FORSHEDA PASTORAT. Omfattar församlingarna Forsheda (Forshedhe 1398), Torskinge (Thorskinge 1437) och Bredaryd (Bredaryd 1370). Sistnämnda socken har troligen under medeltiden utgjort ett eget pastorat. Av häradets äldsta jordeböcker 1538 och 1542 synes framgå, att Torskinge tillika med Dannäs då tillhörde Bolmsö pastorat, medan Forsheda är upptaget tillsammans med Kulltorp. På 1550-talet bokfördes Bredaryd och Ås gemensamt. (J. G. Hazen: Forsheda pastorat, Växjö 1913, s. 5). I slutet av 1600-talet hade Torskinge en tid egen kyrkoherde. Till 1826 uppehölls tjänsten i annexen även i Torskinge bosatt komminister. Nämnda år tillsattes komminister även i Bredaryd. Komministerstjänsten i Torskinge vakanssattes genom kungl. brev 23/6 1905 och indrogs 1/5 1918 (kungl. res. 14/6 1917). Samtliga kyrkor äro av sten. De i Forsheda och Bredaryd äro byggda resp. åren 1866 och 1863, under det att den i Torskinge till sin äldsta del stammar från 1200-talet och tillbyggdes 1705. Här finnes ock klockstapel, uppförd 1678. Folkmängden i Forsheda utgjorde 1/1 1930 804, i Torskinge 569 och i Bredaryd 1,605 personer på en areal av resp. 4884, 5544 och 7550 har.

Se också Tilläg & rättelse      

1627 -62. Född omkring 1584, komm. här 1621, v. pastor 1624, kh. 1627. Var en god ordningsman, som upprättade de genom kriget förfallna kyrkorna och började bokföring om kyrkoräkenskaper och sockenstämmobeslut. Höll sträng kyrkotukt. En gång fingo genom hans tillskyndelse flera bönder böta, emedan de på fjortonde söndagen efter tref. utan nödfall kört in sitt korn. (Rgn). Han led svårt av gästning i danska fejden och fick härom tingsbevis 15/9 1646. I 3 dygn hade han underhållit Peder Linds och Håkan Skyttes 6 kompanier, i 3 dygn general Wachtmeister och överste Peder Ribbing med deras folk, i 4 dygn överste Harald Stake med hans folk och tjänare. Vidare hade general Kagge och överste Joh. Wrangel åtskilliga gånger på marscher till Göteborg och Danmark med sitt krigsfolk "landat till" vid prästgården. I Riksarkivets Acta ecclesiastica finnes en noggrann specifikation på öl, brännvin, kött, fläsk, torrfisk, smör, ost, bröd, talg, hela kreatur, havre och hö, som av herr Jacob till krigsfolket levererats. Den är bilagd ett par böneskrifter, vari han som vedergällning för sina tunga utlagor anhåller om hemmanet Torskinge Klockaregård samt frihet från rotering för 2 drängar. Se vidare tillägget. Död 1662.

16. Andreas Bolinus [1681-98] Född i Bohult i Södra Unnaryd den 26 dec. 1643, son till bonden Anders Bengtsson och Elin Gudmundsdotter. Skol. i Växjö 1655, stud. i Rostock 1666 och i Wittenberg 1667, disp. s. å. (?) (de sacra coena contra calvinianas, pres. J. Deutschman) och 1669 (de modestia, pres. O. Röhrensee), stud. i Uppsala 1670, magister 1674, prv. 25/7 1675, pastor vid Kalmar regemente s. å. Tillsamman med några andra svenskar företog han 1668 en rundresa genom Tyskland, Böhmen, Österrike och Schweitz, "deras republik, stat och religion att inhämta", och hade för avsikt att utsträcka färden även till Italien och Frankrike, men måste på grund av krigs- och pestfara uppgiva planen. Som regementspastor deltog han i danska kriget och var på vintern 1675-76 i Norge och sedan i Halland och Skåne samt bevistade slagen vid Föllebro och Lund. Under garnisonstiden i Halmstad tjänstgjorde han som v. pastor vid stadens kyrka samt fick anbud på Holmens pastorat och på rektoratet vid Halmstads skola men måste på grund av sin tjänst vid regementet avstå från bådadera. Han deltog 1677 i striden vid Rönneberga samt senare på året och under en del av år 1678 i Kristianstads belägring, då han blev "blesserat och skjuten av skrot i huvudet." Förordnad till skeppspräst var han med om sjöslaget vid Öland 1679. På hösten s. å. erhöll han avsked med kungl. brev på första lediga pastorat i stiftet. Om hans upplevelser under kriget se vidare hans nedan nämnda dagbok. Han blev 1681 kh. här men anböll 1688 om transport till sin födelseort Södra Unnaryd, varifrån under en mansålder 13 präster utgått utan att någon där vunnit befordran. Begäran lämnades utan avseende. Vid prästmötet 1694 predikade han "de usu sacramentorum." Död i juni 1698.

skrift:
- En dagbok från 1600-talet. Utg, av E. Brunnström. Sthlm 1913   

17. Lars Torpensis,1699-1739 Född i Rydaholm 1652, son till kh. Andreas Torpensis. Skola i Växjö, stud. i Uppsala 1673, prv. 7/8 1678, komm. (pastor) i Torskinge s. å. pastoral ex. 1698, kh. Här 1699, tilltr. s. å., prost 1723 (28?). Död den 2 okt. 1739. T. skildras som "en vaksam och drivande man", "en lärd, from, nitisk och kraftfull lärare,." Han lät restaurera och tillbygga pastoratets trenne kyrkor och förse dem med altartavlor, ringklockor och andra inventarier. Prästgården i Forsheda nybyggdes under hans tid. Prosten Comerus skrey 8/5 1694 till domkapitlet, att T. vore helt utarbetad av övermåttan stort arbete; han var en vällärd man, vilket utvisades av de prov med opponerande och responderande, som han avlagt på prästmötet, ägde härliga gåvor i sitt ämbete, förde ett skickligt leverne och uppehöll en berömlig kyrkodisciplin (VDA s. å. n:r 136). Jämte sin maka, som hade samma födelse- och dödsår som T. begrovs han i gamla kyrkan av biskop Humble. Deras porträtt, målade 1723, finnas i kyrkan. Vistrands uppgift, att T. 1731 blev häradsprost, torde vara oriktig.

18. Lars Ekedahl, [1740-70.] Född i VetIanda den 17 febr 1705, son till kh. Jonas Ekedahl och Brita Kiellman. Skol. i Växjö 1718, stud. i Åbo 1725, disp. 1729 (de primis idololatrire initiis, pres. J. Haartman) och 1730 (de poena homicidii veterum. præcipue sveonum, pres. A. Scarin), magister 1732, prv. 15/12 s. å., kh. här 1740, tilltr. 1741, resp. vid prästmötet 1740, predikant 1760. Död efter flerårig sjuklighet den 4 dec. 1770 och begraven i kyrkan den 18 jan. 1771 med likpredikan av kh. i Virestad D. Petersson. K anställdes snart nog, sedan han blivit magister och prästvigd, i Forsheda pastorat. Den gamle Torpensis hade en längre tid haft som ämbetsbiträde magister A. Wiesel, av den bekanta wieselska prästsläkten, gift med en dotterdotter till T. och predestinerad till hans efterträdare. T. vart emellertid gammal, och väntans tider blevo Wiesel för långa, varför han vid inträffad ledighet efter sin svärfader i Moheda sökte och erhöll nämnda pastorat. Då kom predestinationen att överföras till K, som ingått äktenskap med T:s' yngsta dotterdotter, och han korades också, när den gamle gått bort, till herde i det ledigvordna pastoratet, där han hunnit bliva känd och välkänd, Ännu i början av innevarande århundrade, 140 år efter E:s död, visste några gamlingar i Torskinge att berätta åtskilligt om denne kyrkoherde. Så hade hans namn inetsat sig i folkminnet, beroende på minnesvärda egenskaper hos honom själv men även på den skärande olikheten mellan honom och hans son sedermera komminister i Pastoratet och levande ett gott stycke in på 1800-talet. Jämförelsen framtvingade sig självmant och höll vid liv även det skönare minnet. E. ägde särdeles lyckliga prediko- och umgängesgåvor. över hans hus vilade gudsfruktans ande. Han var en utpräglad personlighet, rättrådig och självständig, med energisk vilja och något av den mognade ekens fasthet. I sina församlingar uppehöll han sträng ordning och tukt. Hans liv och verksamhet synas således hava varit starkt etiskt betonade, ett drag, som varit kännetecknande för flertalet av de många, i några fall synnerligen utmärkta kyrkans män i stiftet, vilka stammade från honom. (P. Hylten).

19. Nils Peter Isenberg, 1771-92. Född i Tolg den 29 juni 1732, son till kronolänsmannen Johan Lorenz Isenberg och Christina Lundberg. Stud. i Uppsala 1755, disp. 1757 (de 'origine ludorum aleatoriorum, eorumque usu in interpretandis auctoribus, pres. A, Neander) och 1761 (de regulis et ducibus Smolandiæ, pres. C. F. Georgii), magister sistn. år, prv. 1762, lärare vid kadettskolan i Karlskrona 1764, kh. här 1771, prost 1784, t.f, häradsprost 1789, Död den 22 april 1792. Om I. meddelar Wieselgren följande. Han var i sin ungdom på Klavreström lärare för Michael Cosswa, sedan adlad Anckarsvärd, och som student informator hos änkebrukspatronessan Geijer på Bosjöholm i Värmland, Då han disputerade pro exercito i Uppsala, infunno sig 10 opponenter, från vilka alla han redde sig, 1771 höll han i Uppsala en oration om den småländska linhanteringen, och hans "lectio precursoria" handlade om de småländska klostren. Under denna tid undervisade han i ritkonst, franska, engelska och tyska. Han var ledamot i en "Ordre poui' l'humanite et les scienses." 1782 erhöll han domkapitlets uppdrag att överse och förbättra svenska psalmerna 162-213; han fyllde uppdraget och tillade 15 nya psalmer, varav några lära finnas i Uppsala provpsalmbok av år 1793. Vid visitationen 1788 vitsordade biskop Wallqvist till protokollet I:s "goda håg och vilja, förenade med drift och förmåga" han "predikade grundligt, vackert och ganska uppbyggligt, varande många andra till säker föresyn." Ett av I. författat herdaminne över stiftets präster finnes - med tillägg av prosten A. Wetter och komm. J. E. Lagergren - i Lagergrenska samlingarna i Kungl. Biblioteket. Till sitt framträdande kunde han vara både hög och låg: "han gick hemma i träskor, red ut med silversporrar." - Om en gärning, vari I. som lärare i Karlskrona skulle varit delaktig och som sedan ej gav honom en glad dag, berättar Joh. Ternström i brev till Wieselgren 15/9 1826 (Wieselgr. brevsaml. bd XI, (Göteb. stadsbibL).

20. Jonas Sellman, 1793-1828. Född i Nye den 10 mars 1743; son till bonden Sven Hagman och Stina Se1lman. Stud. i Lund -1764, prv. 3/61.1767, disp.1765 (de meritis et fatis Eskilli archiepiscopi et primi primatis Lundensis, pres. G. Sommelius) och 1768 (de necessitate studii oeconomici, pres. C. Trozelius), magister sistn. år, kamm. i Öggestorp 1776, kh. i Sandseryd 1785 och här 1793, resp. vid prästmötet s. å., prost 1794, kontraktsprost 1799, jubelmagister i Lund 1820, stiftets senior 1826, tjänstfri från prostexpeditionen 1825 och från pastoralvården 1827. S. besöktes 1794 av biskop Wallquist, som i sin resejournal antecknat: "Hos kyrkoherde Sellman, som jag utnämnde till prost, var allt gott och glatt". C.Wallquists saml. Strängnäs stiftsbibl.) Död den 17 juni 1828.

Caspar Håkan Cederschiöld, 1829-45. Född på Lidboholm i Sjösås den 21 mars 1776, son till kvartermästaren vid adelsfanan Stefan Casper Cederschiöld och Anna Plantina Laurell. Stud. i Lund 1794, prv. 23/9 1804, övre apologist i Växjö 1812, pastoral ex. 1815, kh. i Lekaryd 1820, tilltr. 1822, prost 1828, kh. här S. å., tilltr. 1830. Död den 13 juni 1845. O. hade länge otur i befordran och kom till Forsheda mot allas förmodan. 1827 hade han sökt Unnaryd men erhöll ej förslagsrum (se domkapitlets förklaring över hans besvär i Tegners Samlade skrifter, VI, s. 76 tf.). Tegner kallar honom för "en ganska hederlig men något enfaldig man" (bref. t. af Kullberg 27/2 1825). Av sin prost D. Nordin sattes han högt och får i brev till Tegner 5/7 1839 goda vitsord för sin gedigna karaktär och utmärkta pastoral vård: "kämpen, en ärans man, öppen och förtrolig, . . . . å hälsans vägnar. . . . den raskaste och sköter sitt ämbete galant." Ännu 2/1 1845 skriver Nordin, att "O. är kämpen än." Trots ett milt sinnelag visade O. stor nitälskan i ämbetets utövning, särskilt i kampen mot dryckenskapen. Under hans tid (1838) höll Tegner sammanträde i Forsheda angående sammanbyggnad av denna kyrka med Torskinge. O. led länge av svår gikt men skötte sin syssla t.o.m. gudstjänsten i Forsheda den 8 juni 1845. Följande dag kl. 3 e. m. drabbades han av slag och avled efter 4 dygns sjukdom.

Johan Lorentz Broberg, 1846-73. Född i Moggeboda i Bergunda den 12 maj 1805, son till sederm. komm. i Ömesberga Lorentz Petrus Broherg och Petronella Folin. Stud. i Lund 1828, disp. 1820 (de historica Cyropædiæ Xenophonte auctoritate, p.I. pres. N. Lindgren) och 1832 (försök till en teol. och prakt. lära om Apollinii parabel, p. II, pres. C. J. Hill), prv. 10/4 1831, magister 1832, med l'e apologist i Växjö s. å. kollega 1836, notarie vid prästmötet s. å. pastoralex. 1840, kh. här 1846, tilltr. 1848, Prost 1850. Död den 19 sept. 1873, Då B. reste till akademien, fick han av Tegner ett utmtmärkt vitsord för flit och kunskaper, särskilt i grekiska (se br. t. A. O. Lindfors 22/9 1828). Såsom lärare meddelade han i 16 års lid undervisning i skolans nedersta eller förberedande klass, icke därför att han ej innehade tillräckliga kunskaper för högre undervisning utan emedan han ansågs särdeles lämplig att handleda barn. Han ägde den jämnhet, fördragssamhet och blidhet i lynnet, som barnuppfostraren måste iiga; därjämte brast han icke i det allvar, som är börligt för upprätthållandet av ordning och tukt. Ibland svepte han till med rottingen, men han använde den ej såsom vardagstraktering. Vorden kyrkoherde ägnade han sig mest åt det praktiska ordnandet av församlingens angelägenheter och gjorde detta med reda och kraft. Två kyrkor nybyggdes, och den tredje undergick en fullständig reparation. Han älskade sina församlingar och skötte deras ekonomi på ett sätt, som icke var man kunnat. Som pastor var han för övrigt ordenterlig och noggrann, som människa hovsam och utan fjäsk. Icke minst ihågkommes han som de fattigas vän. Som predikant blev han minst uppburen, särskilt av gammalläsanta, som ansåga hans visserligen bibeltrogna men torra förkunnelse ägnad att söva i andlig likgiltighet. Han avled oförmodat under en resa till en skolexamen, då vagnsaxeln brast en fjärdedels mil från hemmet. Ehuru stjälpningen i ett vattenfyllt dike icke förorsakade någon yttre skada, tålde hans hjärta icke vid förskräckelsen och den nödtvungna ansträngningen. I den medföljande makans sköte utandades han sin sista suck och hann ej mer än att till henne uttala: "Gud väl signe dig!" Mitt för Forsheda Kvarnagård finnes upprest en sten med inskrift till minne av denna händelse. (H. Lönegren: Wexiö skola och gymnasium, Växjö 1882; A. Quennersledt: Smålandsminnen från ett kamratmöte i Vexiö 1888, Lund 1891; F. Theiandel: Minnesord 1874; skriftliga meddel. av ämbetsbröder).

23 Ludvig Leonard Ljunggren, 1874 -79. Född i Bankeryd den 28 sept. 1822, son till hemmansägaren Magnus Ljunggren och Sara Greta Dahlström. Stued. i Uppsala 1844, dimissions ex. 1845, prakt. teol. ex. 1846, folkskollärare ex. s. å., prv. i Karlshamn 1/11 s.å., fängelsepredikant i Jönköping 1853, komm. i Bankeryd 1858, tilltr. 1859, pastoralex. 1861, kh. här 1874, tilltr. 1877. Död den 12 febr. 1879. Både som familjefader och präst sade sig L. sitta inne med ett församlingsvidare hjärtelag och en intelligens, som i förening med hans redbara avsikter gav åt hans livsgärning en i hög grad erkännansvärd prägel. En smygande sjuklighet, alltmera utvecklad till det sämre under hans korta tid som kyrkoherde, lade emellertid sordin på levnadsmod och krafter till men för den annars dugande mannens prästerliga verksamhet. Den goda viljan fanns kvar, men förmågan slappades alltmer. Till den psykiska sjukligheten hörde en med missmod förenad tungsinthet, vilken under sista levnadsåret övergick till fullständig sinnesrubbning. Den som nedskriver denna sporadiska teckning var v. pastor i Forsheda under L:s sista levna:dsår. Det var rörande att i den sjukes tillstånd vid ett och annat tillfälle spåra ljusglimtar, minnande om de älskliga personlighetsdragen från hälsans dagar. Mer än en läkare söktes men utan annat råd än hänvisning till hospital. Den förtvivlade makan beslöt då att vända sig till prosten Ponten i Korsberga. I medlet av febr. 1878 reste hon dit med sin man, åtföljd av då tjänstgörande kyrkovärden Hansson i Forsheda Ledsgård. Prosten, som med deltagande vänlighet mottog de besökande, undersökte omsorgsfullt den sjuke och gav därpå makan den lugnande upplysningen, att mannen utan risk kunde vårdas i hemmet, enär efter all sannolikhet sjukdomens förlopp komme att bliva av jämförelsevis lugn art. Såsom bevis på prostens skarpa läkareblick må nämnas, att han till kyrkovärden H. enskilt förklarade, att den sjukes kvarstannande i Forsheda egentligen vore meningslöst, enär det icke torde dröja 10 eller 12 månader, förrän L. komme att drabbas av hjärnblödning och därav orsakad död. Minnestecknaren erhöll av kyrkovärden kännedom om prostens förutsägelse och fick omsider anledning till förvåning, då L:s död som följd av hjärnblödning inträffade 3 dagar före utgången av de 12 månaderna. (L. Rydeman).

24. Frans Johan Petersson, 1886- 88. Född i Tingsås den 9 okt. 1826 son till kopparslagaremästaren Johan Gustaf Petersson och Helena Gummesdotter. Stud. i Uppsala '1850, prv. 13/2 1853, komm. i Tånnö 1864, tilltr. 1865, pastoral.ex. 1874 kh. i Forsheda 1879, tilltr. 1882, kh. här 1886, tilltr. ej. Var utrustad med stark hälsa och ett klart praktiskt förstånd. Han studerade med klok beräkning och avlade en vacker pastoralexamen. För prästämbetet hade han god begåvning, var en skicklig pastor och hördes gärna som predikant. Han förstod väl att umgås med folket och politisera och ekonomisera med gubbarna. I debatten vid överläggningar ägde han stor fyndighet och styrka. Efter få års tjänst i Forsheda drabbades han av sjuklighet och förlorade sin forna kraft i både tal och arbete. Icke desto mindre erhöll han vid kh.-valet i Vrigstad stor röstpluralitet. Han skulle ha tillträtt den 1 maj 1888 men avled i Forsheda den 3 mars s. å. (A. Quennerstedt: Smålandsminnen från ett kamratmöte i Växjö 1888, Lund 1891; Mtn 1896).

Johannes Gustaf Hazen, 1887-1927. Född i Tjureda den 10 aug. 1849, son till hemmansägaren Per Nilsson och Maria Karlsdotter. Mogenh.-ex. i Växjö 1869, stud. i Lund 1870, teol. teol. ex. 1872, prakt. teol.ex. 1873, prv. 15/6 s. å., komm. i Bredaryd 1877, tilltro 1878, pastoral ex. 1882, kh. här (fjärde provpredikant) 1887, tilltr. 1888, kontraktsprost i Västbo 1893, tilltr. S. å., orator vid prästmötet 1896, ledamot av riksdagens andra kammare 1894--1909, LNO 1902, preses vid prästmötet "1915, teol. doktor vid jubelfesten 1917, avsked från prostämbetet 1919, ledamot av kyrkomötet 1920, ledamot av länets landsting 1923-26, emeritus 1926, fråntr. 1927. Död i Värnamo den 9 okt. 1930.

Då förf. 1919 som ung präst fick missiv till Västbo, kom han till en landsända, som för honom då var okänd men som han snart lärde sig att i hög grad värdera. Därvarande prästerskap hade sedan långt tillbaka intagit en rangställning bland stiftets klerus och hävdade fortfarande med glans sin gamla ställning. Att så var fallet, berodde icke blott på den intelligens, lärdom och allmänna livaktighet, sam kännetecknade flertalet av bygdens präster, utan ock på det förhållandet, att de under flera decennier haft förmånen att bland sig räkna en av den samtida svenska kyrkans yppersta män. Kontraktsprosten Johannes Gustaf Hazen.

Alla omdömen om H. äro ense däri, att han var en hövdingagestalt, som i både lekamlig och andlig måtto bar huvudet högre än allt folket. Ovanligt var redan hans utseende; den resliga växten, det yviga skägget och den öppna, frimodiga blicken gav åskådaren intrycket av en kyrkoman från 1600-talet eller en profet från gamla Israel. Den kraftfulla stämman, vilken mullrande som åskan trängde till varje vrå av kyrkan, befäste ytterligare denna föreställning. Till kynnet befryndad med de gamla kyrkofäderna var han en de skarpa linjernas och den klippfasta trons man. Andlig dagtingan passade honom icke, och därför fick han ofta hålla till i stridslinjen. Men städse stod han som en kämpe utan fruktan och tadel, sina vapen höll han blanka och skölden utan fläck. Kärast av sina många valplatser höll H. nog predikstolen. Han var såväl till innehåll som form en utmärkt talare, som ovillkorligen fängslade sina åhörares uppmärksamhet. Högst ovanlig tedde sig hans förmåga att finna målande bilder och orginella vändningar och uttryck, som gåvo hans predikan en personlig prägel av kraft och kärna. Hans förkunnelse uppbars aven levande övertygelse om den orubbliga sanningen i fädernas tro. Guds uppenbarelse i ordet och Kristus utgjorde för honom den tillförlitliga grunden. Om bot och bättring kunde han predika som ingen annan, men Kristi försoningsverk var dock alltid hans förnämsta ämne. Luther älskade han lika mycket som han tog avstånd från den modärna teologien och tidens separatistiska eller kyrkligt-ekumeniska strävanden. Dagens växlande rörelser och åsikter följde han noga med granskande öga, och det skeva och skadliga däri angrep han oförfärat. Med sorg såg han, huru Luthers lilla katekes undanträngdes från skolans undervisning, ooh inom Växjö stift har ingen gjort mer än han för att genom föredrag och artiklar väcka kyrkofolkets uppmärksamhet på de andliga värden, som genom katekesförbudet äventyrades. Så sent som sommaren 1929 talade han på ett stort kyrkligt möte i Urshult inför en tvåtusenhövdad menighet om denna sin hjärtesak.

Om H:s anseende som talare vittnar förövrigt det faktum, att det in i hans ålderdom knappast i stiftet avhölls en enda kyrklig konferens eller sammankomst, där han icke anmodades hålla predikan eller föredrag. Stod hans namn icke på programmet, var man alltid säker om att få höra hans inlägg i diskussionen. På Finnvedens prästsällskaps möten saknades han aldrig och hade städse något att giva. Då han under sitt sista levnadsår lovat att där tala om helbrägdagörelsen genom tron men av sjukdom blev förhindrad, nedskrev han på sjukbädden sina tankar. Föredraget upplästes sedan på sammanträdet och blev en gripande avskedspredikan till en krets ämbetsbröder, av vilka han var högt älskad och vördad.

I yngre år medverkade H. ivrigt i nykterhetsarbetet, och säkerligen har han gjort mera än någon samtida präst i stiftet för att hämma den gamla supseden. Han reste flitigt omkring i bygdens kyrkor och skildrade dryckenskapens förbannelse på ett sätt, som kom även den i lasten djupt sjunkne att vakna och resa sig ur eländet. Förnämligast genom hans ingripande stängdes tvänne av häradets gästgivaregårdar med brännvinsutskänkning. När nykterhetsrörelsen så småningom fick en mera politisk betoning, kände han sig rätt främmande för densamma. Han menade, att nykterheten borde ha sin grund i personlig övertygelse och ej vila på lagbud. Till den 1922 anordnade förbudsomröstningen ställde han sig därför tämligen kritisk.

H. hade starka politiska intressen och var under femton år ledamot av riksdagens andra kammare. Han invaldes hit av det gamla lantmannapartiet. Under sin riksdagstid väckte han ett flertal motioner, men något större inflytande torde han icke hava utövat, enär han med sin rakryggade personlighet var tämligen oförmögen att kunna jämka med den av honom en gång omfattade meningen. I riksdagen yttrade han sig framför allt i kyrko- och nykterhetsfrågor och siade nog tidigare än de flesta om den sekularisering, som vi i våra dagar bevittna. Han klagade en gång över, att man i riksdagen med hans åskådning fick tala i motvind. Och detta hans egna omdöme är helt visst riktigt. Värt att ihågkomma är, att han tidigt under sin riksdagsmannabana tog till orda för kvinnans pollitiska rösträtt. Hans duglighet i allmänna angelägenheter togs jämväl i anspråk för hembygdens väl, idet att han under en period var ledamot av Jönköpings läns landsting. Då han 1920 invaldes i kyrkomötet, hade han sin bästa tid bakom sig och kom icke att där göra någon nämnvärd insats.

Som en stor barna- och ungdomsvän tog H. livlig del i arbetet bland de unga och saknades sällan vid stiftets ungdomskurser. Han ansågs visserligen mycket konservativ men var icke detta i högre grad än att han vid 1921 års prästmöte framlade motion om inrättande av stiftsråd och stiftsmöte. Det första stiftsmötet i Växjö sommaren 1923 inleddes av honom med en "mäktig predikan, som sent torde komma att av åhörarna glömmas.

Att kyrkan i denna tid måste upptaga ett organiserat arbete bland den konfirmerade ungdomen, var för honom en naturlig sak. Hans kärlek till de unga kom honom att ägna ett varmt intresse åt folkskolan. Givetvis måste han från sin ståndpunkt känna sorg över den utveckling bort från kyrkan, som skolväsendet under de senare åren tagit. Hans sista strid som skolrådsordförande gällde behållandet av halvtidsläsningen, som han ansåg vara den i regel lämpligaste skolformen för de glest befolkade smålandsbygderna. I en serie artiklar med titel "Rädda barnen" i Smålandsposten 1919 utvecklade han grundligt sin åsikt i denna fråga. Genom flitiga till livets slut fortsatta studier blev H. en på olika områden mycket kunnig man. Härom vittna bl. a. hans oration vid prästmötet 1896 och avhandling vid prästmötet 1915, där han var preses. Det gammalkyrkliga fromhetslivet i bygderna väckte tidigt hans intresse, och ur hans penna ha flutit många uppsatser i detta ämne. Särskilt hugfäste han med förkärlek minnet av enkla allmogemänniskor, som varit kyrkan och hennes bekännelse varmt tillgivna. Ett icke ringa forskningsarbete ligger bakom den beskrivning över Forsheda pastorat, som han författat. Hans häri gjorda försök att återfinna Hervarasagans hjältar och orter i gårdsnamnen kring Bolmen äro fyndigt utförda men kunna givetvis icke bestå inför vetenskaplig kritik.

Personligen var H. en mycket from man och en flitig bedjare. Som en sann människovän, rättrådig, god och ömsint, framförallt mot armodets barn, ihågkommes han i sina församlingar. Han var en härskarenatur men hade för sina tjänare och underlydande alltid ett gott hjärta.

Ingen fick lämna hans hus utan att på något sätt ha blivit undfägnad. En framstående själasörjare besökte han gärna de sjuka och fattiga. I sitt pastorat fick han verka under en sällsynt lång tjänstetid. Ett lika vackert som sant eftermäle gav honom hans forne komminister Alfred Elmbladh i en dikt vid hans bår, ur vilken må anföras:

Du var en man, ja, en profetgestalt, och mycket av Elias hos dig bodde.
Din gärning präglades av kraft i allt, och vad du talade, du också trodde.
Mot ondskan oförskräckt du kämpat har och modigt ställde du dig själv i gapen.
Dock var ej striden din, den Herrens var och blanka voro alltid dina vapen.
De många punden du av Herren fått, och där du kämpade du syntes vida.
Hög var din resning, varest än du stått,dock var din sak ej endast den att strida.  
Till mången sorgsen och bedrövad själ Guds evangelium du ljuvligt talat.
Vid Kristi kors blott fann din själ sig väl, och med dess tröst du andra rikt hugsvalat.
Kär var dig kyrkans och Guds rikes sak, och fosterlandet stod ditt hjärta nära.
I kyrkan skulle vara högt till tak men endast Herrens ord dess grund och ära.
Hur djupt du sörjde över tidens nöd och stora oro, som alltjämt sig hopat!
Ack, med ditt hjärtas varma, rika glöd du hos vår Gud var dag om hjälp har ropat. 
Din egen nöd blev också svår till sist. I ditt Getsemane dig kvalen brände.
Dock, Herrens nåd förutan vank och brist var tröstekällan uti ditt elände.
Vid Herrens löften blev du trygg och lugn: "Gud mitt i nöden endast väl mig
menat".Och i de  långa kvalens heta ugn ditt hjärtas guld blev luttrat 
blott och renat.


-----------------

David Natanael Johansson, 1926-; Född i Hallaböke av Femsjö församling den 17 dec. 1892, son till hemmansägaren Karl August Johansson och Ida Maria Larsdotter. Stud.-ex. i Halmstad 1911, stud. i Uppsala s. å., teol. fil. ex. 1912, teol. kand. 1914, prakt. teol. prov s. å., prv. (efter ålders dispens) 28/12 s. å., komm. i NäveIsjö 1917, tilltr. 1918, och i Furuby 1919, tilltr. 1920, kh. här 1926, tilltro 1927. [Död i Forsheda 25/6 1957]*

Gift 20/6 1918 med Ingeborg Andersson, f. i Växjö 10/8 1894, [död i Forsheda 19/1 1993.]* dotter till handl. John Andersson och Vilhelmina Sjögren. 
Barn:
- John Ragnar Natanael, f. 22/12 1919   [Död i Forsheda 1/1 1998.]*

Förf. har haft förmånen att för denna del få använda en samling domboksutdrag, som utförts av fru Hanna Friberg i Jönköping. De flesta uppgifter, för vilka här som källa angivas Västbo eller östbo domböcker, äro hämtade ur dessa anteckningar. Samtliga de i arbetet förekommande notiserna ur biskop Brasks kopiebok i Riksarkivet äro lämnade av prof. Gottfr. Carlsson, som även bistått förf. med upplysningar rörande en del medeltidspräster, bl. a. herr Ture i Villstad. Nedannämnda hänvisningar till Lagergrens samlingar avse bl., a. ett band (n:r 7), vari ingå uppgifter om präster i Bolmsö av J. E. Lagergren, i Långaryd av C. E. Eneroth, i S. Hestra av A. Hjelmquist, i Villstad av D. Nordin, i Reftele av A. Lindwall, i Äs av J. C. HesseIgren, i Kulltorp av N. Hagelberg och i Asenhöga av A. J. Almen. Om den källa, som citeras FPC, se detta arbete, del III, under förkortningar (efter förordet).

Följande information finns under Forsheda pastorat i:
Gotthard Virdestam, Växjö stifts herdaminne. 8. Regementspräster. Extraordinarier. Stiftets präster utom stiftet. Supplement sid. 356-357