Isenberg var som Lector vid Cadettskolan i Carlskrona tillika Informator hos en Sparre. Om denne var Amiral eller en af de högre officerarna vid Flottan minns jag ej med visshet. Men ett gudfruktigt Herrskap lär han och Frun varit. De upptogo och fostrade en fattig och värnlös flicka; hon växte upp och blef, hvilket ofta är fallet med Blekingeflickorna, ganska vacker. När tiden var inne, att hon skulle undervisas till sin första Nattvardsgång, anförtroddes hon, på Herrskapets föranstaltande, åt Lector Isenberg, som bodde i huset. Men han gjorde icke sin sak bättre, än att han förförde och lägrade flickan, då hon om kvällarne gick till honom på kammaren att läsa. Det kunde hållas hemligt tills hon skulle föda. Instruerad af bofven, går hon då ut på isen, hugger ett hål och sticker fostret i vaken, men ertappas; sättes i häkte, bekänner på Isenberg; dömes till döden och afrättas -väl beredd och under tusendes tårar, som ömkade sig öfver den arma förförda -   men förbannade förföraren. Isenberg måste då undan, och i brist på bevisning, undgick han den världsliga lagens näpst, men blef så mycket hårdare sedan hemsökt af den högre lagens förbannelse i samvetet. I fläng sökte han Forsheda, som just var ledigt, och fick det, men skall ifrån den dagen, så länge han levde, såsom jag hört försäkras af personer på Wernamo-orten, aldrig haft en glad och lugn dag, utan tärts af den "hemskaste förtviflan."   Ternström redogör därefter för historiens trovärdighet och avslutar med: "Detta hade förtjent att med några ord omröras i Isenbergska meritlistan!"