Tofteryds kyrka
Har sedan gammalt omfattat församlingarna Tofteryd (Torpryth 1299), Byarum och Bondstorp, men de båda sistnämnda socknarna avskildes 1922 till särskilt pastorat (kung. Resol. 10/3 samma år) Tofteryds kyrka är av sten byggd 1835. Folkmängden utgjorde 1/1 1930 2480 personer på en areal av 12253 har.
Kyrkoherdar.
1 Haquianus 1307-42? Nämnes 20/1 1307
1310, 1312. (br. fr. april. 23/4), 12 /5 1313 14/2 1328 16/1 1333
samt 1342.(?) (DS 1527 1698, 1844-5, 1924 2653, 2961, 3641 3041). Häradsprost (1312)-(42?)
2 Magnus Haquini, 1360 Son till Håkan Petersson och hans hustru Gunnelf Uppgjorde 24/6 sitt testamente, vari han valde sin lägerstad i Nydala och till klostret skänkte samtliga de fastigheter i Åkers socken
som hans fader tillbytt sig av herr Sven i Kulltorp. (SRP n:r 458).
3. Måns, 1556-57 Nämnes i Kammararkivets räkenskaper d. å. "Hade av Sjöaryds fämark olovligen intagit en torpstad, som därav blev kallad och ännu kallas Skinnarebo." (Lag.)
4. Haquinus, 1561-63 Nämnes som kh. här och prost i östbo d. å. (KA) "Avkvittade sina årsaltaren av nämnda gård för att få fiska i stora sjön och i Groasjön." (Lag.).
5. Bryniel Gödstaffson, 1564-82. Gav 1571 till Älvsborgs lösen 43 mark 5 öre i penningar och 6 lod silver. "Hade riksens herrars brev i förutnämnda torpstad. den han likväl måste återlämna (Lag.) Enligt Lagergren levde han ännu 1590 men har i så fall dött under förra delen av året, ty i Jönköpings rådhusrätts handlingar nämnes 17/7 s. å. att han haver skolat låtit sitt liv "för en trollpackas skull."
6. Jonas Jonæ (Dusæus), 1590-93. Se kh i Åke
Måns var här 1595 enl. Jönköp. rådhusprotokoller.
7. Nicolaus Ahasveri, 1599-1605. Se kh. i Åker
8. Sveno Magni, 1605-15. Se Kh. i Fryele.
9 Arvidus Petri, 1615- -26. Se kh. i Värnamo.
10 Canutus Johannis Sæbyensis, 1626-39 Möjligen son till kh. i Säby Joliannes Andreæ Linderosensis och Margareta Thurin. Var föreståndare och predikant vid Jönköpings hospital 1/11 1624-1/5 1622 och installerades till kh. här 1626. Vid hans hitkomst hade konsistorim delat gället i tvenne hälfter och givit den ena åt komministern utan något onus, men S. besvärade sig häröver hos konungen, som gav konsistorium befallning att inrymma hela gället åt honom. (Kungl. br. 27/3 1629). Död i april 1639.
Gift.
Barn En dotter död 1693. Gift med regementsskrivaren Märten Jonsson Junander.
- Zacharias. komm. i Jönköping.
11. Laurentius Canuti Wiellmannus, 1639- 48. Krigspräst i 12 år. kh. här 24/11 1630. installerad 1611. Började föra anteckningsböcker För kyrkan. Död 1618.
Gift:
med Margaretha Eld, som efter mannens död kom till Åker.Barn:
- Canutus, lektor i Växjö.
- Laurentius, stud. i Uppsala 8/11 1666.
- Christina, gift 1670 med handelsmannen i Stockholm Sven Andersson Westerman.
12. Robertus Paschasii Junander, 1648-70. Borgareson från Jönköping. född där 1710. Orerade i Uppsala 1635 "de eleganti dicto Aurora Musis Amica", (dsp. i Åbo -1643 (de intellectu humano. pres. G. Alanus) sedan krigspräst, kh. här 1648. vik. häradsprost 1664, ordinarie 1666. Förde ordentliga räkenskaper, gjorde betydliga reparationer vid kyrkorna och var en i allo ordentlig man." (Lag.). Död den 7 maj 1760. Gravskrift över honom av Petrus och Gudmund Höök trycktes i Uppsala s. å.
Gift: med Christina Johansdotter Baaz; dotter till kh. i Svartorp Johan Baaz och omgift med eftertr. Barn: (Kallade sig Robetzonius kh i Ås.)
- Johannes, kollega i Jönköping, död 1676.
- Magnus, fältväbel
- Benqt lantbrukare, Brita, gift med bonden Andersson i Nåthult.
- En dotter gift mrd komm. i Hagshult Israel Trellman.
13. Petrus Hagelberg, 1672-1700 Född 1625 i Tingsås, son till bonden Olof i Brevik. Namnet togs av det i närheten liggande Haglaberget. Stud. i Grejfswald och sedan 1654 i Uppsala disp. 1671 (di causis mutationum rerumpuhlicarum eommunissimis pres. S. Skunk) och 1671 (de virtute heroica,
pres E. Ljungh), fil, kand. s. å. magister. prv. 19/5 1672, Kh. här s.å., häradsprost 1674, predikant vid prästmötet 1675.
Var en ordentlig och verksam man samt gjorde många förbättringar vid Tofteryds och Byarums kyrkor. (Lag.). Död i nov. (före den 16) 1700 och begrovs den 10 febr. 1701.
Gift med 1) Christina Johansdotter Baaz död i oktober 1689,
dotter till företrädaren
2) Kristi Himmelsfärdsdag 1690 med en prästänka Dahlman från Vedbo härad.
14. Sveno Vexionius, 1701-19. Född i Växjö omkr. 1659 son till borgaren Matthias Svensson. Stud. i Åbo 1679.
prv. 2/8 1684, v. pastor på Bolmsö s. å., komm. i Växjö 1688, pastoralex. 1696, här 1701, tilltr. 1702. "En i högsta måtto ordentlig man." (Lag.). Berömmes av biskoparna Cavallius och Lund i visitationsprotokollen 1704 och 1714. Död den 29 maj 1719.
Gift
1) troligen med en dotter till kh. i Bolmsö Benedictus Gaslsiander; 2) med Helena Nybelia, f. 1667, död 1721, dotter till kh. i Älmeboda Petrus Jona Nybelius. Barn:
- Anna Catharina. gift med kh. Odensjö Sven Granbeck.
- En dotter, till namnet okänd.
15. Sven Pihlgren, 1721-31. Född i Växjö 1679, son till borgaren Nils Isaksson. Skol. i Växjö 1688, stud. i Åbo 1706 disp. 1705 (de auro, pres. P. Hahn) och 1706 (de leone, samme preses), kollega i Växjö 1709, magister (primus) i Åbo 1712, domkyrkosyssloman i Växjö s. å. Kh. här 1721. Död den: 3 juli 1731.
Gift 4) 31/8 1708 med Helena Unnera, död före 1717, dotter till kh.i
S. Hestra Daniel Unnerus;
2) med Beata Fiorin, f. 1677, dotter till kh
i Tolg Magnus Fiorin och omgift med kh. i Villstad Joh. Agrell. Barn:
- Daniel, f. 1708, kh. i Sandseryd.
- Maria, f. 7/11 1712, död s. å
16. Enevald Pihlgren, 1731-43. Född i Växjö 1696, broder till föregående. Skol. i Växjö 1705, stud. i Lund 1716, kollega vid skolan 1724, respondent vid prästmötet 1729, kh. här 1731, tillr. 1733. Död den 16 april 1743.
Gift 24/7 1724 med Anna Birgitta Fiorin, f. 4/8 1706, död 14/4 1741 dotter till kh. i Tolg Magnus Fiorin. Likpredikan över henne av prosten Kexerus i Vrigstad trycktes i Jönköping 1742. - Barn:
- Magnus, 1727, döpt 16/12, v. notarie vid generalgardeskrigsrätten. Uppgives som författare till veckoskriften "En fri svensk" under 1761 års riksdag
- Nils, f. 1730, döpt 30/9, död 15/4 1731.
- Sara Beata, f. 6/4 1732, död s. å.
- Anna Maria, f. 28/9 1733.
- Sven, f. 9/2 1735, skol. i Växjö 1744.
17. Johan Wetterholm, 1744-1756. Född i Ölmestad den
15 maj 1702, son till bonden Bengt Jönsson och Ingrid Persdotter. Skol, på Visingsö 1718, stud. i Lund 1727, prv. i Jönköping 30/12 1730, kh. här 1743, tilltr. 1744, predikant vid prästmötet 1755. Hade lyckliga prediko och umgängesgåvor. Död den 16 okt. 1756.Gift 24/6 1734 med Catharina Christina Drysén, f. 15/7 1711, död 27/12
1764, dotter till kh. i Sandseryd Andreas Drysenius. Barn:
- Bengt, döpt
29/7 1736.
- Märta Margareta, f. 10/10 1739, gift 27/10 1765 med rusthållaren Jonas Bjurbeck i Ås
- Andreas, f. 15/5 1744, bokbindare.
- Johannes, f. 6/2 1743, komm i N. Ljunga.
- Sara Catharina, f. 2/9 1744, död
s. å.
- Brita Christina, f. 20/8 1745, död 11/10 1817, gift 1765 med rusthållaren Erik Gustaf Thorsson i Skog.
- Daniel, f. 28/8 1747.
- Anna Helena, f. 18/2 1749, död 12/9 1761.
- Bengt, f. 2/9 1750, död s. å
- Peter Otto. f. 5/12 1752
18. Jonas Svanbeck, 1757-74. Född i Näshult 1695. Son till bonden Carl Jönsson och Kerstin Persdotter. Skol. i Växjö 1709, stud. i Uppsala 1721. prv. 16/4 1725, komm. i Vallsjö. 1728, predikant vid prästmötet 1740, pastoralex. 1744, kh. här "efter trätor och split" 1757, tilltr. 1759.
En gudfruktig och dygdig man, ägde goda ämbetsgåvor och hålles i ett välsignat minne. Däremot ej lycklig i sin husliga sammanlevnad, och hans sista hustru efterlämnade icke någon berömmelse. (Lag.). Under hans tid tillbyggdes Tofteryds och Byarums kyrkor. Besvärshandlingar över hans val, som av v. häradshövdingen Eric Unæus överklagades hos hovrätten och kungl. maj :t, finnas i Eckl. saml., RA. Död den 10 dec. 1774.
Gift 1) 30/5 1728 med Johanna Margareta Lindstorphia, f. 30/11 4705, död 17/5 1769, dotter till kh. i Korsberga Petrus Lindstorphius;
2) 2/2 1770 med Maria Beata Gumælia f. 1729, död 28/3 1795, dotter till hovkamreren Sam. Gumælius och Anna Catharina Wetterwall samt änka efter komm. i Stockaryd Gabriel Lundahl. Barn:
i första giftet
- Samuel, magister, dansmästare.
- Carl Peter, död 22/9 1734.
- Margareta Helena, f. 19/3 1736, död 1770, gift 14/3 1770 med riksdagsmannen Per Bengtsson i Berga.
- Carl Johan, f. 4/40 1738, kamrer i Göta hovrätt, död i Jönkoping 10/12 1808.
- Severin Peter, tygvaktare vid kungl. artilleriet.
(i andra giftet):
- Johanna Maria, f. 10/6 1773, gift med kvartermästaren Humble
19. Pehr Ekmark,.1776-1802. Född i Åsenhöga den 10 nov. 1722, son till nämndemannen Jöns Månsson och Ingrid Samuelsdotter. Skol. i Växjö 1739, stud. i Lund 1745, disp. 1748 (jus directionis ab imperio diversum, pres. J. Nelander) och 1750 (de parallaxi. Lunæ pres. L. Liedbeck). magister 1751, prv. 30/8 s. å., pastoralex. 1766, kollega i Växjö 1770, kh. här 1776, tilltr. 1777, prost 1784. "E. var en exemplarisk man, rättskaffens och dygdig, nitisk och allvarsam i sitt ämbete, mild i sitt umgänge, god och välgörande, förståndig hushållare och förträfflig predikant." (Lag.). Död den 18 sept. 1802.
Gift 24/9 1770 med Anna Catharina Hag f. 5/12 1740, död i Kävsjö 31/1 1822, dotter till kb. i Berg Joh. Hagæus Barn:
- Johan, f. i juni 1773,
död 26/1 1779.
- Jacob, f. 8/11 1774, kanslist vid postverket, död 1825.
- Sophia Catharina f. 8/4 1776, gift med komm. i Bondstorp Gudmund Nyström.
- Gustaf, f. 24/5 1778, auskultant i Åbo hovrätt, död 10/7 1829.död
- Peter, f. 4/6 1780, borgmästare i Viborg. Johanna, f. 3/7 1782, med komm. i Kävsjö Carl Lund.
- Johannes, f. 15/1 1786, fältsekreterare vid krigskommissariatet, död i Stockholm 11/1 1825.
20. Jonas Johan Lagergren, 1803-33. Född i Karlstorp den 15 jan. 1759, son till kh. Jonas Lagergren och Maria Elisabet Hjelm. Gymn. i Kalmar 1775 och i Växjö 1776, stud. i Uppsala 1777, prv. 12/12 1782, e. o. bataljonspredikant vid Kalmar regemente 1783, pastoralex. 1784, komm. i Lekeryd 1790, tilltr. 1791, respondent vid prästmötet 1798, kh. här 1803, tilltr. 1805, prost 1806, häradsprost 1825. Ledamot av Samfundet pro fide et christianismo 1800 och av Götiska förbundet 1816. Död den 5 sept. 1833.
I barndomen var L. mycket sjuklig och flera gånger utsatt för olyckshändelser. Vid 12 års ålder föll han ned från Karlstorps klockstapel men greps i flykten av en dräng. I plågor och yrsel låg han länge till sängs och syntes till sist som död. Då man skulle ikläda honom svepningen, märktes ett svagt livstecken, varefter man lyckades återkalla honom till medvetande. Föräldrarna dogo, innan sonen var 15 år gammal, och sjukligheten och sorgen gjorde denne så stadig som en gammal man. "få ord", säger han, "jag hade en ovanligt svår och ömkansvärd barndom."
Gossen visade sig tidigt äga ett gott minne men hade ej håg för boken utan blott för musiken Läslusten vaknade först, då han redan antagits i lära hos en häradsskrivare. Sin första undervisning erhöll han av komminister Lohm i Kråkshult, men denne förmådde ej länge fortsätta hans uppfostran. För fortsatta studier såg det på grund av hans fattigdom mörkt ut. Föräldrarna hade varit mycket givmilda, särskilt modern var, säger han, "färdig avkläda sina egna kläder för att påkläda uslingen dem." Någon förmögenhet hade de ej samlat, och hela L :s fädernearv uppgick blott till 111 rdlr 5 sk. 4 rstn banco. Vid midsommaren 1774 sattes han i skola hos den lärde prosten Drysén i moderns hemförsamling Algutsboda. Denne blev för gossen en verklig far, och han var en mästare i att undervisa. L. fick läsa natt och dag, men ibland gömdes dock böckerna för honom. På nyåret 1775 kom han till sin morbror, prosten Runcrantz i Mortorp, och blev på sommaren s. å. gymnasist i Kalmar. Härifrån avgick han i febr. 1776 till Växjö gymnasium, där han intogs i nederringen. Mycket musikalisk -enligt egen uppgift- "den yppersta på kapellet" undervisade han två gånger i veckan lektor Ingermans och hospitalspastor Norlins söner i violinspelning, för vilket han samtidigt erhöll matdagar, övriga dagar svalt han.
Med bästa betyget av 22 abiturienter reste L. 1777 till Uppsala. Hans kassa uppgick vid avfärden till 22 rdlr 10 sk. 8 rstn, och härpå uppehöll han sig vid akademien ett helt år. Ofta levde han på 4 runstvcken om dagen. Genom konditioner blev han i stånd att vistas vid universitetet i 5 år, under vilka han särskilt bevistade professor Aurivillius föreläsningar i den orientaliska litteraturen och professor Floderus i den grekiska. Hans begåvning uppmärksammades såväl av dessa män som av professor Fant, vilken lovade honom docentur i historia, när han tagit graden. Han var redan beredd att avlägga filosofie kandidatexamen och färdig med båda de disputationer som erfordrades för magistergraden, då han sveks av en person, som lovat honom understöd. Nu såg han ingen annan utväg än att återvända till hembygden. Ledsen och förtvivlad reste han ned till Växjö för att prästvigas.
Man kan beklaga, att L :s akademiska studier på detta sätt avbrötos. Det finnes knappast något tvivel, att han i annat fall skulle ha blivit en utmärkt vetenskapsman. Men även som fösamlingslärare fick han full användning för sin begåvning och energi, och på flera områden blev det honom förunnat att göra fruktbärande insatser.
L :s intresse riktades tidigt åt folkundervisningen. Redan som v. pastor i Burseryd inrättade han en sockenskola, som ägde bestånd, så länge han där tjänstgjorde. Han fortsatte denna verksamhet i Lekeryd, där han från 1798 ensam och utan lön undervisade hundratals barn i snart sagt alla ämnen, t. o. m. medicin, astronomi och de sköna konsterna. Denna skola var den första av dylikt slag i Växjö stift, och ett där
på hans egen bekostnad inrättat skolbibliotek det första i landet. L:s egenskap av föregångare på folkbiblioteksväsendets område har uttryckligen framhållits i ett nyligen av en biblioteksman utgivet arbete. Sedan han blivit kyrkoherde i Tofteryd införde han istället för de gamla katekesförhören, som han ansåg föga nyttiga, samtal och förhör en gång i veckan med vissa grupper av församlingens barn. "Jag har alltid haft den glädjen", skriver han till domkapitlet 1832, "att se barnen med förtjusning vänta på dagen och möta mig från 30 till 100 barn. Jag har då fått öva dem i stavning, att läsa latinsk stil, att skriva och räkna och berätta underbarheter i naturen, som roat dem. När barnen hava kommit hem, hava de framställt till sina föräldrar och större syskon dylika frågor i stavningsläran m. m., som föranlett dem att betänka sig att de ej måtte bliva dessa små underlägsne." Genom sitt vittomfattande skolprogram intog L. en särställning på sin tid, men han hade glädjen att i viss mån se sina idéer spridda och förverkligade, bl. a. genom sin gynnare, frih. Gudmund Jöran Adlerbeth på Ramsjöholm. Till skolundervisningen och folkbildningens tjänst författade han ett stort antal läroböcker, vilkas värde vitsordades av domkapitlet, särskilt av Håkan Sjögren, och Samfundet pro fide et christianismo. Han var den förste småländske prästman, som invaldes i detta i sällskap, och uppsände årligen dit redogörelser över bildningsarbetets framgång i orten. För L. var detta livet igenom en hjärteangelägenhet. "Det är också i skolstoftet bland oskyldiga, fattiga, värnlösa barn" säger J. Öhrnberg, "som vår L. hämtat sin skönaste lager och plockat mången ädelsten till sin oförgängliga krona." Nämnas må ock, att han till skolan i Lekeryd anskaffade en stipendiefond, och att läran i hans församlingar tack vare honom ofta erhöllo extra belöningar för sin flit. Hans outtröttliga bemödanden för folkbildningen blevo på högre ort uppmärksammade och medförde, att han av kungl. maj :t erhöll rätt att för tiden 1788-1805 räkna dubbla tjänsteår. Ännu på ålderdomen mottog han i sitt hem unga adelsmän till undervisning, ehuru han en gång skämtsamt klagade: "Quem Jupiter odit, fecit pedagogum."
För prästtjänsten hade L. ett varmt intresse och en lycklig begåvning. Hans förkunnelse präglades av bibel- och bekännelsetrohet och han talade så enkelt och bevekande, att orden gingo till åhörarnas hjärtan. Ofta nedskrev han sin predikningar men använde på predikstolen aldrig koncept. Mycket hemmastadd i bibeln hade han många av dess språk i minnet varför han lätt kunde predika så gott som oförberedd, om detta någon gång var av behovet påkallat. På det hela taget var han optimist och såg tidsläget ganska ljust, även om han ej blundade för dess avigsidor. I sin ämbetsberättelse till det 1832 utlysta prästmötet säger han härom bl. a. "Artighet, hövlighet, tjänstfärdighet, anständighet och ärbarhet äro dygder, som man mer än förr röjer hos själva allmogen. Huruvida hjärtat är förbättrat, dömer allena Gud. Men av frukten känner man trädet. Alla grova brott äro sällsynta. Inga barnamord hava, mig veterligen, på lång tid här för övats. Tjuvnader hava dlock varit mindre sällsynta. Vänskapen sitter på läpparna men stannar ofta där osanningen utgår men med mera försiktighet, oförsonligheten avlovas med munnen men kvarsitter i hjärtat, välgörenheten lyser, men girigheten spelar därunder fördold. Likväl i det hela skulle väl ingen vilja återkalla förflutna tider och bortbyta den närvarande tidens seder mot de förflutna tidernas. Men att söka göra kristendomskunskapen levande för hjärtat "hoc opus, hic labor."
Om L:s nit för sedernas förbättring vittnar bl. a. ett av honom författat sparsamhetsreglemente, Innebärande, att ingen bonde finge bära annat än grå kläder och ingen bondhustru någon dräkt med mer än 2 färger samt att högst 2 glas brännvin fingo tagas vid en bröllopsmiddag. Den tilltagande lyxen och dryckenskapen räknade L. som tidens värsta lyten, men beträffande den senare tvivlade han starkt på nyttan av förbud. "Min oförgripliga tanke är", yttrar han 1832, "kunna alla barn avhållas från brännvin och en allmän måttlighet vinnas, så bör man vara nöjd."
Både som kyrkoherde och häradsprost ådagalade L. en stor administrativ duglighet. Kyrkorna i Byarum och Bondstorp restaurerades, den sista i ansenlig grad, och kyrkogårdarna i förstnämnda socken och i Tofteryd utvidgades. Under sina sista år hade han mycket arbete med förberedelserna till byggnad av ny kyrka i moderförsamlingen, och före hans död hade sten härtill framkörts, ritningen godkänts och entreprenadauktion hållits. Om sorgfällig reda och ordentlighet vittna de många handlingar av hans hand rörande kontraktet, som ännu förvaras i dess prostarkiv.
De kunskaper, som L. under sin studietid inhämtat, fördjupade och utvidgade han på ett enastående sätt. G. J. Adlerbeth yttrar i ett brev till Svenska akademiens sekreterare Nils von Rosenstein, att L. "onekligen var en av stiftets lärdaste och mångkunnigaste män." i sin pastoralexamen erhöll han högsta betyget, och vid prästmötet 1798, där han var respondent, vitsordades hans lärdom med högsta beröm av biskop Wallquist. Hans vetande spände över ett stort antal olika områden. Han läste hebreiska med samma färdighet som modersmålet, varför Håkan Sjögren vid hans pastorsexamen yttrade: "Efter en sådan innanläsning behöves ingen explication". Av syriska och arabiska var han en grundlig kännare och roade sig ännu i ålderdomen med att skriva grekisk vers och anställa jämförelser mellan sanskrit och isländska. Med lätthet talade han franska och något tyska, skrev och läste engelska, förstod spanska och italienska och saknade icke kännedom om ryska. Särskilt sedan han 1816 på förslag av Jac. Adlerbeth blivit invald i Götiska förbund ägnade han sig åt forskning i götisk anda. Med hjälp av sin son avritade och förtecknade han fornminnen, särskilt i östbo härad men även annorstädes i Jönköpings län, samt gjorde samlingar av visor och dialektord, som uppsändes till för bundet. 1822 fullbordade han "med otroligt besvär och långlig uppmärksamhet" en till nära 800 sidor uppgående ordbok över de småländska dialekterna, som han 1817 på Adlerbeths initiativ påbörjat. Vid prästmötet d. å. intresserade han Daniel Nordin för att utarbeta ett lexikon över västbomålet
L. kom aldrig personligen att inträda i Götiska förbundet men var utan tvivel på. sitt forskningsområde en av dess flitigaste arbetare. Som förbundsnamn föreslog han i brev till Adlerbeth 23/11 1816 antingen Are, Sæmunder eller Steno Magni, vilka alla varit präster. På hans plats i matrikeln (n:r 62) finnes dock intet namn antecknat. Till ämne för sitt inträdestal tänkte han i början välja Sten Sture, som avlidit i Tofteryd, eller kung Erik i Vitala. Rädd för kritiken bad han emellertid A. att få slippa talet, vilket beviljades. Av Iduna var L. en flitig läsare och beundrare. "Ack, vad väl lust jag njutit av Iduna", skrev han 1814 till Adlerbeth Ännu i sitt sista bevarade brev till denne, av 28/4 1831, talar han med hänförelse om denna tidskrift, som "borde aldrig avsomna". Med Adlerbeth, Ennes, Liljegren och Sjöborg låg han i flitig brevväxling, och många av L. upptäckta och beskrivna fornminnen äro publicerade i de Sistnämndas antikvariska arbeten.
Även litteraturen på andra områden följde L. med stor uppmärksamhet, och varje god bok var en välkommen gäst i hans studiekammare. Då Tegnér 1826 sökte bilda för landsortens ståndspersoner avsedda läsesällskap fick han ett kraftigt stöd hos L. Det av denne ledda sällskapet blev med sina 47 medlemmar det största i stiftet. "Många, som förut aldrig Iäsit, läsa nu", skrev han s. å. till biskopen. Av skaldekonsten var L. en älskare, och han författade själv åtskilliga psalmer gravskrifter m.m. Om hans förut nämnda musikaliska begåvning vittnar, att han spelade klavér, fiol, zittra, -luta och harpa samt därtill komponerade flera melodier. Han ägde därjämte en vacker sångröst och var en lycklig tillfäilighets talare.
För sitt snille och sin mångkunnighet var L. högt aktad av flera bland landets namnkunnigaste och lärdaste män. Till hans förespråkare och beskyddare hörde bl. a. Adlerbeth, Nils Von Rosenstein, biskop Wallquist och Håkan sjögren. L. räknade den förstnämnde som sin M "Den lycka jag gjort i världen" säger han i ett brev 1816, "har jag, näst Gud, att vörda honom före". En annan gång yttrar han, att om han kunde betyga A. den vördnad, som hans hjärta kände för honom, skulle han överträffa "själve änglarne i himmelen". I domkapitlet hade L. stort anseende. Då Jac. Adlerbeth 1817 föreslagit, att han borde skaffa sig professorstiteln, svarade han, att han sannolikt skulle kunna erhålla domkapitlets rekommendation härtill, enär både biskop Mörner och domprost Lamér voro hans synnerliga gynnare. För befordran vore iemellertid titeln värdelös, varför han ej reflekterade därpå. Tegnér besökte L. i juni 1825 och gav längre fram i ett ännu otryckt brev uttryck åt sin vänskap och aktning för den lärde patriarken. Om sin prostfullmakt sade denne en gång skämtsamt, att den var kunglig, enär han fått den av svenske sångarkungen.
Trots sina många förtjänster hade L. ingen särskildi framgång i befordran. Orsaken härtill var ingalunda brist på uppskattning från folkets sida. Själv säger L., att hand flera gånger hållit på att göra "en utmärkt lycka". Redan som student var han nära att bli kyrkoherde i Bollnäs, en högst besynnerlig händelse, som blev omintet genom en omkastning i de politiska förhållandena. Fyra år efter sin prästvigning begärdes han av Svartorps pastorat enhälligt till pastor, och samma anhållan upprepades 1793. Vid kh.valet i Värnamo 1799 erhöll han så gott som alla avgivna röster,
och till kyrkoherde i Tofteryd utsågs han 1803 fullkomligt enhälligt. Till Svartorp stod emellertid hans längtan, och dådet 1845 blivit, ledigt, sökte han det ånyo. Huru ivrigt han önskade återvända till detta pastorat, framgår av en del bevarade brev till Jac. Adlerbeth. Sina förhoppningar byggd han ej blott på den honom varmt tillgivna allmogen utan ock på sockenherren på Ramsjöholm, som då var statsråd. Adlerbetharna, far och son, styrkte honom i hans föresats att söka, och jämte rektor Norlin i Barnarp och konrektor Ekman i Jönköping uppfördes han 1816 på förslag. Vid provet i juni s. å. fick han ett hjärtligt mottagande, varom han berättar brev 15/6 till Jac. Adlerbeth: "Mitt hjärta är så fullt, att det ej kan bärga sig. Jag har nu varit i Svartorp och gjort prov, och sällare dagar har jag ej överlevat. Jag omfattades av en allmän ynnest. och vänskap i den grade, att hela min själ upp rördes, i synnerhet åtnjöt jag av min skyddsgud, Herr Baron och Statsrådet, så mycken nåd, att mitt hjärta aldrig kunnat önska det. Herr Baron täcktes själv vara vid kyrkan, och innan jag väl hunnit nämna mitt uppsåt att uppvakta honom, var han nådig, bjöd både mig och min k. hustru, som var med mig, till middag d. 11 dennes. Vi voro ensamme med Herr Baron. Han talade med oss som en fader, en vän, en like, en förtrolig, och mitt hjärta skall aldrig förgäta de saliga ögneblicken. Den övriga församlingen hälsade mig med glädjetårar, och alla bjödo mig farväl med önskan att. återkomma. Jag har aldrig känt mig så rörd. Herr Baron lovade mig alla sina röster och försäkrade, att mina förtjänster skola komma i full dag för konungens ögon."
Valet. skedde den 7 juli, då
L. erhöll nästan alla avgivna röster. Både han och svartorpsborna fruktade O. M. Agrells blivande måg fältprosten Karls son såsom extra sökande till det regala pastoratet, men den lycklige blev en oväntad rival, hovpredikanten Sam. Gumelius, som s. å. av kungl. maj:t utnämndes. L. hade, enligt sonens uppgift, fått konungens eget löfte om tjänsten, vilken genom en intrig gick honom ur händerna. Från G. J. Adlerbeth och hans son fick L. mottaga tröstande brev, som lisade motgångens sveda. Han beslöt nu att för livstiden kvarstanna i Tofteryd, ehuru detta vore ett av stiftets besvärligaste pastorat. Den obeskrivliga tillgivenhet, som folket där visade honom, avhöll honom från att söka t. o. m. det 1847 lediga, stora och inkomstbringande Linneryd, på vilket han annars haft tankar.
Av sina åhörare var L. på alla platser varmt avhållen. I sin avskedshälsning avsedd att uppläsas efter hans död, säger han, att han icke ägde någon ovän på jorden. Han hade ett lugnt och saktmodigt lynne men kunde även, när det behövdes, vara sträng och förkrossande. På grund av sin skarpsinniga förmåga att genast sätta sig in i och klart be döma en sak, anlitades han ofta av höga och låga i invecklade och kinkiga situationer. En sann herde levde han, om han lärde, och delade med sina åhörare lust och nöd. På grund av missväxt förlorade han 1814 hälften av sina löneförmåner och var alldeles utan kontanta medel. Häröver knotade han icke, enär som han sade -hans församlingsbor hade det ännu värre än han-. Där det av behovet påkallades, var han outtröttlig att bringa hjälp. "Han var", säger J. I. öhrnberg, "en människovän, som mättade den hungrige, klädde den nakne och hjälpte den nödlidande. Då 1819 tvenne byar i Byarum härjats av skogseld, insamlade han genom upprop i tidningarna den betydlliga summan av 6,387 rdlr rglds. Den kärlek, som han i Tofteryd tillvunnit sig, tog sig vid hans död ett rörande uttryck, i det att församlingen den söndag, då tacksägelsen i kyrkan lästes, talrikt mötte upp i sorgdräkt, liksom på en allmän, påbjuden klagodag.
L. hade livet igenom svag hälsa och skriver 1828, att han aldrig trott sig hinna 70-årsåldern. Själv har han med tacksamhet antecknat, att Gud på ett märkbart sätt styrkte honom i isynnerhet på predikstolen, dit han ofta sjuk uppgick. Där tedde han sig ej ens på ålderdomen som en bräcklig gubbe utan som en rask och nitisk herde, vilken synbarligen fick ny kraft och spänstighet i samma stund, som han där uppträdde. Hans synförmåga var så god, att han in i det sista t. o. m. vid eldsljus kunde läsa den finaste stil. Från 1821 till 1832 hade han sin son till adjunkt men predikade ännu några veckor före sin död. Hans sista ämbetsförrättning blev invigningen av Tofteryds nya kyrkogård, som ägde rum före högmässan den 18 aug. 1833. Påföljande lördag råkade han snava ute på marken, varvid han slog sig så hårt, att han förlorade medvetandet. Han tycktes så småningom bli bättre men drabbades oförmodat av ett slaganfall, som ändade hans liv. Vid begravningen, som ägde rum den 17 sept. och förrättades av prosten Öhrnberg, bar häradets yngste präst i spetsen för processionen den avlidnes insignier, bibeln och de därpå korslagda kyrkonycklarna, vilande på ett sammetshyende. Hans stoft jordades vid norra kyrkogårdsporten, där hans tvänne hustrur förut fått sin lägerstad.
Ödmjukhet och tacksamhet voro tvänne grunddrag i L:s väsen. Därom vittnar såväl den förteckning på hans viktigaste levnadshändelser, vilken han 1820 insände till Samfundet pro fide et christianismo, som ock den avskedshälsning, som upplästes vid hans grav. "Bland mina sålla öden", säger han i levernebeskrivningen, "räknar jag, att där jag varit präst jag aldrig varit påkallad att följa någon missdådare till döden, vilket för mitt lynne varit odrägligt, att jag äger dygdige barn och att mina åhörare, evarest jag varit ömt älskat mig samt änteligen, att jag med en svag hälsa dock kunnat förrätta alla mina ämbetsgöromål 27 år utan att 10 gånger vara ledig, att jag aldrig varit i behov av hjälp på predikstolen mer än 3:ne gånger. Nu trött av mödor förbidar jag lugnet i graven och hoppas den efterlängtade nådelönen för Frälsarens Jesu Kristi skull." Ur hans sista ord till de efter levande må anföräs: "Ingen tår falle på min grav, ingen sörje mig. Den gamle tröttnar, och den trötte är säll, då han får vila. Jag har länge berett mig till döden och är viss, att Gud för Jesu skull anammar min själ. I övrigt anbefaller jag de mina, min hulda maka och mina käre barn, i Guds faderliga hägn och beskydd. Gud har hulpit mig, Han skall ock hjälpa dem. Icke utan tårar och bekymmer jag alltid hulpit mig fram i världen, men den sorgsna dagen är ock förbi. Vi hava även i timmelig måtto varit lycklige nog, när vi till slut er hålla ett evigt och saligt lit"
Gift 1) 23/3 1792 med Sara Catharina Lönvall, f. 1/4 1765, död 27/4 1819, dotter till kh. i Svartorp Joh. Lönvall;
2) 1/5 1822 med IngaLisa Rydstedt. f. 15/11 1799, död 18/6 1822, dotter till bonden Gudmund Carlsson i Ryd Norregård;
3) 22/9 1823 med Brita Ulrica Kyhlberg, f. 9/1 4790, 1 8/8 1867, dotter till kvartermäsfaren vid Sm. husarregemente Joh. Kyhlberg och Christina Svanborg samt 15/8 1836 omgift med kommisionslantmätaren Oskar Albin Nyander i Tofteryd. Barn:
- Hedrig Gustava, f. 29/8 1793, gift 6/9 1820 med fanjunkaren vid Smålands husarregemente Nils Gustaf Kyhlberg (broder till L:s 3:dje hustru.)
- Johan Edvard, f. 8/6 1796, komm. i Lekeryd.
Tryckta skrifter:
- För sockenskolan i Lekervd: a) ett lätt sätt att lära harn stava; b) första grunderna till rätt stavning; c) d:o till renläsning; d) d:o till renskrivning. 4 skrifter, de 3 sista tr. anon. i Jönk. 1799.
- Anteckningar över Svartorps pastorat och över sv. kyrkolagfarenheten. (Växjö stiftstidn. 1802, 1803).
- Kort underrättelse till den heliga Skriff.s eller bibelens kännande samt rätta läsande och användande. Jönk. 1811.
- Oförgripliga tankar om trolovningars och andra äktenskapsförbjndelsers vikt och värde samt om äktenskapsskillnader, enligt Guds ord och allmänna lagen. Jönk. 1811.
- Anteckningar rörande Tofteryds pastorat. (Jönk. hushålln.sällsk. handl. d. 10, 14. Jönk. 1822 .
- Byordning i Tofteryds socken. Jönk. 1827.
- Vad är en begravningsplats? Tal vid den nya begravningspiatsens invigning i Byarum den 9 aug. 1829. Jönk. 1829.
- Tal, då prosten B. Bergvalls och dess k. maka fru Anna O. Bergvalls guldbröllop firades uti Åkers kyrka den 24 juni 1829. Jönk. 1830. (Anon.).
Manuskript:
- Svenska spräkläran, granskad och rekommenderad till tryck av Svenska akademien. (VSB).
- En frågobok över doktor Luthers katekes, av Samfundet pro fida et christianismo godkänd och till tryck rekommenderad. (VSB).
- Samling av alla hittills uppsökta konsistoriicirkulärbrev, synodalakter, herrar biskopars brev till präterskapet och andra ecklesiastika handlingar rörande Växjö stift från:
1619 till 1750. (VSB).
- Rättelser och tillägg till Smålands beskrivning av Rogberg. (VSB).>BR> - Tjugotre till Samfundet pro fide et christianis-t mo ingivna skrifter, "dels om kristendomen i allmänhet, dels isynner het". (Samf:s ark., KB).
- Underrättelse om Växjö konsistorii föreskrifter rörande sättet att undervisa i katekesen i stiftet under 150) år. Några punkter till förbättring av tidens uppfostran föranledda av landshövdingeämbetets allmänna kungörelte om rymmare.
- Berättelse om fromma stiftelser i Växjö stift, vitsordad av Samfundet pro fide et ebristianismo. (Samf. :s ark., KB).
- Försök till en exepel och lärobok för små barn; Lärobok i kristendomen, av doktor Sjögren granskad och av honom till tryck rekommenderad; En förbättrad ABC- och lärobok för barn. Samtliga dessa 3 skrifter uppsända till Samfundet pro fide et christianismo och förvarade i dess arkiv. (KB).
- Projekt till ordning vid undervisningen med yngre och äldre i Lekeryds församling samt försök till en handbok för allmogen och dess barn uti Svartorps pastorat. (Två manuskript i Wallquists saml., Strängnäs stiftsbibl. bd 5 n:r 51, tr. i Årsböcker i svensk undervisningshistoria, V (1925), serievol. 14 .
- Plan till beskrivning över Svartorp. (Wallquists sami., bd 5 n:r 90).
- Förste begreppen i lanthushållningsvetenskapen för nybörjare, insända till kongl. hushållningssällskapet.
- En större lärobok för all ungdom och isynnerhet för studerande. Del 1.
- En religions- och kyrkohistoria för barn,
granskad och vitsordad av doktor Sjogren.
- En större d:o för skolo i riket.
- Försök till en hebreisk grammatika, jämförd med arabiskaT och syriskan.
- Försök till ett lexikon för fäderneslandets fornspråk, isynnerhet isländskan. (24 ark).
- Bidrag till en ordbok för småländska landskapsspräket, uppsänd till Götiska förbundet. (Nära 800 s. 4:e, Vitterhetsak. ark. Med denna äro sammanbundna ett par, smärre manuskript, näml. "östbodialekt" (7 5.) och "Något om småländska dialekten" (3 s.).
- Realregister över alla cirkulärer i stiftet" till 1506. - Ett Eckl.-verk för Växjö stift från äldre tider till 1787. "Stort som Wilskmans, har kostat otrolig möda."
- Bibeltolkning, ingiven till biskop Wallquist och vid prästmötet 1798 mycket berömd. (50 ark). - Försök till svar på frågan: vilket stånd i vårt fädernesland är det lyckligaste?
- Allmän språklära.
- Underrättelser rörande varjehanda fornlämningar i Växjö stift och isynnerhet östbo, uppsända till Götiska förbundet. - - Underrättelse om de mänskliga förmögenheternas användande till nödiga kunskapers förvärvande. - Delineamentum lingue hebr. facillima methodo depictum et genio linguarum hebr. et. arabum eonformatum. Disp.
- Disp. de animis Brutorum.
- Samling av säkra och beprövade botemedel i varjehanda sjukdomar. Första grunderna i medicinen för begynnare.
- Dito i ianthushållningen. Dito i allmänna historien för barn. Dito i al lehanda nödiga vetenskaper för begynnare.
- Försök i skaldekonsten vid lediga stunder.
- Anteckningar om Tofteryds pastorat (i Tofteryds kyrkoarkiv).
(Källor: J. I. Öhrnberg: Likpredikan över häradsprosten. Jonas Johan Lagergren. jämte personalier. Jönk. 1883
- Lagergrenska samlingarna till Växjö stifts herdaminne. (KB). - Egenhändig leverneheskrivning och andra handlingar i Samfundet pro fide et christianismo's arkiv. (KB). - Brev från L. till Jac. Adlerbeth. (Vitterh.-ak. ark.). - Brev från och till J. J. Lagergren. (KB). - Waliquists saml. Strängnäs stiftsbibl.). - Handlingar om läsesällskapen m. m. i östbo
prostarkiv. - II. Hjärne: Götiska förbundet och dess huvudmän. Sthlm 1878. - R. Hall: Årsböcker i svensk undervisningshistoria, V (1925), 14. - G. Virdestam: Småländska gestalter. Växjö 1930. - K. Tyneil: Folkbiblioteken i Sverige. Sthlm 1931).
21 Carl Gustaf Ljungquist, 1834-39. Se kh. i Älmeboda.
"Om ett redligt hjärtas goda handlingar äro berättigade till aktning, så förtjänar han alias tillgivenhet och aktning." (Lag.). Verser vid hans grav finnas i Jönköpings tidn. 1857 n:r 54.
22. Pehr Östberg, 1839-46. Född. i Vrå den 7 dec. (ej
7/2 Sj.) 1785, son till bonden Håkan Nilsson i Össjöhult och Anna Persdotter. Skol. i Växjö stud. i Lund 1806, disp.1808 (de fatis 1ingu hebr p. I. pres. J. Norrman) och 1809 (de modo adqnirendi origenaria, p. I. pres. F. Cederschiöld),
prv. 20/5 1810, magister 1811, komm. i Kållerstad 1815. tilltr. s. å. pastoralex. 1819, kh. i Burseryd 1826, tilltr. 1828, prost
1836, kh. här 1839, tilltr. 1841. Död den 5 febr. 1846.
L. efterlämnade anteckningar som omtalar i att han redan vid
8 års ålder genomläst bibeln från pärm till pärm, mestadels utan annat ljus än det spiselbrasan under vinterkvällarna kunde lämna. Brinnande av lust att bliva präst intogs han efter många om och men vid 13 års ålder i Växjö skola. Rörande är att läsa hans beskrivning om de förödmjukelser, som den fattige bondpojken hade att utstå under sitt första skolår. Men vid läsårets slut firade han en stor triumf. Vid examen. blev han förhörd av biskop Wallquist själv, som till honom talade vänligt berömmande ord och uppmuntrade honom att fortsätta mot det hägrande målet. Snart fick han konditioner bl. a. som informator för ende sonen hos prosten Fries i Femsjö. Som en tidsbild må anföras, att han för sitt arbete från midsommar till september 1802 erhöll en lön av 2 rdlr glds. uppräknade i tolvskillingssedlar. Prosten yttrade därvid: "Så mycket pengar på en gång har väl herrn aldrig sett." Om denna kondition säger Ö. "Det blev min ärofulla lott att i 4. års tid undervisa och handleda den nu celebre och allmänt aktade och älskade professorn Elias Magnus Fries." Bland flera andra disciplar nämner Ö. J. G. Liljegren och Joh. Forsander. Som student i Lund bedrev han sina studier med ovanlig energi. Själv skrev han på äldre dagar om denna tid:
"Hade jag fått behålla mina goda ögon, kanhända jag kunnat
göra icke obetydliga framsteg i kunskaper, men mina ögon och min högst tryckande fattigdom i ungdomsåren hava tyvärr hindrat mig." Efter fullbordad akademisk kurs hade han icke åsamkat sig större skuld än 60 rdlr rglds, "som, tillägger han, "väl icke var betydligt."
Inkommen i det ivrigt åtrådda prästämbetet ägnade sig Ö. med hela sin lust åt sitt älskade kall. På alla de platser, där han verkade, gjorde han sig känd som en varmt gudfruktig redlig och samvetsgrann man. Hans predikningar alltid omsorgsfullt utarbetade och fullständigt nedskrivna, vore bibel- och bekännelsetrogna, uppbyggliga och gärna hörda. Ehuru uppvuxen under neologiens klangdagar skattade han alls icke åt någon slags rationalism utan predikade oförskräckt Jesus Kristus och honom korsfäst. Om sin kärlek till prästens huvuduppgift att förkunna evangelium och om den möda, som han härvid måst underkasta sig, säger han i sina anteckningar: "Många gånger har jag gått matt och svag på predikstolen, men den nådige Guden har styrkt mig, så att jag förmått utöva mitt dyra kall, och hava de stunder jag predikat i allmänhet varit de ljusaste i min levnad. Predjkoämbetet har kostat mig mycket arbete Mina svaga ögon hava hindrat mig att läsa i koncept, och jag har ansett betänkligt att extemporera, det jag också aldrig gjort, vadan jag ständigt memorerat mina predikningar, vilket vållat mig mycken möda." Även i yttre avseende ägde Ö. goda förutsättningar för prästens värv en imponerande gestalt, ett värdigt uppträdande, en stark, silverklingande stämma såväl i tal som sång samt god förmåga att enkelt och klart lägga sina ord.
Ö. var en ivrig nykterhetsvän och från 1830-talet absolutist efter Wieselgrens principer. Han gav ofta uttryck åt sin mening, att man för dryckenskapens utrotande måste "påyrka nödvändigheten att bortlägga bruket av alla brända starka drycker." Såväl i Burseryd som i Tofteryd bildade han nykterhetsföreningar och gav årligen icke obetydliga premier åt de av prästgårdens drängar. som icke förtärde brännvin. Under Burserydstiden hade han en energisk medhjälpare i sin trogne vän och komminister C. F. Nilsson, sedermera prost i Vittaryd. Om deras goda samarbete till församlingarnas bästa ger ett i Hembygdskalendern 1926 tryckt brev från P. L. Sellergren ett vackert vittnesbörd. Folklig till sitt väsen bemötte Ö. sina församlingsbor vänligt och faderligt, och väl förtrogen med deras ställning var han för dem en god ofta sökt rådgivare. Vad än ärendet gällde, fann hans varma hjärta alltid anledning att säga den besökande något allvarligt ord om det enda nödvändiga. Han hyllade allenastyrandets princip, och församlingarna funno sig väl under hans regemente. Ehuru i högsta grad respekterad var han överallt mycket av hållen.
I sitt hem övade Ö. en stor och hjärtlig gästfrihet. Själv var han till sitt sätt glad och fryntlig, alltid hövisk och mycket förekommande under gammaldags en smula sirliga former. Sin kontraktsprost plägade han efter ett nytt års ingång besöka för, att "hava äran felicitera". Ordentlig och punktlig i all sin gärning njöt han sina förmäns aktning och fick av Tegnér hedersnamnet "normalpastorn" "Många sådana kärnkarlar finnas icke', skrev Nordin 14/7 1836 i ett brev, varihan biträdde biskopens förslag om ö :s utnämning till prost vid det stundande prästmötet.
Ö :s hälsa var städse vacklande, och han hördes ofta säga, att han icke gjorde sig förhoppning om någon hög levnads ålder. Efter nyss fyllda 60 år nåddes han av dödens bud. Han råkade halka på glansis i sin trädgård, varvid han spräckte huvudskålen och avled inom 5 timmar. Han jordfästes av prosten Öhrnberg, som därvid höll likpredikan med personalier. (C. N. Östberg; G. V-m). Verser vid Ö:s grav finna i Växjö länstidning 1846 n:r 9 och brev från honom till E. Fries, P. Sjöbring och C. P. Thunberg i Uppsala universitetsbibliotek.
Gift 10/9 1817 med Ulrica Catharina Hjelmerus, f. 14/9 4796, död 20/6
1886, dotter till kh. i Ryssby Jonas Zacharias Hjelmerus. Barn:
- Gustava
Lovisa, f. 11/11 1818, gift med komm. i Granhult Joh. Gustafsson.
- Anna f. 16/7 1821, gift med kh. i Hjelmseryd Anders Hjelmqvist.
- Jonas, f. 1823,död s.å.
- Hökan Samuel, f. 15/11 1824, kh. i Ås.
- Carl
Jonas, f. 5/2 1827, kollega i Arboga, död 15/1 1865.
- Carolina Elisabet, f.
25/1 1830, död 18/10 1847.
- Eva, f. 14/1 1833, död 28/1 1834.
- Hans David,
f. 14/10 1834, kh. i Burseryd.
- Per Johan, f. 27 5 1837, kronofogde i
Västra härads fögderi, död 1901.
- Erika Sofia, f. 26/3 1839, gift 1) 1875
med majoren J. Axelsson; 2) med kh. i Värnamo Pehr Otto Wiberg.
Tryckt skrift:
- Teser för pastoralexamen. Växjö 1817.
23. Jonas Blomén, 1847-59. Född i Dörarp den 17 dec.
1775, son till torparen, sedan inspektoren på Toftaholm Gustaf Schilling och Anna Brita Gothilander. Skol. i Växjö 1789, stud. i Lund 1800, prv. 28/10 1803, komm. i Tannåker 1814, tilltr. s. å., och i Jälluntofta 1818, tilltr. s. å., pastoralex. 1827, kh. i Kärda 1836, tilltr. s. å., prost 1838, kh. här 1847, tilltr. 1849. Död den 14 nov. 1859.
Fadern synes ha varit en rätt ovanlig man i sitt slag, varom hans avancemang från torpare till inspektor vid ett större gods bär vittnesbörd. Man tycker, att det fäderneärvda namnet kunde varit gott nog för sonen och ett namnutbyte obehövligt. Men skolgossen Schilling hade en annan uppfattning. Kamraterna funno namnet inbjuda till drift och begynte kalla den nykomne sunnerbopojken för sexskillingen, fyrastyvern, battingen o. d. Redan då föga upplagd för skämt, allra minst då det gällde honom själv, gick denne upprörd till rektor och anhöll om ett nytt namn. Efter tagen kännedom om anledningen till begäran resolverade denne: "Ja, då skall du heta Blomén för dina blomstrande kinders skull." Därvid blev det, och gossen slapp öknamnen.
Som präst gjorde sig B. känd såsom en visserligen barsk och bister men karaktärsfast och samvetsgrann man, som plikttroget arbetade i sitt kall. I besittning av ett icke ringa mått praktisk duglighet såg han gärna sin vilja vara lag på de områden, där han verkade. Sträng och hård tedde han sig ofta. Han ville handla efter bestämda grundsatser, orubbligt fasthållande vid det han själv ansåg riktigt. Av sitt häftiga lynne förleddes han stundom till förhastade åtgärder, och dessa avsteg från den principutstakade vägen vållade honom, sedan den lugna besinningen återvänt, ej ringa oro och ängslan.
I sin ämbetsförvaltning höll B. styvt på det i lag före skrivna och bestämda. Han ville ej veta av, att någon trängde sig in på hans område med predikan eller själavård. Som
kh. i Kärda torde han till en början ha ställt sig reserverad gentemot "mormor på Herrestad" och hennes verksamhet men synes snart åtminstone delvis ha ändrat mening.
I brev till en väninna kunde "mormor" 1838 meddela: "Vår förening
har vunnit vår kyrkoherde Blomén, så att han nu är innerligen vänlig mot mig, skickar barn och hustru till missionsbönerna, men själv kommer han aldrig." (Hemb.-kal. 1929 s. 414).
Ehuru icke särskilt framstående predikant hördes B. dock gärna. Utförsgåvorna voro goda och behagliga, och hans predikningar meddelade sund uppbyggelse och god undervisning. Mycket musikalisk och ägande vacker sångröst var han vida känd som en synnerligen god liturg. Att han ännu på ålderdomen med predikan och sång kunde slå an på åhörarna, visar det förhållandet, att han vid 72 års ålder med stor röstpluralitet här valdes till kyrkoherde.
Om hans kraftfulla vilja icke alltid kunde göra sig gällande i församlingen, var han i hemmet en härskare, mot vars bud ingen opposition kunde tänkas. Sina barn uppfostrade han i sträng tukt och förmaning, och riset kom i hans hand till flitig och kraftig användning. Även i umgängeslivet uppenbarade han en viss kärvhet. Strängheten i hans väsen mildrades dock med åren, och på gamla dagar sågs han ödmjukt böja sitt huvud inför Herren. Blid och god satt han bland de sina, då han utan föregående sjukdom insomnade i döden. Klok ekonom, som han varit, lämnade han efter sig en ej ringa arvedel. (C. N. Östberg).
Gift 1)1814 med Vendela Margareta Petersson, f. 7/5 1783, död 12/8 1816, dotter till kh. i S. Ljunga Sven Petersson;
2) 7/5 1818 i Långaryd med Juliana Maria Svenberg, f. 30/11 1789, död i Ås 1868, dotter till kh. i Tossene, Göteb. stift, Jonas Svenberg och Juliana Helin. Barn:
- Sven Gustaf, f. 1/4 1815, löjtnant vid Upplands regemente, anställd som gymnast hos sin moders halvbror P. H. Ling i Stockholm död 4/9 1839.
- Johan
Vilhelm, f. 1/2 1820, apotekare i Arvika, sedan kamrerare i Stockholm, död 1904 (?).
- Aurora, f. 5/6 1822, gift med kh. i Ryssby Pehr Magnus Bergström.
- Samuel, f. 21/9 1824, hemmansägare i Tegnaby, död1867.
- Emma, f 9/1 1827, gift med kh. i Ås Håkan Samuel Östberg.
- Anna
Brita, f. 20/3 1831, gift med kh. i Hinneryd Nils Jakob Sjöstrand
Tryckt skrift:
- Jälluntofta socken. (Jönk. hushåll.-sällsk. handl. 1823).
- Teser för pastoralexamen. Växjö 1827.
A.J. Berg
24. Anders Johan Berg, 1860-70. Född i Ekeberga den 27 aug. 1798, son
till hyttmästaren i Kosta Johan Gottfrid Berg och Charlotta Dahlgren. Stud. i
Uppsala 1818, prv. 16/12 1821, komm. i Vallsjö 1828, tilltr. 1829, pastoralex. 1841, - kh. i Myresjö 1848, tilltr. 1850, och här 1860, tilltr. 1861 Förenade med ett fördlelaktigt yttre ett redbart öppet och vänsällt väsen. Skrev utmärkta predikningar men var mera stilist än talare. Högkyrklig och bekännelsefast visade han dock tolerans mot annorlunda tänkande. God expeditionskarl och bebyggde och uppodlade väl sina boställen. Med stark gudsförtröstan och stilla tålamod bar han livets prövningar och på sistone ett långvarigt, plågsamt lidande. Död den 23 sept. 1870.
Gift 29/12 18 med Christina Sofia Hjertström f. i Hjärtlanda 25/12 1815, död i Växjö 15/8 1887, dotter till mönsterskrivaren Nils Erik Hjertström och Eva Catharina Liedbeck. Barn:
- Nils Johan Gottfrid, f. 9/9 1836, dödt s. å.
- Maria Lovisa Charlotta, f. 9/9 (836 död s.å.
- Eva Sofia Charlotta, f. 26/10 1837, 'död ogift i Alsheda 16/2 1922.
- Nils
Johan Clemens, f. 27/5 1840, död 19/12 1854.
- Wilhelmina Theofila
Christina, f. 25/12 1842, död ogift i Alsheda 11/5 1921.
- Pehr Teodor
Gottfrid, f. 10/9 1845, död 17/1 1802.
- Emma. Regina, f. 3/2 1848, död
ogift i Växjö 18/3 1928.
- Syster Fanny Ida Louise, f. 12/8 1850, död ogift i Växjö 11/10 1919.
- Tekla Amanda Amalia Maria, f. 12/11
1853, död ogift i Växjö 24/1 1931.
- Anna Linnea f. 31/7 1856, bor i
Växjö 1931.
- Knut Gustaf Reinhold, f. 31/7 1856, hypoteksbokhållare
i Växjö, f 27/5 1922.
Tryckt skrift: Teser för pastoralexarnen. Växjö 1841.
H. Sjögren
25. Håkan Sjögren, 1871-96. Född i Vederslöv den 11 april 1818, son till hem mansägaren Johan Zachrisson i Villtofta och Cecilia Håkansdotter. Stud. i Lund 1839, prv. 6/2 1842, komm. på Visingsö och lärare vid Braheskolan 1854, tilltr. 1857, pastoralex. 1858, komm. i Skärstad
1862, tilltr. 1863, kh. här 1871, tilltr. 1872. Död den 7 okt. 1896.
S. tog sitt lillnamn efter sin farfaders kusin, domprosten Håkan Sjögren. Han
liknade denne i kärlek till de klassiska språken, i vilka han var väl hemmastadd. Sitt novum studerade han dagligen, så att han kunde stora delar av detsamma utantill, och latinska avhandlingar läste han med samma nöje, som andra människor läsa tidningar. Som präst tillhörde han den väckelse riktning, som gav upphov till Jönköpings missionsförening, och var i predikande och enskild själavård oerhört nitisk. Gärna besökte han andra församlingar, dock aldrig utan pastors tillstånd, och talade i yngre år. en tid varje månad i Jönköping, antingen i kyrkan eller i missionshuset. I sin församling införde han den i 1:a Kor. 14: 26 omnämnda urkristna seden, att varje kyrkobesökare före sammanringningen fick taga upp och sjunga en psalm, om han därtill kände sig manad. På kyrklig sed och ordning höll S. annars mycket strängt. Gärna deltog han i enskilda sammankomster, uppmuntrade söndagsskolan och ivrade varmt för yttre och inremission. I den krets av nyevangeliskt sinnade prästmän, som på 1870-80-talen varje höst till inbördes uppbyggelse pläga de samlas i Sävsjö, var han jämte K. Palmberg den sammanhållande kraften. Alla sågo upp till honom som en vördad fader, ehuru ingenting var honom mera främmande än a bilda skola eller parti kring sin person. Med stor ödmjukhef förenade han ett dristigt och oförskräckt sinnelag. Om han på sina färder genom socknen hörde uppretade röster från någon stuga, höll han in hästen och steg av vagnen för att bilägga tvisten, även om han skulle gå mellan dragna knivar. Till lynnet glad och skämtsam var han både den trägna bönens och det trägna arbetets man. Vinterkvällarna sysslade han vid sin svarvstol, och under den ljusare årstiden arbetade han i sin trädgård. Från ungdomsåren en rask friluftsman blev han mer än 10 år före sin död genom ett olycksfall oförmögen att lämna sitt rum. En söndag bar han dock av sockenborna till kyrkan, för att församlingen ännu en gång skulle få höra den älskade herden. Utantanke på sina värkande lemmar talade han i timmar, och när han till sist bjöd åhörarna farväl, genljöd kyrkan av en häftig gråt. Långt ut på kyrkogården trängdes skarorna, som ännu en gång ville se honom, när han vänligt vinkande återfördes hem. I golvet framför soffan, där han plägade bedja för sin släkt och sin församling, "led efter led, tills Han kommer: I skyn", funnos hål efter knäskålar i de hårda tiljorna.
(N. Sandblad: Likpredikan vid kh. Håkan Sjögrens jordfästning, Jönk. 1896, Kyrkoherde Håkan Sjögrens liv och verksamhet ur minnet tecknade, Jönk. 1899 (häri 2 predikningar och ett liktal av S.) samt Några minnen från väckelsen Småland på 1870- och 1880-talet (Hemb.-kal. 1926, s. 114, 122) Sonja Haneson: Prästaskräcken etc., Sthlm 1924; s. 58 Min 1902; A. Huitman: helig eld, Jönk. 1928, s. 328 f.).
Gift 1852 med Anna Gustafva Ekedahl, f. 1/8 18 död i Uppsala
1907, dotter till kh. i Järsnäs Nils Peter Ekedahl. Barn:
- Anna Ceciliai
f. 23/4 1853, gift 23/6 1875 med bruksförvaltaren i Nissafors Erik Hjalmar Malmgren.
- Mathilda Christina, f.28/5 1855, gift med
Rydaholm, sederm. kh. i Söndrum Nils Sandblad.
- Nils Johan Håkan
Vilhelm., f. 14/9 1857, prakt. läkare i Sollefteå.
- Emilia Charlotta Sofia, f. 4/1 1860.
- Maria Vilhelmina, f. 25/5 1862.
- Ernst Håkan Emanuel, f. 6/5 1870, professor i latin vid Uppsala universitet.
K.O. Eriksson
26. Karl Oskar Eriksson, 1897-1916. Född i Växjö den 12 dec. 1844, son till fånggevaldigern Gustaf Eriksson och Martha Elisabeth Grahm. Mogenh.-ex. i Växjö 1869, stud. i Uppsala s. å., teor. teol. ex. 1875, prakt. teol. ex. i Lund 1876, prv. 13/6 s. å. komm. i Byarum 1879, tilltr. 1880. kh. här (4 :de provpred.) 1897, tilltr.
1897 Död i Næstved i Danmark, den 11 juni 1916.
Såsom en var människa har sin säregna begåvning, så hade E. sin. Den låg på känslans område. Vägen till hans vilja gick genom känslan mer än genom förståndet. Redan i skolåldern framträdde detta drag hos honom. Han saknade icke studiebegåvning men desto mer energi, vilket hans efter dåtida förhållanden rätt långa universitetsvistelse bestyrkte. Därifrån tog sig Sigurd ämne till en roande, ehuru oförarglig kåserande skildring, vari E. och hans fader utgjorde huvudfigurerna. I sin ungdomstid visade han sig till sitt väsen "luftig" och frigjord, obetänksamhet och flyktighet satte prägeln på hans liv. Men en lycklig ändring inträdde efter prästvigningen. Sin första verksamhet fick han förlagd till församlingar, där känslokristendom var på modet. E. tog lätt intryck. Han greps själv på fullaste allvar och blev en uppburen folktalare, då han lät höra sig i kyrkor, missionshus, hem och på öppna fälten. Tårar fällde han för egen del, och tårar älskade han se gjutas bland åhörarna. Varm och innerlig var hans förkunnelse, dock i saknad av grundlighet och sammanhang. Han hade nog behövt följa maningen: lägg ut på djupet.
Det vänliga, kanske alltför vänliga i hans sätt, det ljusa skimret i hans vackra anletsdrag, det milda tonfallet drogo människor till honom och tillvunno honom deras vänskap. Då skuggorna föllo, lär hans livssyn hava skärpts. Bevittnat blev, att han sökte i begrundning "tränga i dolda djupen ner".
Han avled på ett tillfälligt besök i staden Næstved i Danmark. (P. Hyltén).
Gift 17/9 1878 med Hilda Sager, f. i Tofteryd 24/10 1856, dotter till fabriksbokhållaren Gustaf Gideon Sager och Anna Johansson. Barn:
- Gustav Josef, f1. 17/6 1879, apotekare.
- LiIIy Marta Albertina, f. 11/2 1882, gift 15/8 1909 med teckningsläraren i Strängnäs Gustaf Runemark, änka 25/1 1911.
- Anna Cecilia, f. 9/8 1885, gift med kh. i Gränna Isak William Charles Krook.
Efter E :s död vakanssattes kh. tjänsten genom kungl. resol. 8/12 1916 och tillsattes med ordinarie innehavare 1922.
A.W. Rendahl
27. Axel Wilhelm Rendahl, 1922-. Född i Ölmestad den 25 okt. 1872, son till organisten Carl Axel Rendahl och Carolina Elisabeth Svalander. Mogenh.-ex. i Jönköping 1892, stud. i Uppsala s. å..., teol fil. ex. 1893, teor. teol. ex. 1896, prakt. teol. ex. 1897, folkskollärareex. s. å., prv. 6/6 s. å., komm. i Hånger 1900, tilltr. s. å., vak.-kh. här 1918-22, kh. här sistn. år.
Gift 20/2 1901 med Jenny Cecilia Mozart, f. 20/8 1865, dotter till kh. i Tingsås Carl Gustaf Mozart. Barn:
- Gustaf Sigfrid, f. 5/1 1902, komm. i Hånger
- Tom Valdemar, f. 7/1 1903.
Tillbaks
Till startsidan