, bjuden att prestavera och välja kamrater till bärare.
Predikade några gånger; fick offer och yste. Uti en dansskola i Växjö hade jag väl ej håg för dansen, men bondesonen behövde bliva mjukare i lederna. År 1800 lämnades Växjö."
Av kamraterna var N. den ende, som reste till till Uppsala akademi, Hans kassa utgjorde blott 59 rdlr, och sitt Uppehälle måste han förvärva genom konditioner. I Uppsala blev jag en främling, skriver han, "och var det under alla de 7 åren." Under stora försakelser avlade han utmärkta examina, däribland 1805 filosofie kandidatexamen med ej mindre än 22 videtur.
Vid sin magisterpromotion bar har enligt tidens sed en besynnerlig dräkt: "svart västu svarta kortbyxor, svart kortjacka, vita silkesstrumpor, röda band i skorna och vid knäna, en fotsid, smal sidenkappa, rött skärp och chapeaubahatt."
Middagen kostade 50 rdlr för var och en, Efter 1807 avlagd teologie kandidatexanien nedreste han till Växlö och tog pastoralexamen "med magisteruniform och med värja vid sidan."
Sedan N. prästvigts, blev han huspredikant hos landshövdingen i Åbo, generalen frih. Wiliebrand, vilkens söner han sedan 1804 informerat, 18O8 förordnad till bataljonspredikant vid Svenska gardet följde han detta, när det s. å. utkommenderades i finska kriget.
I sina efterlämnade anteckningar berättar han härom: "Vi marscherade till Eckerö, embarkerade på vedskutor, seglade till Åland för att landstiga i Finland att där möta fienden vid Lokalax och Helsinge. Landstigning skedde, anfall börjades, ryssen övermäktig, svenskarna måste retirera. Vi inpackades åter på våra åländska vedskutor med ålandsbönder till styrmän, voro omgivna av ryska fartyg. Slutligen efter lång väntan beordrades vi att återsegla till Åland.
Under seglingen mellan klippor och skär i finska skärgården uppkom Mikaelsmässe natt en den häftigaste storm jag har upplevat. Flottan skingrades, fartygen räddade sig var de kunde. Den skutan jag var på vräktes in vid en ö av nakna klippor och blev där hängande med fören, under det vågorna sökte krossa aktern. Kölden stark: flere förkylte sig och dogo, och här tog min hälsa så knäck, att den aldrig sedan fullt blev återställd. Under seglingen skulle en dödskjuten gardist begravas på en ö, som bestod av småsten. Jordfästningen måste ske med aska från kajutspiseln i en träsked. Komne till Åland fingo vi veta, att konung Gustaf IV Adolf, missbelåten med gardesregementenas reträtt, degraderat de 2 och på dessa 2 fördelat det 3:dje, som jag tillhörde.
Jag, hörande till staben, blev således utan syssla. - Begärde och fick permission på 6 veckor att resa över till Sverige i slutet av november 1808. Dessförinnan höll jag 4 :de böndagen i en kyrka för regementet och församlingen en predikan, skriven (under en väderkvarn i brist på lugn annorstädes) i vemod och ledsnad, som krigsfolket lämpade på sig, under det de ansågo sig hava lidit orätt.
Efter predikan samlade sig officerarne kring mig, yttrande deras tacksamhet, att jag vågat som de sade, "sjunga ut", ehuru jag endast haft för avsikt att trösta både mig och dem med ordet i våra motgångar.
Framdeles fick jag förstå, att vid min befordran just desse krigskamrater voro medel i Guds hand att min befordran förorda. För ännu en storm skulle jag blottställas. För återresan till Sverige inhyrde jag mig på en gammal postbåt med 8 mans besättning. Det hade varit storm flere dagar.
Postbåten vågade ej avbida lugn; man gav sig ut. Stormen tilltog, vågorna sköljde det gamla båtskrovet som knakade. Jag låg i mina böner till Gud om en salig död. Räddningen syntes mig omöjlig, men Herrens hand kan allting förvandla, och Herren förde oss över. Detta var min sista resa på havet.
Konungen, som jag uppvaktade, lovade mig annan syssla istället för den jag förlorat, men revolutionen 1809 förändrade allt. Jag ingick vid Svea livgardet, och under täta befordringar fick jag rik ersättning. Emedan gardesprästerna hade dels ingen, dels svag lön, måste jag uppehålla mig genom konditionering tills 1812, då jag, efter erhållen fullmakt 1811, flyttade till Villstad, blott 34 år gammal. Så tidig befordran hade jag ej förtjänat: jag var bland de lidande under förra, nu avsatta konungens regering, och skulle jag, såsom övriga, ersättas. Dock det är endast Guds godhet jag vördar.
- Under sin stockholmstid torde N. ha knutit sitt vänskapsband med den framstående statsmannen, presidenten G. F. Wirséen, vars 9-årige son han 1818, -som han säger-, mot sin vilja måste mottaga som pensionär i Villstads prästgård. Efter tillträdet till sitt pastorat förstod N. att med sin brinnande arbetslust och outtröttliga viljekraft driva igenom och sätta i verket snart sagt allt, vad han ville. Men utan motstånd skedde det icke. Socknens förutvarande styresmän voro ej sinnade att utan vidare lämna ifrån sig makten. På väg till en av sina första sockenstämmor, där en tvistefråga skulle avgöras, fick N. av en gammal man rådet: "Giv nu efter, och låt församlingen denna gång få råda, så blir det snart kyrkoherdens tur att få sin vilja igenom." N. följde rådet och fick erfara, att det var klokt. Såsom typiskt för hans fyndiga sätt att leda förhandlingarna och få sin vilja igenom berättas följande från en stämma 1813. Till församlingen hade på många omvägar kommit ett erbjudande från en s. k. klok, att han mot en avgift av några skilling från varje matlag och vissa andra villkor, som i nödfall medgåvo behövliga kryphål, skulle freda socknens boskap från skada av björn och varg. Socknemännen ansågo detta anbud vara särdeles fördelaktigt, men N. trodde givetvis icke på nyttan av dess antagande. Han insåg ock, att det näppeligen skulle medföra något resultat, om han som ung och nykommen pastor rent ut sade dem sin mening. Därför begynte han att helt saktmodigt dryfta frågan med den talrikt församlade menigheten. Han frågade, om någon kände den kloke eller till äventyrs visste, på vad sätt han tänkte fördriva odjuren, och påpekade det underliga uti, att fredstiden endast sträckte sig till sommaren, då vargarna plägade vara sällsynta och sällan gjorde någon skada. Till sist framhöll han, att den kloke ej erbjudit någon som helst säkerhet för fullgörande av sitt åtagande. "Efter sålunda verkställd undersökning", heter det slutligen i protokollet, "och inhämtad upplysning, att den kloke, som med församlingen ackordera ville, var okänd både till namn och verkningssätt, att dess löften vore utan borgen, dess makt över björnar och vargar osäker inom denna församling, tillstyrkte pastor, att för samlingen borde bättre se sig om efter säkerhet, förrän för samlingen till okända utströdde sina penningar; och emedan hela denna sak skulle naturligtvis av smädare kunna sägas stöta på häxeri; alltså och på det Villstads församling, ren som den är från vidskepelse, icke måtte blottställa sig för det rykte att hava övergivit sin förtröstan på Gud och sökt hjälp och råd hos häxmästare och i thy fall brutit mot, vad i missgärningsbalken angående trolldom stadgat är, trodde pastor rådligast vara att avstå från denna sak, varmed pastor icke det minsta vågade sig befatta." Man kan antaga, att ingen vidare ville väcka en sådan fråga på sockenstämman. Men flera beslut till pastoratets bästa fattades och utfördes, oftast i gott samförstånd. Villstads kyrka erhöll nytt orgelverk och ny altartavla till stor del bekostad av N. själv, kyrkogården utvidgades och försågs med trädplantering, prästgårdshusen byggdes eller flyttades på deras nuvarande platser, fattigstugor uppfördes i Våthult och Båraryd, beväringskassor bildades i alla socknarna o. s. v. Medfå ord kunde N. alldeles förgöra och nedslå varje motståndare, varför också under hans krafts dagar frågorna avgjordes utan nämnvärd diskussion och så, som ordföranden ville. i sitt pastorat införde N. snart en förträfflig ordning och tukt. Han inlade i kampen mot husbehovsbränningen och dryckenskapen ett energiskt arbete, som han delvis skildrat i na uppgifter till detA832 utlysta-prästmötet. Han påvisar här gagö5het( i måttlighetssträvandena. och hävdar den absoluta avhållsamheten som botemedlet mot det onda. Året förut hade han i Villstad bildat en nykterhetsförening, vari förut hade han i Villstad bildat en nykterhetsförening, vari fjärdedelen av männen över 15 år ingått. Medlemmarna in skrevos i en bok, och deras namn upplästes från predikstolen. Vid husförhören efterfrågade N. vilka som hållit sitt löfte; skulle någon ha brutit detsamma, fick denne efter en allvarlig skrapa gå fram och själv stryka sitt namn ur boken. Detta var en skam, som ingen gärna ville bli utsatt för. En av pastoratets värsta krogar, på prästgårdens grannhemman Klockaregården, fick N. ej makt med på annat sätt än genom att inköpa gården.
Då den wieselgrenska nykterhetsrörelsen mot slutet av 1830-talet begynte gripa omkring sig i stiftet, erhöll den i N. en av sina mest nitiska förkämpar. 1839 bildade han. med präster ridderskap,och ståndspersoner i Västbo" en för den i N. en av sina mest nitiska förkämpar.
1839 bildade han med ridderskap, präster och ståndspersoner i Västbo" en förening, vars medlemmar förbundo sig att "icke supa, icke taktera ut och icke bränna brännvin." S. å deltog han i den av präster bestående deputation, vilken i Jönköping uppvaktade konungen för att tacka för dennes gåva av Bairds bok om, de nordamerikanska nykterhetsföreningarna till varje kyrka i riket.
Fyra år därefter yttrar Wieselgren, att tack vare N :s nit. för absolut avhållsamhet från spritdrycker vore Västbo nu den trakt, där nykterhetsreformen hunnit längst i hela riket. Så väl till Villstad som till sin födelsesocken Ö. Torsås gjorde N. donationer till stipendier åt "radikalt nyktra" personer. Till folkupplysningen var N. en varm vän. Strax efter sin hitkomst bildade han ett lånbibliotek för pastoratet, och redan. Innan folkskolestadgan 1842 utkom, hade på hans föranstaltande skolmästare tillsatts i samtliga hans församlingar. Någon av dessa lärare bland dem må nämnas Emanuel Johansson i Fållen och hans hustru Brita, föräldrar till biskopen i Harrlösand Martin Johansson fingo omhändertaga barnen, då de ej i hemmen erhöllo nödig undervisning. På husförhören gjorde sig prosten underrättad om barnens kunskaper, och brast något i hemskolan, gav han anvisningar, huru skulle avhjälpas. "Den folkskola, som hålles i fromma. föraldrahuset, där mor är lärarinna, far är vikarius, äldste barnen monitörer, är och blir den bästa", sade han. Själv var han en utmärkt lärare, som gav sina sko1a goda pedagogiska råd och flitigt undervisade vid hus- och kyrkoförhör.
Sina nattvardsbarn meddelade han en fast och klar kristendomskunskap men även insikter i profana ämnen. Med betättigad stolthet yttrade han, att när församlingens ynglingar första gången framträdde till nattvardsbordet voro de "till kunskap fullt ut så mogna, som en sör-, väst- och upplänning, som passerat socken- och växelundervisningsskolor." Till fattiga barns undervisning skänkte han och hans hustru 1819. 1,000 daler.
Som predikant har N. betecknats som en son till upplysningstiden. "Neologiens isande köld", säger en minnestecknare, "hade nog klippt vingarna på denne mäktige ande. "
Det praktiskt nyttiga betonades starkt även frän predikstolen (se på myran, du late!), och i liktalen tecknade han till den avlidnes lycka, om dennes föräldrar dött i "behaglig tid." Av en annan författare skildras hans predikningar såsom anlagda på känslan och erbjudande en svag näring för verkligt nådes hungrande själar. Dessa omdömen innehålla tvivelsutan sanning. ehuru med modifikation. En neolog i ordets vanliga mening var N. icke. Hans 1839 tryckta likpredikan över prosten Fries i Femsjö utgör en god, bibelenlig betraktelse utan spår av förnuftstro eller dygdelära. Bland kraven på en sann själ aherde framställes här, att han skall vara "själv genomträngd av uppenbarelsens anda, av ordets kraft", själv "tvagen av reningsblodet", oförtruten att söka uppväcka den hårde, i syn den tungt sovande syndaren och kalla honom till bättring. N. hade ett religiöst sinne, som längtade tillbaka till en i hans fromma föräldrahem uppammad men i Växjö skola skadad barnatro. Han älskade den gamla goda lutherska uppbyggelseliteraturen, och om tvänne rationalistiska teologer i Upp sala yttrade han: "Jag hade icke bort höra dem." Härav förkla ras den jämförelsevis toleranta hållning, som han intog till tidens väckelserörelser. Deras överdrifter sökte han stävja, dels med söndagliga kapitelförklaringar, ägnade att rätta de förvillade med Guds ord, dels genom att ställa husandakten under ett slags uppsikt av varje rotes kyrkorådsledamöter. Men någon fiende till det nyvaknade andliga livet var han så långt ifrån, att få präster i hans samtid uttalat sig därom så förstående som han. Väckelsens representanter bland prästerna tilltalade honom i själ och hjärta mera än den stelnade ortodoxiens.
I ett 1/1 1839 skrivet brev till Tegnér, vari han skildrar det andliga läget i Västbo, yttrar han till sist: "Icke är väl allt väl i mitt tycke. Hågen till strid mot tidens ondska är icke nog varm hos alla de gamle, icke ens hos de kraftfulle medelåldrige. Unge kamraterne synes mest allvarlige. Styrke Gud deras krafter!" På tal om väckelsen skriver han 2/1 1845 till samme adressat: "Till och med något gott har Gud, som styrer allt, även det onda, till en god utgång, låtit härflyt av de förre rörelserna. Då gamla lärarne förnummo tecken till andligt behov, som ej kunde tillfredsställas med kalla boksta ven i torra, om än normala, föredrag, samt förmärkte, att yng re kamrater bättre tillfredsställde behovet med deras livliga, med skärpa förenade, fast stundom icke nog visa lärosätt, har denna förnimmelse i allmänhet väckt, även hos de gamla lärarne, mer liv och nit och kraft, som väl behövdes Synda såren måste upprivas, rensas, innan läke-salvan kan verka." Från N :s senare år finnas flera bevis på hans fördjupade andliga liv. Då han en gång skulle giva den unge väckelseprästen Josef Bexefl en varning för hans, som N. menade, allt för stora ämbetsnit och därvid erhöll ett ödmjukt men frimodigt svar, föll den gamle i gråt, varmed den avsedda tillrättavisningen slutade. Såväl öppet på ett kontraktskonvent som i brev till T. under sitt sista år uttalade han sin ånger över att ej ha befrämjat Kristi rike, såsom han bort göra. Samtidigt gav han uttryck åt sin glädje, att de yngre ämbetsbröderna bättre i kallets centrala uppgifter än han och hans jämnåriga varit mäktiga. I Praktiskt värv var N. så förfaren, att härut innan ingen kyrkoherde i Villstad kan ställas vid hans sida. Av stor betydelse för den fattiga bygden blevo hans omsorger om Jordbruket och hemslöjden. Han inrättade 1824 ett sockenmagasin till lindring av inträffande missväxt, till underlättande av hemmansbruks övertagande och till minskande av fattigvårdsbördan Inrättningen fick så småningom en stor omfattning, och det av N. minutiöst utarbetade reglemente blev ett mönster för dylika magasin på flera andra ställen. Som jordbrukare gick han själv före med gott exempel, lät stenrödja åkrarna på bostället, verkställde årligen nyodlingar på torrmark och utdikade en del sankmarker, av vilka somliga förvandlades till åker. Han anlade 4 nya torp ooch uppsatte under blott ett år vid inhägnandet av en enda hage 950 famnar gärdesgärd. Allt detta arbete blev i hög grad fruktbärande Vid hans tillträde 1812 föddes på prästgården 2 hästar och 16 klavbundna nöt, medan skörden utgjordes av 71 tunnor spannmål och 112 lass hö. 1839 bestod ladugårdens uppsättning av bl. a. 3 hästar och 36 klavbundna nöt, skörden uppgick till 156 tunnor och högrödan till 260 lass. N. fick inom pastoratet flera efterföljare, och ett ökat välstånd blev följden av den stegrade odlingsfliten. Som ledamot av länets hushållningssällskap och ordförande i Västbo hushållskommitté inlade han ett energiskt och enligt hans egen uppgift tidskrävande arbete. Alla nya uppslag och reformer, som han fann vara av nationalekonomiskt värde, fingo i honom en hängiven befrämjare. Som exempel må nämnas, att han 1852 bildade en förening av honoratiores, riksdagsmän, nämndemän och kyrkovärdar för utbredandet av hästslakt och köttets användande till födoämne. Hans egen gamle Grålle blev det första offret, och en hel del framstående män hjälptes åt vid slaktet. Därefter serverades middag på häststek, och en mängd stekar ut delades till allmogen. Allt detta skedde för att visa folket, att hästslakt ej var något orent "rackaregöra" och att köttet var väl användbart till föda.
Som kontraktsprost utövade N. ett mäktigt inflytande. Yngre präster kände sig inför honom närmast som skolpojkar inför en fruktad lärare, av vilken det icke var gott att mottaga tillrättavisning. Att ha varit adjunkt i Viflstad ansågs som en mycket god rekommendation, och långt efter N :s död kunde man från gamla män få höra tacksamhetens ord för allt, vad de som hans underordnade fått inhämta. Till Tegnér, som brukade kalla honom "biskopen i Västbo", skrev han årligen långa redogörelser för det allmänna läget i häradet och om det sätt, varpå hans underlydande prästerskap skötte sig. För prästernas helnykterhet och bildning var han en varm ivrare, och ingen häradsprost förmådde så som han att förverkliga Tegnérs idé om lässällskap för prästerna (se härom G. Virde siam: Småländska gestalter, s. 111 ff.).
Bland andra uppdrag, som N. erhöll, var förtroendet att vid riksdagarna 1828-30 och 1834-35 representera stiftets klerus. Han tillhörde här "den sansade oppositionen mot rådande slöseriet med statens medel" och intresserade sig mest för frågor rörande folkets sedliga och ekonomiska väl. Vid 1835 års riksdag blev hans partitagande mot den s. k. sjuttiotvåan (om denna se E. Tegnér: Från farfarsfars och farfars tid, Sthlm 1900, s. 180 ff.) mycket olika bedömt och ansågs på sina håll dikterat av stockholmska börsmän och borgare, med vilka N. genom sitt gifte var befryndad. I likhet med Tegnér trivdes N. aldrig i riksdagen. Till denne skrev han 8/1 1835: "Gud give denna trätestämma vore väl förbi. Till någon sådan kommer jag aldrig mer. Så länge allt är excentriskt å ena sidan och å den andra, skall ej riksdagslusten gärna falla på den, som önskar mätta och hovsamhet såväl i disposition som granskning. Vi äro människor alla. Spänningen skulle likväl aldrig komma till den höga graden, om vederbörande under ordnade händer kunde en gång lära sig bättre hushålla. Mot desse slösare kunna allvarsamma later behövas. Men de äro vatten på gåsen. - Anslagen blevo knappare än jag önskat, fastän jag hör till den snåla klassen. Att neka arbetsfångar tillfälle till arbete, att neka kläder åt beväringen, kanoner åt Carlsten, Sveriges Gibraltar, och dylikt, hedrar ej representationen. Måtte vi ej få ångra sådan njugghet." Något nytt val skriver han i samma brev kunde han ej tänka sig "utan Styggelse' Han hade varit självskriven som fullmäktig vid 1840 års riksdag men avsade sig bestämt omval.
Trots sin utpräglat praktiska läggning ägde N. en god begåvning och varmt intresse för studier. 1817 utsågs han av biskop Mörner till opponent vid nästa prästmöte, ett uppdrag, for vilket han i brev till Tegnér stundom uttalade sin rädsla. Mycket hellre vill jag träta vid riksdagen inom ståndet mot biskop Vingård etc, om anslag till höger och vänster än att tala latin i Växjö bland de lärde", skriver han 1/8 1830. Mot slutet av detta årtionde blevo hans ögon så dåliga, att han till sin sorg måste lägga åsido "den kära codex på Mosis språk." Mest ägnade han sig åt fornkunskap och allmogeforskning och nedlade på dessa områden ett betydande arbete. Särskilt var detta fallet, sedan han 1818 blivit ledamot av Götiska för bundet. Han ville här kalla sig efter sin företrädare Pehr Torsson Beeth, men detta godkändes ej. I stället antog han på J. Adlerbeths förslag namnet Sigfrid men fick tillstånd att skriva sitt inträdestal över Beeth. Detta upplästes i förbundet den 6 juli 1821, ehuru N. ej personligen hade tillfälle att bevista något sammanträde förrän den 18 jan. 1829. Med Adlerbeth låg han i flitig brevväxling och uppsände till honom en del av sina forskningsresultat, såsom en samling av seder och vidskepelse, visor och sagor (1811), en dialektordbok över västbomålet på nära 6 ark (1818), anteckningar om stensättningar och andra fornminnesmärken o. s. v. Av de senare gjorde han noggranna uppmätningar och avritningar och insamlade även fornfynd av sten eller metall, vilka uppskicka des till förbundet. Särskilt Villstad blev noga men N. utsträckte även sitt intresse till kringliggande sooknar och har efterlämnat anteckningar om fornminnen icke allenast i Västbo utan även i andra delar av stiftet. I brev till Adlerbeth 20/1 1825 säger han, att han länge tänkt författa en beskrivning över sitt kontrakt. "Kanske finnes i hela Sverige", yttrar han, "ingen ort, där spåren efter den gamla, goda tiden mindre äro utplånade än i Västbo. Själva språket innehåller av gamla götiskan." Men denna plan blev aldrig utförd, i stället överlämnade han sitt material till J. Allvin och P. Wieselgren såsom bidrag till deras häradsbeskrivningar. Den senare vitsordar, att N :s samlingar, näst de av J. J. Lagergren hopbragta, varit den rikast givande källan för hans Ny Smålands Beskrivning. För Pjätteryds av Tegnér 1830 utdömda stavkyrka intresserade N. sig och önskade denna avritad i Iduna, en tidning, som han jämte Svea och Argus gärna läste.
N. hade en reslig växt och ett vackert, intelligent ansikte. Till sitt sätt var han fåordig, men hans lakoniska yttranden voro fulla av märg, ofta gömmande en udd, som med ens avväpnade motståndaren. En karaktär av första ordningen blev han överallt ovanligt respektrad och avhållen. ''Den som rätt känner den mannen", skriver J. E. Lagergren, "kan utan farhåga att säga för mycket säga allt gott om honom. Han är ett riktigt mönster ibland präster och en krona inom ståndet. Av de nu levande lantprästerna i stiftet finnas ganska få, som med honom kunna jämföras. Han skulle vara den ypperste biskop." Ehuru även i andlig mening huvudet högre än de flesta av sina småländska samtida, ville N. ej lysa med sina förtjänster.
Då han 1839 blivit ledamot av nordstjärneorden, bad han Tegnér att dubbningen måtte ske med så litet uppseende och i så få personers närvaro som möjligt, han sade sig frukta sneda blickar från den småländska avunden". Flera av hans åtgärder och donationer, som av Wieselgren upptagits i manuskriptet till Ny Smålands beskrivning, strökos av honom som alltför obetydliga att nämna. Om hans vetenskapliga frisinne vittnar hans glädje över Geijers frikännande i åtalet mot skriften om Thorild. ''Så obemärkt jag lever i min tysta avlägsna skogs- och getbygd", skrev han 25/5 1821 till Adlerbeth. ''kan jag dock aldrig upphöra att nitälska För det rätta och sanna. Måtte det aldrig lyckas att återin föra någon inkvisition över tanke- och yttrandefriheten.
Före sin död sammanfattade han i några självbiografiska anteckningar sitt livs största intressen i orden "Min håg har varit att obemärkt och i stillhet gagna, ej att lysa. Andligt arbete har varit mitt nöje, boken min glädje, odlingar mina förströelse Norborg, Luther Tholuck, Olshausen, Gerlach, Fjellstedt, Holatius, Palmer, hava näst bibelnvarit mina favoriter.
Då N. på sin ålderdom fann, att han ej som i sin krafts dagar kunde leda sina sockekenbor överlämnade han stämmorna och pastoratets administration åt yngre ämbetsbröder. Jag vill ingen namnpastor vara'', sade han. Som själasörjare verkade han däremott till livets slut. Ett vackert bevis för den gamles vitalitet med intresse för tidens andliga rörelser ger ett brev som han i febr. 1854 - något mer än ett halvt år före sin död - skrev till sin vän Anders Hjelmquist. Efier att ha talat om sin brutna hälsa och förestående hädanfärd fort sätter han:
I mild väderlek predikar jag sittande. Predikodagarna äro de gladaste. Nattvardsbarnen och skolan äro än för min räkning. Det roar mig att nästan varje dag deltaga i skolarbetet. Under förleden sommar och höst slog jag mig ner på Dr Fjellstedts sista häfte av dess bibel förklaring, i jämförelse med originalspråket, och hade mycket nöje därav. Synnerligen värderar jag hans mästerlig tillämpning av verserna, anderik såsom Luthers. Aftonbladet, som andas uppror och hotar kyrkan, ha vi här till stor del övergivit: vi läsa den lika stor Svenska Tidning, som har sans och har förträffliga ledande artiklar; även tidningen Väktaren för stat och kyrka, som arta sig väl. Vårt gamla läsesällskap är upplöst; i dess ställe hava Västbo alla präster förenat sig om andlig läsning. Varje präst inköper en god bok som, sedan den cirkulerat, återtages och äges av inköparen. Våra prästmöten fortfara alltid numera i Villstad, nu som förr, utan ceremonier. 1853 hade vi till överläggningsämne de frågor, som till besvarande voro uppgivne av Allm. Prästsällskapsmötet i Stockholm. Jag anser sådana möten gagneliga. De giva väckelser. Skada att de på landsbygden äro inskränkta till en enda dag; än mer skada, att sådana möten av höga vederbörande ej tillställas varje år i stiftsstaden. Det är så kallt i vår kyrka, den behövde uppvärmas, ej av bränsle, såsom i Jönköping, Göteborg etc. utan av Guds Ande genom ett i Anden levande prästerskap. Här predikas, katekesiseras, men enskilda själavården i enskilta samtal är ej vad den borde och kunde vara: läsarepräster skämma ut oss häri. Därföre, då syndigheten tilltager och kyrkan i sin nuvarande ställning ej förmår hejda, uppväxa anstalter bredvid kyrkan: nykterhetsagenter, diakonissbestyr, fosterländska föreningar, inre missionen, där även lekmän verka, missionsbönestunder, bibelförklaringar., varvid Ahnfeldtar etc. arbeta. Till harm för prästerskapet har en ledamot i prästeståndet, med fleres bifall, yrkat i motionsväg, att fromme lekmän skulle tillåtas, efter biskopens prövning, att hålla föredrag för folksamlingar. Motionen är under prövning.
Nordin avled den 28 sept. 1854 i en ålder av något mer än 76 1/2 år. Jordfästningen förrättades den 18 därpå följande oktober av hans blivande efterträdare både som prost och kyrkoherde P. E. Oseen, som därvid höll likpredikan med text ur Daniels bok 12: 3: "Du Daniel, gack bort, till dess änden kommer, och vila dig, att du må uppstå i dinom del, när dagarna hava en ända." Till sin gravplats vid norra muren av Villstads kyrkogård hade N. låtit framföra en stor, ohuggen stenhäll, som ännu (1931) saknar den ringaste inskrift. Hans porträtt, målat i olja men numera i mycket skadat skick, finnes i Villstads kyrka.

Gift
i Agunnaryd 8/4 1812 med Christina Charlotta Nyman, f. 22/11 1784, död 2/5 1860, dotter till företr.
Barnlös

Tryckta skrifter:
- Metaphoræ Marci notabiliores. Resp A. G. Ahlstrand Ups. 1807.
- Beskrivning över Villstads pastorat. (Jönk. hush. sällsk. handl. 1827).
- Likpredikan över prosten. Theodor Fries, hållen uti Femsjö kyrka d. 13 aug. 1839. Ups. 1839.

(Källor: Biogr. Lex., X, Upps. 1844; Hemb.-kal. 1920, Växjö s. E. Bexell Minnen från forna tiders kyrkoliv i Västbo kontrakt, Växjö l924 Nykterhetsvännernas tidn. 1843; R. Hjärne: Götiska förbundet och dess huvudmän, Sthlm 1878; Rgn: Västbo; Lag. saml. (KB). Saml. NSB. (VSB); Självbiogr. anteckningar nedskrivna 1853 (i Villstads pastorsark.) delvis (skolåren) tryckta i HCFÅ 1925; Brev till Tegnér (LUB), till Wieselgren (Göteb. stadsbibi.), till J. Adlerbeth (Vitterh.-,hist.& antikv.-ak. ark.), till C. P. Thunberg och P. Sjöbring (UUB) samt till och från Anders Hjelmquist (tillhöriga d:r B. Hjelmquist, Lund).

21. Peter Erland Oseen, 1855-84. Född i Annerstad den 2 maj 1809, son till kh. Peter Oseen och Wendela Ulrika Wiekelgren.
Skol. i Växjö 1818, stud. i Lund 1827, disp. 1830 (catalogus manuscriptorum bibl. acad. Lund. I, p. I, pres. P. Wieselgren) och 1832 (hatem tai celebris poeta arabum, pres. B. M. Bolmeer), magister (med andra hedersrummet) 1832, vik. apologist i Växjö s. å., kollega där P. E. Oseen, Tilltr. 1835 (räknade under sin läraretid dubbla tjänstår), pastoralex. 1840, prv. i Kalmar 8/11 s. å kh. i Hestra 1841, tilltr. s. å., prost 1849, v. kontraktsprost i Västbo s. å., kontraktsprost 1855, kh. här s. å., tilltr. 1856, LNO 1863, predikant vid prästmötet 1867, fil. jubeldoktor 1883. Död den 31 mars 1884. Smärt och spenslig till växten var O. en kontrast till sin högreste, imponerande företrädare, och av dennes härskarenatur ägde han föga. Med all sin godmodighet och välvilja var han dock en man som visste, vad han ville. Trots sitt enkla väsen och anspråkslösa uppträdande förstod han konsten att ingiva respekt. För det högtidligt representativa saknade han sinne och förmåga men han var en dugande, ansvarskännande ämbetsman, utomordentligt plikttrogen i all sin gärning.
Under sin läraretid en styv latinare lät O. som präst klassikerna stå orörda på hyllan och läste istället bibeln och lutherska kyrkans gamla uppbyggelse litteratur. Han predikade efter grundlig förberedelse bibel och bekännelsetroget, och om än hans utförande icke var särdeles anslående, så är det visst, att uppmärksamma åhörare vid hans predikstol fingo fullgod undervisning om livets väg.
I likpredikan över honom, hållen av J. Bexell som var hans förtrogne vän och biktfader, tecknas han själv som en efter Guds rike sökande själ. Under smärtsamma prövningar, som han fick genomgå, blev detta sökande alltmer fördjupat. "Det är så roligt med vår prost, ty han har på gamledar blivit så bra i sin kristendom", är ett yttrande om honom av en gudfruktig bonde. Möjigen var hans förkunnelse, om man får döma av hans prästmötespredilkan 1807 väl dogmatisk. Angelägen att bereda sina åhörare tillfälle att höra Guds ord även på söckendagar anordnade han ofta i sina församlingar veckogudstjänster till vilka han kallade därtill lämpliga och villiga grannpräster. Särskilt anlitade han gärna kyrkoherden i Femsjö C. M Svensson. Liksom denne förenade O. med trohet mot kyrkans bekännelse en fördragsamhet mot nyevangelismen. som en och annan fann gå allt för långt. I sin expedition var O. ett mönster av ordentlighet. Varje brev eller papperslapp som på något ätt angick kyrkoherde och prästämbete, gömdes omsorgsfullt i arkivet.
Klen till hälsan hysteO. stor rädsla för att utsätta sig för förkylning och andra farligheter och lämnade ogärna hemmet utan därtill tvingad av ämbetsåligganden. Vid jämförelsevis unga år fick han ämbetsbiträde. och från 1371 års början åtnjöt han fullständig tjänstledighet. Den stränga i sparsamhet, han i hela sitt liv övade, bar den frukten, att han vid sin död efterlämnade en avsevärd förmögenhet. Snål eller girig var han dock icke. Fast han icke älskade mycket främmande i sitt hus, tog han vänligt emot alla, som kommo, och räckte villigt en hjälpsam hand åt dem, som i nödens stund vände ville alla väl.
(Es. Bexell: Minnen från forna tiders kyrkoliv inom Västbo kontrakt, Växjö 1924: Josef Bexell : Minn ord vid. P. E. Oseens jordfästning, Lund 1884; Mtn i skriftl. ant. av ämbetsbröder).

Gift 1 28/12 1841 med Wilhelmina Blomstrand, f. 22/3 1819, död den 15/4 1869 dotter till lektorn i Växjö Johan Blomstrand och Severina Rodhe
2) 25/4 1871, med Anna Charlotta Ulrica Planting Gyllenbåga, f. 24/1 1837, död 14/12 1904, dotter till översten Jacob Henrik Planting Gyllenbåga och Henriette Elisabeth Cederstråhle.

Barn:
(1 första. giftet) - Peter Johan, f. 30/10 1843, fil. doktor, läroverksadjunkt i Jönköping. död 19/1 1922.
- Bengt Vilhelm, f 6/10 1846, framstående botanist död som student 15/11 1867.
- Aders Theodor f. 28/5 1849 rektor i Karlshamn, död 3/12 1907.
- Severina Ulrica f 8/4 1851, död 1872.
- Oscar Fredrik, f. 1853. död 1854
- Daniel Oscar Fredrik, f. 24/2 1855 vakanskomm. i Pjätteryd.
- Paul Edvard, f. 1/1 1858, död 1871.
- Helena Maria, f. 11/2 1863, död 1873.

Tryckta skrifter:
- Teser för pastoralexamen och högre skolsysslor. Växjö 1840.
- Predikan vid prästmötet i Växjö 1867. PH s.å.

22. Carl Fridolin Hadders, 1884- 4904. Född i Skärstad den 28 juli 11S29. son till fanjunkaren Gustav Wilhelm Hadders och Ulrika Charlotta Montelin. Stud. i Lund teor. teol. ex. prakt, teol. ex. i prv. i Kalmar 22/10 s. å, komm. i Aneboda 1866, tilltr. 1867. pastoralex. 1868. kh, här 1884, tilltr. 1886 LVO 1897, t. f. kontraktsprost (under de tider, då J.G. Hazén för riksdagsmannauppdrag åtnjöl ledighet) 1859-1901. Död den 12 nov, 1904.
I mitten av 1850 -talet tjänstgjode H. i Färjaryd och var då en hängiven anhängare av den nyevangeliska rörelsen. Någon större begåvning för ämebetet ägde han icke och hans Predikningar voro åtminstone under hans första tid tid, bristfälliga såväl till läroframställning som till form.
Men Försammlingens på den tiden i råhet och okunnighet sänkta folk fänslades av hans eldiga nit, hans oförskräckta bestraffande av det grova syndaväsendet och den på nyläsarnas manér frammburna förkunnelsen om Guds fria nåd. Söndag efter söndag kunde han uppträda i en överfull kyrka, där icke blott församlingens egna medlemmar utan även långväga vandrare från främmande socknar begärligt lyssnade till hans fritt framförda predikan. Nästan varje söckendag var han ute i bygden predikade i husen och under bar himmel, ofta på flera ställen samma dag. Överallt samlade han skaror om kring sig, och många åhörare följde honom från gård till gård. På sabbaten höll han söndagsskola med församlingens barn, och i sin lilla adjunktskammare tog han emot dem, som ville tala med honom i andliga ting.
Påtagliga följder av H:s nit började snart visa sig. Folkets slumrande religiösa behov vaknade. De förutvarande många processerna upphörde, lekstugorna stängdes, krogarna övergåvos. Motståndare uppstodo emellertid och sökte nedsvärta H. och hans verk. En tidningsnotis, innehållande en förvrängd skildring av H:s' förhållande vid ett bönemöte, kom inför biskop Heurlins ögon och medförde, att prosten Oseen fick befallning att giva honom föreställningar. Då O. kände H:s välmening, sökte han i sin rapport till biskopen tyda allt till det bästa. Denne blev förargad, och H. måste i december månad i ur och skur företaga den långa resan till Växjö för att på bestämt klockslag stå till rätta. Verkan av den vredgade biskopens timslånga utgjutelser över H. var emellertid densamma som åskregnets över stenhällen.
H :s lärouppfattning och predikosätt kom emellertid snart att av djupare anledning ändra sig. Han kände en viss oro över, att ett litet antal äldre gudfruktiga män och kvinnor icke gåvo sitt fulla erkännande åt hans predikan och tillvägagångssätt, ehuru de alltid visade honom kärlek. Ännu mer påverkades han därav, att några yngre sanningssökare, vilka rönt inflytande från annat håll, vände sig till en ansedd halländsk präst med förfrågan, huru de skulle förhålla sig till sin unge präst och hans förkunnelse. De fingo här rådet att troget gå i kyrkan men för övrigt icke inlåta sig med H., emedan han ännu ej var skickad att leda dem på den rätta vägen.
Dessa råd blevo noga följda, och H. begynte undra över orsaken, varför de drogo sig bort från honom. Han tillfrågade dem härom vid kyrkan, men de endast sågo kärleksfullt på honom, utan att vilja säga, hur det förhöll sig. Snart kom han dock underfund därmed och förstod nu, att han själy måste komma till full klarhet för att kunna handleda andra i andligheten. Med förunderlig ödmjukhet gick han så samma väg som dessa sina forna lärjungar. Hos erfarna präster i Halland särskilt hos den i schartananska kretsar högt värderade fångpredikanten Wallerius, då stationerad i grannförsamlingen Torup sökte han undervisning om väg och blev av dem med glädje mottagen.
Nu inträffade det underbara, att av den forne salvelsefulle kolportörsprästen blev en formbundne schartauan, som under hela sitt återstående liv läste varje ord från papperet. H. som förut skakat predikningar ur ärmen, satt nu veckan igenom med pennan i hand vid skrivbordet. "jag slet som en hund", var hans ord till en ämbetsbroder om detta arbete. Denna till synes mekaniska förändring var allt annat än skrymteri, den utgjorde den yttre uppenbarelsen av hans vunna övertygelse om det oerhörda allvaret av den omvändelse, som han var kallad att predika, om vikten av, att det rent och klart för människorna ställdes fram den bättring, som är inför Gud, och den tro, som är till vår Herre Jesus Kristus. Hade han förut med sin predikan väckt uppseende, så blev detta icke mindre fallet, när han en söndag uppträdde och förkunnade, att han dittills hade drivit en vilseledande lära och att de, som menade sig vara Guds barn i tron men icke kommit därtill genom hjärtlig syndaånger, icke voro på rätt väg. Det blev en oerhörd uppståndelse. En del av hans forna anhängare ansågo honom fallen i en fördärvlig gärningslära, men nyssnämnda hallandsvandrare fröjdades över att H. "kommit tillrätta".
Under sitt återstående liv fortsatte H. att på varje plats, där han var ställd, verka i enlighet med sin vunna övertygelse. Ej heller de, som ej längre kunde följa honom, ville förneka honom anseendet som en redlig kristen, detta oaktat hans livliga temperament kom mången att tro, att hos honom saknades nödigt allvar. Hans yttre uppträdande i umgänget kunde aldrig inpassas i den stela schartauanska formen, öppen och ärlig, fridsam och godlynt var han i allt en heders, som tillvann sig aktning både hos åhörare och ämbets bröder.
(Efter G. Lekanders uppsats om Färgaryd, Hemb.- kal. 1909, och Es. Bexelis ovan a. a. om kyrkolivet i Västbo).

Gift 8/5 1867 med Blenda Sofia Katarina Slettengren, f. 29/8 1840,. död 4/5 1901, dotter till komm. i Skärstad Per Gustaf Slettengren
Barnlös.

Håkan Nordström,

23. Håkan Nordström, 1905-. Född i Urshult den 6 sept. 1854, son till hemmansägaren Johan Danielsson och Stina. Johansdotter. Mogenh.-ex. i Växjö 1876, stud. i Lund s. å., teor. teol. ex. 4878, dispens från prakt. teol, ex. s. å., prv. i Hemmesjö 25/8 s. å., komm. i Torpa 1880,. tilltr. 1882, och i Herråkra 1884, tilltr. 1885, pastoralex. 1893, kh. i Odensjö 1896, tilltr. 1897, och här 1905, tilltr. 1906, LVO 1920, prost över egen församling 1926.

Gift 15/5 1879 med Vilhelmina Catharina Göthilda von Porat, f. 26/9 1853, dotter till handl. i Prästtorp, Berga förs. Olof Ulrik von Porat och Emerentia Vilhelmina Molin.
Barn
- Anna Fransiska Villhelmina, f. 15/3 1880, gift 25/5 1901 med styrmannen Isak Simonsson, änka 23/5 1917.
- Åke Johan Vilhelm f. 22/8 1881, fil. kand., stadsfogde i Eskilstuna.
- Emma Maria Kristina, f. 21/4 1883, gift med komm. i Växjö, sederm. kh. i Söderåkra Anders Valdemar Thornell.
- Gerda Ester Augusta, f. 26/4 1885, gift med domkyrkosysslomannen i Växjö, sedermera kh. i Frenninge, Lunds stift,
   Bror Thure Sigurd Lindström.
- Ruth Hildur Sofia, f. 26/4 1885, gift med komm. i Kalmar Helge Einar Birger Lindström.
- Karin Jenny Mathilda, f. 29/5 1886, död s. å

Tryckt skrift:
Satser för vinnande av rättighet att undergå pastoralexamen. Växjö 1892.

Kyrkoherdar i Båraryd.

1. Nicolaus de bardharyth, 1346 Sigillvittne 26/11 d.å. (DSn:r4120).

---

2. Esbernus, 1371 Erhöll 15/8 d. å. 2 mark i testamente efter herr Ulf i Långaryd. (UUB).

Tillbaks  
Till startsidan