Hos ungdomen är i allmänhet en stor trånad efter inbördes umgänge och jordisk glädje. Men inom denna trånad äro två sidor. Den ena är ovanifrån, tillhör Guds skapelseordning i vårt väsende, det s. k. sant mänskliga. Denna sidan måste naturligtvis troget respekteras och med omsorg regleras, så att den icke kommer utanför Guds ord eller på något sätt förvillas utan fastmer inom det sanna, goda och sköna blir så soluppfylld, så ren och frisk som möjligt. Den andra sidan i förenämnda trånad är grumlig eller mörk och tillhör, mer eller mindre medvetet, den arvsyndens förorening, som Världens Ljus beskriver: "Inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, övermod, oförsynt väsende." (Mark. 7: 21,22). Inom allt detta äro demoniska makter, som det under vår uppfostran och för övrigt under hela vårt jordeliv kostar så mycken bön och vaksamhet att

med Guds nådehjälp tränga undan. Härifrån komma ock magnetiska krafter till att erövra sinnelag och viljeliv och draga ner mot de förtrollningens branter, vilka omgiva den andeliga dödens avgrund. Här inom den stora staden fördärvade tävla ock dårskap, lättsinne och Mammon att upföra den ena Sodoms- och Gomorraplatsen efter den andra och detta ofta i form av förlustelse- och nöjelsplatser. Emot allt sådant måste naturligtvis den räddande kärleken energiskt höja sitt nödrop. Men vid detta tillfälle rikta vi särskilt vår uppmärksamhet emot stadskvarteret "Ungdomens onda begärelse" och den vederstyggliga Astarte-avdelning därav, som bär namnet den moderna dansbanan. Under nuvarande materialistiska frihets- och dekadansperiod har förenämnda förförelselust likt böldpesten väldigt spritt sin förödelse bland en del större industriorters andliga proletärer. Och så har den, medan kristendomsfolket sovit, under varjehanda skyddande förklädnad i olika former mer och mer flyttats ut på landsbygden. Från olika håll kasta fritänkeri, lättsinne och gäckeri förgyllningens slöja över det hela. En del utbasuna dansbanan nästan såsom nödvändig för de unga. Dårskap! Största och bästa delen av vårt lands ungdom har aldrig haft sina fötter på någon dansbana. Andra framhålla dansbanan såsom en oskyldig gymnastik-, idrotts- och lekinrättning. Återigen dårskap! Den här förmenta oskulden sitter icke i själva verkligheten utan i inbillningen, okunnigheten och kärlekslösheten. Andra åter framhålla dansbanan såsom en nyfunnen vän, och den användes ofta såsom lockelsemedel till att riktigt

fånga de unga eller kanske ännu mer till att fånga de ungas med svett och möda förvärvade penningar. Men i grunden är dess vänskap icke annat än en sammansättning av Joabs- och Judaskyssarens vänskap, vilken nu såsom förr måste räknas såsom en av ungdomens farligaste yttre fiender. Ja, den är fiende och detta i den store, gemensamme, lömske kropps- och själafiendens tjänst. Men huru kunna vi tilltro oss att så degradera, vad så många upphöja, praktisera och så varmt omhulda? Vi svara med att erinra om följande synpunkter, och detta naturligtvis med avseende på dansbanan såsom den hos oss gjort sig känd och som mest praktiseras. 1:o. Dansbanan är en fiende till Guds ord. För vårt praktiska liv påminna vi i detta samman hang om ett par grundregler. Den första lyder så här: "Allt bliver helgat genom Guds ord och genom bön" (1 Tim. 4: 5). Nåväl! Finnes här tilläventyrs någon så andeligt blind, att han förmenar, det här berörda dansbanor skulle kunna helgas genom Guds ord och bön. Nej, i likhet med dryckenskapens boningar ligga de förvisso långt utanför kristendomens gränser, i hedendomens vildmarker, ja, i det främmande landet, där den från Gud bortkomne sonen förskingrade hela sin utrustning. Och skulle någon drista komma med Guds ord och försöka helga en modern dansbana, så bleve han nog begabbad såsom skrymtare. I vår religionsurkund talas på några ställen om dans. Det säges om David, att han dansade inför förbundsarken.

Ja, märk, såsom det uttryckligen står, inför Herren. Hans dans var alltså en glädjedans i Gud. Och sådan kan ännu finnas hos gudfruktiga, när de uppfyllas av Guds välbehag och av hans godhets rikedom. Det säges yttemera om Mose syster, profetissan Mirrjam, att hon efter räddningen från egyptierna tog en puka i sin hand och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans. Här ha vi erinran om de i Israel stundom förekommande s.k. ringdanser, där män och kvinnor, strängt åtskilda, var för sig gåvo uttryck åt sin jublande fröjd. I bibeln talas ock om dans tillsammans med spel i "fadershuset", när den förlorade sonen kom hem. Men något enda steg av sådan dans förekommer väl ej på vår tids dansbanor. Fastmer går det utsvävande och hejdlöst åt samma håll som i konung Herodes' palats, där Herodias' dotter dansade, så att hon till lön fick den store botpredikantens huvud. I anslutning härtill erinras: Det är framförallt genom Herodias' oblyga döttrar nöjeslivet blivit så förpestat av synd- och besinningslös ungdoms yra, att det sjunkit ner ända till dansbanans slarv och berusning. Utan Herodias' döttrar hade hos oss ej före funnits någon dansbana i egentlig mening. 'Den andra åsyftade grundreglen ur Guds ord, om i vilken vi nu vilja påminna, lyder så här: "Natten är framskriden, och dagen är nära. Låtom oss därför av lägga mörkrets gärningar och ikläda oss ljusets vapenrustning. Låtom oss föra en hövisk vandel, såsom om dagen, icke med vilt leverne och dryckenskap, icke i otukt och lösaktighet, icke i kiv och avund. Ikläden eder fastmer Herren Jesus Kristus, och haven icke sådan omsorg

om köttet, att onda begärelser därav uppväckas." (Rom. 13: 12-14). I den mån samvetet vaknar och får komma fram, blir det oss uppenbart, att dessa ord, gälla oss alla, icke allenast gamla utan också unga, och detta under livets alla lägen. - Men var äro de, som under bön kunna taga sådana sanningstankar med sig på väg till dansbanan? Å nej, de höra nog till den "ljusets vapenrustning" som måste lämnas hemma och detta där tillsammans med hela bibeln och hela den kristendomsundervisning och alla de kärlekens varningar och förmaningar, som ofta under ömmaste modersbön och tårar blivit inpackade i förstånd och minne samt lämnade såsom resekost på levnadsvägen. I djupet av vårt väsende borde ock mitt under jordelivets förgänglighet och uppskakande allvar vara en vaken tanke på att "Änden är nära", såsom det ju ock heter redan i den gamla Predikareboken : "Gläd dig, du yngling, i din ungdom och låt ditt hjärta unna dig fröjd i din ungdomstid; men vet, att Gud för allt detta skall draga dig till doms" (Pred. 12). Ja, så borde det vara; men i stället tränges allt sådant undan, och så blir själen tom och ytlig till att flyta såsom bark på tanklöshetens flod. Det borde vara "hövisk vandel" inom dop, kristlig barnuppfostran, konfirmation och nattvard; men i stället blir det skamliga "mörkrets gärningar" av allehanda slag. Det borde vara "iklädande av Kristus" till sann och levande kristendom; men i stället blir det "omsorg om köttet" d. v. s. om den gamla människan, så att "onda begärelser uppväckas". Alltnog: med avseende på allt sådant, som borde vara oss så fjärran som öster är ifrån väster, kommer

dansbanan oss outsägligt nära. Härom vittnar erfarenheten. I antydda hänseende blott ett enda, något litet belysande exempel! Från vår store Geijers dotter Agnes Hamilton, som stundom övade dansen - naturligtvis i dess hyggligaste form - ha vi uti hennes bok " i solnedgången" följande beaktansvärda ord om dansens våda: "De förefalla mig, dessa hoppande människor rent av hemska, som voro de besatta av onda andar". Huru många dansa väl av verklig glädje utan att koketteri, avund eller fåfänga rycka i trådarna? "Själv känner jag mig ofta så invärtes grumlig och dålig efter en bal". Nåväl! Kan det vara så med avseende på danstillställningar i s. k. finare form på samhällets höjder, där ju denna fint bildade kvinna hade sitt umgänge - med all den kontroll och all den bevakning över det höviska, som där förekomma - vad skall det ej då vara med avseende på de okontrollerade, råa nattsvärmerier, som i allmänhet tillhöra de grövre eller finare dansban här avhandlas? Förvisso är det mellan Guds ord och och dessa så stort avstånd som mellan eld och vatten.
Dansbanan är en fiende till sabbaten. För vårt samfundsliv är sabbatsstiftelsen både den äldsta och den bästa anordningen. Dess ändamål veta vi. Sabbaten skall vara. åt oss ett nådemedel - ja, ett Guds evangelium: med skapelsenåd till frihet och vederkvickelse för vår kropp, och med frälsningsnåd till upprättelse och hjälp för vår själ. Men huru användes denna dag av vår tids dansare? Ofta nog på följande sätt när från Herrens hus helgmålsklockan skickar ut sin

hälsning: "Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den så blir för dansarna ej stort annat att tänka på än tilbedelse för dansbanan. Där samlas ungdoms skaror från nära och fjärran, där man håller till i sus och dus stundom ända upp mot småtimmarna. Uttröttade o förslappade komma de hem. Under söndagsförmiddagen medan gudstjänsten pågår, där kanske mor och far ropa och gråta för sina förlorade barn - vilket de åtminsto borde göra - ha dessa sin plats i sängen och svävar då över dem liksom en symbolisk bild av den andeliga död sömnen, inför vilken Herrens Ande ropar: "Vakna ur: du som sover, och stå upp ifrån de döda, så skall Krist lysa fram för dig".. (Efes. 5:14). Sedan de äntlig fått nya krafter, blir kanske ånyo utvandring och di ta måhända till någon dansbana. På likartat sätt fortsättes än här än där, helgdag efter helgdag. Och så övegår det hela till den hemska, förslappande nutidslast som blivit kallad dansraseri. På detta sätt bli också otaliga utan sabbat och vila och härmed utan gudstjänst och utan Gud. Det blir hos dem ej kvar något annat än den allra sämsta hedendom, först i levernet och sedan också i läran. Man börja att leva Gudlöst och illa; sedan fortsätter man att lära lika illa som man levat. Under nedskrivandet av des rader hade nyss i vår riksdag förekommit debatt angående s. k. borgerlig begravning. En av hedendomens målmän hade härvid yttrat: Här finnes en hel del medborgare, som ej vilja vara skrivna varken hos de kyrkliga eller frikyrkliga. Han erinrade om en tredje anonym grupp men han nämnde ej, åt vilket håll dessa hade sin tillvaro

för tid och evighet. Höra de måhända till den skaran, som komma under de välbekanta orden: "Låt de döda begrava sina döda"? Frågan är viktig icke minst för vår ungdom. Varenda en är för dyrbar att ryckas bort mot det vemodiga hållet, däröver graven med sanning ej kan bliva någon annan sinnebild ån den slocknade facklan. Unga vänner! Har den usla dansbanan stulit bort från eder sabbaten och härjämte mycket annat gott, så har hos eder förorsakats en outsägligt stor förlust. Skynden då att utan hänsyn mot gamla förföriska kamrater och vänner med redligt allvar driva bort den farlige tjuven, och börjen härjämte att på rätt sätt utnyttja sabbatens guldgruva. Då kan hos eder bliva sabbatsliv och sabbatsfrid, och så varden I beredda för kristlig vandel, kristligt utsäde, kristlig begravning såsom ock i hoppet för den "sabbatsvila, som står åter för Guds folk". III:o Dansbanan är en fiende till medborgerlig bildning. I vår tid har mycket av kristlig fostran, tyvärr, trängts undan; men desto mer har uppmärksamhet ägnats åt medborgerlig bildning. Nästan inom alla tänkbara riktingar äro bildningsanstalter. Och särskilt har man riktat sina ansträngningar åt den allmänna folkbildningen. Här ha vi den ena skolanordningen efter den andra. Intet barn får komma förbi den stora bildningsapparaten, förrän det kommit ett stycke in i ungdomsåldern. Men så kommer härefter den viktiga fortsättningen. Hurudan blir denna? Ack, livets fortsättningsskola

under ungdomsåldern blir för många nästan endast en kamp för nöje och bröd, och inom nöjet blir för närvarande dansbanan jämte sämre föreställningar i biografer och s.k. teater så lätt medelpunkten. I samband härmed försvinna håg och intresse för allt, som kan kallas studiebildning. Och är det så, att dansarna även göra några besök inom litteraturens område, blir det som mest inom sådan smuts- och skrattlitteratur, som står dansbanan nära. Resultatet blir som mest förskämd sinnlighet med likgiltighet för alla högre kulturvärden. Inför allt, sådant måste naturligtvis alla bildningens målsmän sucka och klaga: "Med all vår ansträngning och välmening ha vi fruktansvärt misslyckats " Angående Guds ord veta vi, att det skall läras för att brukas och tillämpas. Därförutan blir det endast ett dött vetande, som efterhand nästan möglar bort. Något likartat gäller ock med avseende på de jordiska bildningsämnena. Från dessa ha de unga under sin skoltid fått några droppar och smakbitar inom ett närstående mera begränsat område. De ha undervisats och fått lära sig att läsa, men detta för att sedan verkligen lära och såmedelst efter behov öka sina skatter inom vetandets härliga värld. Detta är en stor förmån men ock en plikt mot hela kultursamhället, som för en var offrat så mycket. Men skall något sådant kunna ske, så måste ju de lediga stunderna väl användas. "Vad läras bör är drygt men tiden kort." Särskild uppmärksamhet kräver levnadskallet. Detta bör och kan både helgas och kultiveras. För detsamma är mycket att inhämta genom god och förädlande litteratur, genom föreläsningar, utställningar, resor m. m. - allt i

syfte att en var på sin plats må bliva ej såsom den klenaste utan fastmer såsom den likaste. Inför sådan bildnings skådning finnes hos vaken och omtänksam ungdom naturligtvis varken lust eller tid till sådana tidsfördriv, som tillhöra dansbanan. Den senare kan i detta sammanhang ej heller räknas för något annat än såsom en ljusskygg, fördärvbringande makt inom barbariets och obskurantismens högskola. IV:o Dansbanan är en fiende till sedligheten. Och då vi här erinra om sedligheten, så sker det egentligen icke med avseende på sedligheten i vidsträckt utan i särskild bemärkelse: sedligheten sådan den tillhör det heliga äktenskapsområdet. I gamla Rom var Vesta, hemlivets gudomlighet, betjänad av de s.k. Vestalerna, vilka voro förpliktade till obrottslig jungfrulighet. För vårt ämne kunna vi inom vår bibliska åskådning över sätta ämnda jungfrulighet till obrottslig sedlighet. Jo då denna kvinnliga sedlighet hänger så utomordentligt mycket för både hemliv och samfundsliv, för både stat och kyrka. Den kvinnliga uppfostran åt Vesta- och Vestalihållet har under alla tider inom kulturfolken spelat en alldeles särskild roll. Med avseende på det ömtåliga och grannlaga ämnet har man gått åt olika vägar. I den asiatiska östern har man som mest sökt skydda kvinnan genom sträng avskildhet inom de kvinnliga gemaken. Inom den europeiska västern har återigen frihets- och uppfostringsprincipen tillämpats; och i vår tid har detta skett icke minst i vårt land. Vi hoppas och tro, att sistnämnda väg bär åt rätta hållet. Men gränserna mellan

frihet, ute- och nöjeslivet, slarv och lättsinne äro här ganska fina. Och huru man än tänker om nöje, sällskapsliv och ungdomsglädje, så kan man dock våga det påståendet' att vår tids dansbanor ingalunda passa till uppfostringsanstalter för vår kvinnliga ungdom. Må så vara att icke alla, som begiva sig till dansbanan, äro i grövre mening utan tukt och ära. Många försäkra motsatsen, och då vi sakna de ögon, som pröva hjärtan och rannsaka njurar, så må vi låta deras ord få ha gällande kraft. Men med visshet våga vi påståendet, att de lättsinnigaste, de orenaste och mest opålitliga som finnas i nejden hålla till där. I varje fall kan alltså här befaras i hög grad förföriskt och dåligt sällskap, varigenom själva platsen blir oren och förförisk. Inskriften över densamma kan lämpligen uttryckas så här: "För goda seder dåligt sällskap är fördärv". Ja, så står det i bibeln (1 Kor. 15: 33) och inskriften har dit inkommit från ett gammalt grekiskt skaldeverk. Vi har alltså här en sanning, inom vilken både kristlig och hednisk bildning stämma möte. Dansbanan skulle vara vänskapsplats; men det är endast aprilsolen som lyser över den. Vänskapen där är alltför ofta av det slaget: "Vän förleder vän". Här skulle vara nöje, men där bakom är mörker, sorg och tårar. Över dansbanan går vägen icke allenast till ogudaktighet, råhet, fräckhet och oordentlighet, utan ock till grov osedlighet. För många lättfotade, beklagansvärda danserskor går vägen till nattfjärilsliv, till oäkta moderskap, till träldom under fattigvård och barnavårdsnämnder, till svåra förödmjukelser, till skam och bedrövelse, till trångmål

och tårar för barndomshem och även till tunga bördor för komunen. Vi ha något litet låtit ljuset falla över dansbanan tillsammans med dess jungfrur. Men resultatet blir icke stort bättre, om vi sätta densamma tillsammans med dess ynglingar. Med sitt stora fördärv äro de där till att fördärva och fördärvas. Under fortsättningen få de ofta gå med de bittraste efterräkningar, förnedring, ja, stundom, rättslig dom. Låt vara att de härvid kunna fegt krångla ,sig undan genom lögn, falska vittnen, ja, till och med genom mened. Men de bära Kainsmärket och befinna sig inom opinionens vanrykte. För övrigt stå de under Guds dom. Dess åskväder kan dröja; men det uteblir icke: "Vad människan sår, det skall hon ock skörda." (Gal. 6: 7). "Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer" - "Ty vår Gud är en förtärande eld." (Hebr.10:31, 12: 29). Alltnog: Inför sedlighetens krav är dansbanan rentav förgift - ja, så att säga en marknadsplats för den inhemska s.k. vita slavhandeln, där mången förhoppnings full yngling och jungfru, för vilka stora uppoffringar blivit gjorda till bildning, fostran och vård, utan besinning slarva bort och sälja sig själva. Och vad står sedan kvar, när kvällklockan klämtar?. I en undangömd Smålandsvrå hade en luffare arbetskoloni byggt sig en dansbana. Vid vägskälet till densamma var rest en vägvisare med inskrift: "Väg till dansbanan". Bredvid på anslagstavlan var målad en hand, som pekade på inskriften. Handen var målad svart. Och detta var även i symboliskt hänseende fullt riktigt. Ty det är den svarta handen, som utpekar väg till både

denna och andra likartade platser. Än mer: De som bygga dansbanor, de som annonsera och främja desamma vare sig det sker av tanklöshet, lättsinne, mammonsdyrkan eller jesuitisk välgörenhet med avseende på alla dessa händer förhåller det sig ungefär som med den listige Jakobs. De kunna vara rätt vackert gömda inom vita, ludna, mjuka lammskinnsvantar, men tagas dessa bort, så finner man lätt, att händerna äro svarta. Gentemot allt sådant må vi vinnlägga oss att i redligt allvar taga fram de vita händerna. Med dessa må vi resa anslagstavlor, som inom helig solglans utstråla den Store Ungdomsvännens kärleksord: "Inled oss icke i frestelse!" Med de vita händerna må vi försöka riva ner dansbanan invärtes - inom föräldrars, lärares, kommunalmäns och framförallt i de ungas hjärtan. I den mån detta sker, måste dessa ock vika utvärtes. - Kamp emot dansbanan är visserligen ej det högsta eller det bästa. Nej, vare långt därifrån! Det högsta och bästa befinner sig inom Guds ord, och där inom den heliga, av Guds ande verkade "omvändelsen från mörkret till ljuset, från satans makt till Gud". Där bortom äro ock de solbelysta. nejder med vita liljor och röda rosor, som lämna bästa mötesplats för det umgänge, för den glädje och för den vederkvickelse, efter vilka. både äldres och yngres hj ärtan tråna. Men ändock må den tidsenliga kampen mot dansbanan ej förbises. Den kampen utgör ett viktigt moment i den frigörelse och i den Elia-, Hiskia- och Josuarening vårt folk behöver. Under bön om Guds välsignelse vilja vi alltså med den vita handen, så hårt vi förmå, klappa åt alla håll -och nu till sist- framför allt på alla sådana ungas hjärtan

där man tillsammans med samvetet kan stanna och på allvarligt sätt umgås med allvarliga frågor. I välsignade unga kommen! Kommen med segerns krans och krona! Kommen i stora skaror! Församlen eder under det från många håll höjda vita baneret! Och så: Marsch framåt! Gud vill det!

Tillbaks