Malmö 1 December 1972.
FILIP HÄRENSTAM

1. Fader Abraham var en pliktmänniska och en man, som alltid stod vid sitt ord.
Det berättas, att han en gång, då han i något ärende skulle köra till Värnamo, blev av ägaren till Schedingsnäs ombedd att taga med en viktig försändelse till Länsstyrelsen och lämna in den på postkontoret i Värnamo, f.v.b. till Jönköping. Abraham lovade men råkade komma så sent till posten, att man just höll på att stänga kontoret för dagen. Abraham meddelade postmästaren, att hans försändelse måste vara länsstyrelsen till handa följande dag, som var sista dagen för handlingens inlämnande.
Postmästaren svarade bara: "Klockan är tre. Ni får komma igen i morgon."
I denna situation skulle väl de flesta ha gett upp, men icke så Fader Abraham. Han uträttade först sina ärenden i Värnamo, satte sig sedan åter i sin vagn och körde de sju milen till Jönköping. Då länsstyrelsen öppnade följande morgon, överlämnade Fader Abraham egenhändigt den viktiga handlingen. Han hade hållit sitt löfte.

2. Fader Abraham höll de sina i Herrens tukt och förmaning. Han kunde inte lida, att någon gick sysslolös. Såg han någon gång någon av sina barn i de yngre åren leka eller gå sysslolösa, ropade han genast: Men, kära barn, har du ingenting att göra. Gack genast in till mor och hjälp henne." Barnen skulle lyda ögonblickligen. Morfar brukade säga, att när befallningen var sagd, skulle fötterna vara i dörren.

3. Abraham ville se liv och rörelse omkring sig. Då trodde han, att mycket blev gjort. Mor Malena var mjukare och tog det lite lugnare. När hon misstänkte, att Abraham skulle komma ut i kök, bagarstuga eller vävkammare, sa hon till sina hjälpredor: Var nu så flitiga ni någonsin kan, så tar vi igen oss efteråt."

4. Kusin Lisa berättar: När jag var i Torskinge, hörde jag urgammalt folk berätta om Abraham i Bollagård. Han satt grundmurad i deras minne som en något sträng men också beundrad bondpatron. "Tänk, när han kom hem från Värnamo, kunde han gå ut till oss på åkern. Han hade tatt av sig rocken, och de vita skjortärmarna lyste lång väg. Och så tog han en lie och slog i långa svep. Ja, han skulle ju visa oss, hur det skulle gå till. Men han hade ju ork. Vi hade hållit på "i hajle" dan och var trötta. Allt vad han gjorde, gjorde han bra, tycktes han tänka, men så lyste berättaren upp lite illmarigt: "Men han blev ju lite trött på gamla dar."

5. Kusin Lisa berättar: När Peter Wieselgrens nykterhetsrörelse nådde Forsheda, bjöd Fader Abraham in allt gårdens folk och det serverades vin till dem alla. När glaset var urdrucket, sade Abraham helt kort: "Nu blir det inte något mer av den här sorten i detta hus."

6. Kusin Lisa berättar:
Fader Abraham möter äldste sonen Johan under asken framför ingången till snickarboden. Följande samtal utspinner sig: -- Johan -- Ja, far -- Nu ska du bli bagare -- Ja, far ( Inget tal om protester) -- Jag har skaffat en bagare, som skall lära dig baka. -- Ja, far Lisa berättar vidare, att Pappa Johan ofta promenerade omkring Bollagårds hus och ägor med sina yngre barn vid handen. Och varje gång han kom till asken vid snickarboden, sade han ofelbart: "Du ska bli bagare, Johan."

7 Morbror Johan var en arbetsmyra som ingen annan. Bittida och sent arbetade han i sitt bageri och unnade sig sällan någon ledighet. När svågrarna då och då rådde honom att ta sig en veckas ledighet och resa bort och vila sig, svarade han alltid: "Dä behöver jag inte. När jag blir trötter, går jag ner te åan och sätter mej en kvart och sen ä jag viler." Morbror Johan hörde inte till dem, som trampade ner dörrarna hos läkarna. Han hade en god hälsa och om han någon gång kände sig lite krasslig, så hade han all tid två tillförlitliga mediciner till hands: för utvärtes bruk SALUBRIN och för invärtes bruk ÖLOST. Han blev också i det allra närmaste 90 år.

8. Moster Annas stora sorg var att ingen av hennes söner ville bli präst. När så den yngste sonen Sven absolut inte ville läsa utan prompt ville börja arbeta på mossen, visade Moster Anna, vem som bestämde i familjen. I Brogård ordnades sommarläsning. Gustav skulle läsa med både Lisa och Sven och till hösten skulle de båda tentera in i realskolan i Värnamo. Gustav hade ingen lätt uppgift när lektionen skulle börja. Eleverna yoro ofta bortflugna, Höstens tentamen gick, åtminstone för Svens del, ingalunda lysande, men Mamma Anna hade bestämt, att barnen skulle börja i realskolan. Rektorn sade nej, men Mamma Anna svarade bara: "Lisa och Sven ska gå i denna klassen" och därvid blev det.

9. Säteriägaren Viktor Nilsson var en from man, kyrkovärd, m.m. Han iakttog noggrant alla kristna sedvänjor. Han rökte då och då då en cigarr. Vid en middag blir han bjuden en cigarr men avböjer, sägande: "Jag är inte säker på att Gud tycker om tobaksrökning , så jag väntar att röka tills vi läst ifrån maten."

10. Morbror Viktor hjälpte i unga år till i Brogård alltemellanåt. Där fanns mycket att göra såväl i bageriet som i diverseaffären och i magasinet. En dag är han sysselsatt med att tappa upp smörjolja ur ett stort fat. Spilloljan skulle_silas i en skål under kranen. En lantman, som ser den sirapsliknande, vackert guldgula vätskan droppa ner i skålen, kommer fram till Viktor och frågar försynt: "Ä dä lovligt å smaka? " Viktor nickar jakande. Mannen sveper ett stort pekfinger runt i skålen och stoppar så fingret i munnen. I nästa ögonblick spottar han vilt omkring sig och ropar till slut: "Tvii väre, din laje pajk, ja ska seet (säga det) för far din "

11. Morbror Otto var i yngre år en spjuver. Jag tror inte han intresserade sig så särskilt mycket för sitt jordbruk. I stället pysslade han med mekaniska manicker för skilda ändamål och tog ut patent på roterande fågelbord, fågelutfodringsautomater, säckförslutningsplomber, hässjelinor, m.m.
Han var en god historieberättare och gjorde som sådan stor lycka med sin stilla humor. Från sin exercistid brukade han sålunda berätta om exerciskamraten, "som hade så stora fötter, att han måste ta byxorna över huvudet." I samma glada, crazy-stil berättade han med den allvarligaste min i världen om sina grannar och andra sockenbor, som t.ex. om släktingen, som kom på besök i granngården och vid åsynen av lantbrukarens båda söner utbrister: "Dä va besunnerlit va I ä lika I två, i synnerhet du, Thiodor."
Under första världskriget var Otto kommenderad till en plutonchefskurs och berättade efter hemkomsten, att han en gång under patrulltjänst på en mycket smal stig råkat möta en annan militär formation, ledd av en major, och då givetvis måst vika för den mötande avdelningen. "Jo, ser du, jag måste ju vika för majoriteten," förklarade han.

12. Morbror John och Moster Ida bodde i många år i Ängelholm. Morbror hade där en möbelaffär vid Järnvägsgatan och Torget. En vacker sommardag omkr. 1910 komma några släktingar från Småland på besök och bjudas att övernatta i det gästfria hemmet, som är inrymt i våningen över möbelaffären. Då bäddarna ordnas på kvällen, framgår det, att man har en bädd för lite. "John, du får gå och lägga dig i affären", dekreterade moster Ida. Sagt och gjort. I ett av skyltfönstren står en härlig bäddsoffa och i kvällens mörker går morbror John till kojs i förhoppning om att vakna tidigt och sålunda få möjlighet att i lugn och ro smyga sig ur bädden.
Morbror John försover sig förstås. När han tittar upp, ser han utanför fönstret en flock människor, som förväntansfullt vänta på att morbror skall stiga upp. (Tablå!) "Men vad gjorde du då?" sa min far, då morbror John berättade förloppet. "Jag drog täcket över huvudet," svarade morbror John.

13. Till Midsommar 1917 hade Moster Ida och Morbror John bjudit Bollagårdssläkten till släktträff i Åsljunga i Skåne. Moster och Morbror bodde då på Järnbläst, en gammal kringbyggd bondgård, belägen högt uppe på Åsljunga-åsen, i ett landskap med bokskog och vackra små sjöar. Inbjudan hörsammades av mer än 20 personer, som i tvenne dagar där njöto av strålande vackert väder, ett fagert landskap och sjöar med goda badmöjligheter, för att nu inte tala om god mat och trevlig samvaro. Denna invasion av smålänningar gick länge i Åsljungabygden under namnet "Järnblästa främmat" och diverse händelser i orten tidfästes med avseende på denna invasion Så hette det t.ex. att "ett barn konfirmerades året före Järnblästa främmat" eller "de gifte sig två år efter Järnblästa främmat."

14. Morbror John och Moster Ida ha fått sin förstfödde. Gossebarnet förevisas givetvis först för släkten, men sedan göra sig också grannar och andra Forshedabor ärenden till de lyckliga föräldrarnas hem för att beskåda den nyfödde. Julia i Kolabo, som förmedlar socknens nyheter, kommer också på besök. Hon betraktar länge gossebarnet och så säger hon: "Han ä ju inte så laje; da sea han ska va så laje!"

15. Morbror Gustaf var i unga år en riktig vildbasare. Han hade svårt att dra jämt med den äldre brodern Johan, som på grund av broderns hetsiga humör kallade honom "turken". Gustaf sattes i lära hos Törner i Värnamo och tillbringade en tid bakom disken i dennes lanthandel vid torget (sedermera Axel Engströms diverseaffär). så småningom började han läsa, kom in i Tekniska skolan i Borås och blev ingenjör. Han levde glada dagar i Borås och berättade gärna om sin största bravad, då han tillsammans med en kamrat en natt lyckades tippa ett litet dass i ån (Viskan) och senare på morgonkvisten fick bevittna bestörtningen hos ägaren, som med byxorna i handen kom ut för att besöka huset men ej kunde finna det. Huset hade flutit bort!

16 När Morbror Erik berättade om sina år i Afrika, om spännande upplevelser bland vita och svarta, om hundramila upptäktsresor, om djurliv och jaktfärder, kom ofta den lite skämtsamma frågan fram: "Var ligger Afrikas. högsta (bergs)topp?" -- Skolgossen svarar genast "Kilimanjaro", medan den försiktige, som anar en fälla, håller sig avvaktande. Svaret blir: " i Västerhaninge, på mitt skrivbord" Därmed förhåller det sig så. Erik hade under sin vistelse i Afrika tillsammans med några negertjänare bestigit Kilimanjaro (för att söka märken efter en förtida nedisning). Som minne av färden slog han med sin geologhammare av högsta spetsen av berget och tog den med sig hem.

17 Karl Johansson från Rannäs i Forsheda tjänade i många år i Bollagård. Han var kusin med Bollagårdsbarnen, son till en äldre syster (Johanna) till mormor Magdalena Han kallades i allmänhet Kalle i Rannäs, senare Kalle i Hallabo, då han flyttat till det sistnämnda stället. Kalle var frispråkig, gladlynt samt något svag för starka drycker. Han excellerade i målande, stundom drastiska uttryck och talesätt. Så yttrade han sig en gång lite vanvördigt om sin äldre broder P.M.J., som var mycket försiktig med starka drycker. "Ja si Petter i Holkhult, han sype(r) som ena fästemö!" En annan gång beskrev han ett bättre supkalas sålunda: "Da supe, ja, da supe, så leve(r) och longe(r) flyte som nockabla (näckrosblad)." Återkommen från en annan glad tillställning rapporterade han: "Nä si sloes gjorde vi inte, men vi trätte allt uvuet styft! " En gång bjöd morbror Gustaf Kalle på ett glas likör (en dryck som Kalle aldrig smakat tidigare). Kalle svalde och stötte sedan fram: "Dä va ett ormaty(g) så gott, se me bara, va dä heter"

18 Kalles svaghet för starka drycker nådde givetvis snart prosten Hazens öron. Hazen var sträng nykterhetsman och gjorde allvarliga försök att, hålla sina församlingsbor i Herrans tukt och förmaning. En dag kallades så Kalle inför prosten. Denne började i sin vanliga mässande ton: "Det har försports, att Karl nyttjar starka drycker. Är det så?!! - "Jaa, dä ä dä allt," medgav Kalle villigt och tillade "men då hålle ja me alltid undan, så inte prosten ska si me." Prosten brast i skratt och straffpredikan uteblev.

19. Kalle kom ofta till Värnamo på lördagarna. Mor Bilda sa en gång till honom: "Du kan väl titta in, när du är i Värnamo, så jag får bjuda på en kopp kaffe." "Nä, si du Hilda, dä går inte för se, för då ä ja supen," svarade Kalle.

20. Mor berättade ofta om släktkalasen hos morfars bröder i Hånger, Johannes Nilsson i Lönshult och Sven Johan Nilsson på Rocknen. Det var riktiga kalas med mycken mat och god mat. Måltiden inleddes med gående smörgåsbord. En del av gästerna, som voro vana att börja med en sup, kallades av värden avsides under föregivande av viktiga affärsuppgörelser. Det hette t. ex.: "Nu då, Johannes, vi skulle väl tala lite om den där affären, du vet." så fick man en sup eller två och ätande t kunde börja. Man tog stora brödskivor och och plockade på bitar av korv, kött, sylta, köttbullar, m.m. och vandrade sedan omkring i rummen, mumsande på maten och samtalande om väder och vind. Mor berättade också om sin bror Gustaf, som under denna inledande del av måltiden råkade tappa en köttbulle, som glatt rullade i en vid båge in under en soffa och kom ut igen, men då ca dubbelt så stor. "Det var inte min köttbulle," sa' Gustaf och sparkade den tillbaka in under soffan.

21. Kusin Fredrik kunde berätta, att han i sin ungdom besökt Bolmsö och då beskådat en altartavla, som på ett synnerligen slagfärdigt men kanske inte fullt trovärdigt sätt åskådliggjorde den ofta utnyttjade scenen: Abraham offrar sin son Isak. Fredrik beskrev tavlan ungefär så här. I tavlans mittfält har Abraham rest ett altare av stenar. Gossen Isak ligger på knä på altaret med bakbundna händer. Till vänster på bilden har väduren redan infunnit sig och grundligt trasslat in hornen i en videbuske. Abraham har fattat posto till höger om altaret och höjer ett åldrigt flintlåsmuskedunder mot sin son (tydligen för att förkorta sonens lidanden). Från höjden kommer ängeln i störtflykt. Tydligen är han sent ute. Det gäller ju sekunder, om han skall hinna avvärja det dödande skottet. Hans rop når kanske inte fram i tid. Han tar det säkra för det osäkra. Från höjden pinkar han i flintlåsbössans fängpanna. Skottet klickar. Isak är räddad! Vid släktmötet på Bolmsö 1967 gjordes diskreta förfrågningar om altartavlans existens. Kyrkovärden förnekade emellertid på det bestämdaste, att någon sådan existerat.

22 Karl i Hallabo hörde till den sortens människor, kring vilka det växer upp en flora av anekdoter. I hembygden berättades det, att Kalle sagt det eller det, gjort detta eller detta och hans lustiga yttranden och träffsäkra omdömen ha i många fall levat kvar intill våra dagar. Kalle hade en gång varit på ett nyktert kalas och refererade denna upplevelse sålunda: "Brännvin hade da inte, men da hade senap, som va bra stärke." Kalle tyckte inte om latmaskar. En gång yttrade han sig om en av sina kusiner, som inte föll honom i smaken: "Si dä sa ja se, att han har då ålri gjort ett enda riktigt dagsverk i hela sett liv."

23 Gustaf Nilssons bröllop var nära förestående och på Forsheda Ågård (f, d. Gästgivargården) rustades det väldeliga för att ordna bostaden för brudparet. Bland annat skulle också hemlighuset restaureras. Gårdssnickaren gjorde också sitt bästa, men då Gustaf inspekterade arbetet, anmärkte han på hålens form. Jag förstår inte det sa gårdssnickaren, "jag har gjort det efter mitt huvud." -- Ja," sa Gustaf, det är just det som. är fel. Du skulle ha gjort det efter min röv"

24 Av en professor fordrar man, att han skall vara en smula tankspridd, åtminstone ibland. Det liksom hör till. Sven har emellertid en förstående och hjälpsam hustru. Hon packar varje kväll professorns väska och ställer den lätt tillgänglig i tamburen. På morgonen griper professorn väskan i förbifarten på väg till bussen eller tunnelbanan, vilket det nu är. En morgon är det stortvätt i huset och någon har olyckligtvis placerat ett ovidkommande colli i tamburen. Professorn skyndar förbi, griper mekaniskt närmaste föremål och far in till sitt arbete i staden. Väl på sitt ämbetsrum ringer han på sin sekreterare, som får sina order för dagen. Sekreteraren gör sina noteringar och frågar till slut: "Vad ska jag göra med professorns tvätthink?"

25. Kusin Fredrik berättar: Jag var i 10-12 års åldern och hade en dag fått lov att följa med farbror Otto för att hämta hö på Grönlids ängar. Ängarna ligga litet avsides och man måste ta vägen över järnvägen för att därifrån komma fram till landsvägen vid "Alegatorna . Hölasset drogs av oxar. Just som vi skulle passera järnvägsövergången, som givetvis var obevakad, kom ett tåg rusande förbi alldeles framför mulen på oxarna. Det var naturligtvis en chock för oss båda, men den löstes efter en stund av farbror Otto, som lugnt kommenterade den hemska situationen med orden: "Det var på ett hår när, att "mulakassarna" hade strukit med."

26. Kalle i Rannäs hade vari t på Värnamo marknad. Han var full och präktig men som alltid vid glättigt lynne, då han kom vinglande ned för Ågårds lid. I backen mötte han prostinnan Hazen. "Unna mä sej, prostinna, för ja ä söpen å måste ha lia för mej själv," hojtade Kalle och vinglade vidare.

27. Kusin Fredrik berättar: Det var stort släktkalas på Stora Rocknen i Hånger. Mycket folk och mycket mat. Vid kalasets början kallade värden med något hemligt tecken till sig några likasinnade av manfolket och tillsammans begåva de sig ned till en stor jordkällare, där värden låtit duka brännvinsbord. Emellertid upptäckte under tiden någon av pigorna i köket, att källardörren stod öppen. Hon tänkte genast på råttfaran, rusade ut och slog igen dörren, som gick i baklås. Efter en stund uppstod en allmän undran, vart värden tagit vägen. Oroliga gäster började söka, tills någon upptäckte en viftande stång, som stack utur en glugg i källartaket. Dörren låstes upp och de "skyldiga" visade sig på tunet. Som Fredrik säger, det skall till en Piratens penna för att skildra de känslor och stämningar, som bemäktigade sig för den församlade släkt- och vänkretsen.